och blef filosofie magister i Greifswald 1782. Kallad till docent vid sistnämnda lärosäte och till vice rådsbibliotekarie i Stralsund, blef han 1785 Lideniansk bibliotekarie i Uppsala. Gustaf III antog L. 1786 till sin biträdande sekreterare, gaf honom bostad på slottet och uppgjorde hans affärer. 1788 blef han konungens handsekreterare. Oaktadt den ynnest, hvarmed han omfattades af konungen, utmärktes L. lika litet som de andra snillena, hvilka omgåfvo konungens person, med titlar och yttre värdigheter. Den egentliga utmärkelse, som kom honom till del, var hans inkallande i Svenska akademien 1726. För öfrigt förblef han Gustafs handsekreterare och försågs af sin konungslige gynnare med en anständig utkomst. Först senare efter Gustaf III:s död utnämndes han till kansliråd 1799, upphöjdes i adligt stånd 1809 och erhöll titel af statssekreterare 1818. På ålderdomen hade han den olyckan att förlora sin syn och tillbragte de sju sista åren af sin lefnad i fullkomlig blindhet. Hans förströelse och tröst under dessa långa år voro hans aftoncirklar, i hvilka personer af olika stånd och åsikter, i litteratur som politik, sammanträffade, och till hvilka några motstycken sedan den tiden ej gifvits. Död i Stockholm barnlös d. 9 nov. 1829. Leopolds första poem Ode öfver kronprinsens (Gustaf Adolfs) födelse 1778, kritiserades skoningslöst i Stockholms-Posten af Kellgren, hvilken, liksom han i L. anat en farlig medtäflare, alldeles fördömde den unge diktarens verk. Emellertid blefvo de båda skalderna längre fram försonade, och L. ingick såsom medarbetare i Kellgrens tidning Stockholms-Posten, där bägge förenade sina vapen mot deras gemensamme motståndare Thorild. Efter Kellgrens tidiga död intog L. oomtvistadt dennes skaldetron och blef, efter det den af förmyndarestyrelsen tillslutna Svenska akademien åter öppnats 1796, icke allenast själen i denna utan öfver hufvud den, som utöfvade det största inflytandet på vitterheten och den andliga odlingen inom landet. Själf bildad i den franska skolan, hyllade han i egna och andras skrifter hufvudsakligen dess smakregler, hvarför det var mot honom, som den nya skolan skarpast riktade sina vapen. Någon djup känsla tillhör ej den Leopoldska sångmön. Men upphöjda tankar, enskilda drag af poetisk flykt samt en fulländad diktion, äro egenskaper som ej kunna frånkännas henne. L. är jämte Kellgren tidehvarfvets mest representative författare och tillika representant för upplysningstidehvarfvet, beroende detta bl. a. på mångsidigheten i hans skriftställarskap, på hans kunskapsrikedom, att icke säga lärdom, samt på hans långa verksamhetstid. Till hans förnämsta arbeten höra hans bägge på alexandriner skrifna femaktstragedier Oden och Virginia (den förra uppförd 1790 och den senare 1803), samt hans öfversättning af Pirons komedi »Metromanien». Han har äfven skrifvit en mängd lyriska stycken, såsom: Ode öfver begäret till ett odödligt namn, Häfdernas röst, Det slutande århundradet, Religionen, m. fl.; politiska sånger, såsom: Sång öfver sjösegren vid Hogland; större seriösa stycken: Förtjensten, Predikaren, fabler, epigram och poetiska berättelser; den äkta svenska skildringen Eglé och Annette; Den vackra bedjerskan, Sagan om byxorna, Mina nya rum, m. fl.; skaldebref och en mängd tillfällighetsstycken. De förnämsta bland hans prosaiska skrifter äro: Om smaken och dess allmänna lagar, Om diktens bruk i poesien, Om den äldre svenska litteraturens förhållande till den franska, Bref om poetisk stil, flera filosofiska afhandlingar, kritiska uppsatser, tal, m. m. Leopolds Samlade skrifter äro utgifna i 6 delar 1814--33 och de poetiska bland dem i en ny af C. R. Nyblom ordnad upplaga 1873. Gift 1790 med Sara Petronella Fehman. Leslie, Alexander, krigare. Född omkring 1579. L. var bördig från Skottland och inkom till Sverige i Carl IX:s tid. I början af Gustaf II Adolfs regering antagen till löjtnant vid Holifer Poplers regemente, åtföljde han Jacob De la Gardie på dennes segertåg genom Ryssland, hvarefter han öfvergick till Polen och utnämndes till öfverste 1622. Fyra år senare förordnades han att som kommendant föra öfverbefälet i Pillau, hvilket ansågs såsom en af de viktigaste platserna på andra sidan Östersjön och därför af L. ytterligare förstärktes och befästes. Han var äfven någon tid kommendant i Stralsund och satte denna fästning i försvarsgodt skick. Likväl var det först efter det Gustaf Adolf landstigit i Tyskland för att deltaga i religionskriget, som L. fick ett rymligare fält att visa sitt mod och sin genom mångårig öfning vunna krigsvana. Vid stormningen af Greiffenhagen 1630 tillfångatog han en del af besättningen och jagade följande året österrikarne från Lockenitz, hvarefter han befordrades till generalmajor i neder-sachsiska och westfaliska kretsarne och guvernör i Stralsund. 1632 erhöll han efter Gustaf Horn befälet öfver den arméfördelning, som bevakade schlesiska gränsen, och utnämndes 1636 till fältmarskalk och generalkommendant öfver svenska hären i Westfalen. 1638 erhöll L. på begäran afsked ur svensk tjänst och mottog 1639 öfverbefälet af den här, som skottska covenantpartiet ställde mot Carl I. Han trängde 1640 segrande in i England, blef en af parlamentets kommissarier vid underhandlingarna med konungen och utnämndes 1641 till lord och earl. 1643 förde han åter en skottsk armé mot konungen och försvarade efter Carls afrättning 1649 sonens, Carl II:s, sak, men blef slagen af Cromwell 1650. Följande året insattes han på Towern men lössläpptes genom drottning Kristinas bemedling. Död 1661. I den lysande raden af Gustaf Adolfs krigare intager L. ett utmärkt rum. Att tidens krigföringssätt icke fordrade några stora teoretiska studier, därpå har man ett bevis i den nu omtalade fältherren, hvilken, efter hvad handlingarna intyga, hvarken kunde läsa eller skrifva. Letterstedt, Jakob, mecenat. Född i Vallerstads socken i Östergötland d. 15 dec. 1796. Föräldrar: trumpetaren Johan Gabriel Lallerstedt och Kristina Palmgren. Till sitt tjugonde år var L.