hemma och hjälpte fadern vid hans gårdsbruk, men begaf sig då till Stockholm för att själf bygga sin framtid. Ett bränneriarrende, som han öfvertog vid Järfva nära Ulriksdal, aflopp icke bättre än att han ådrog sig en skuld på några tusen riksdaler, som han fann sig urståndsatt att betala. Han beslöt då att 1819 begifva sig till Amerika, men ändrade resplan, när han kom till London, och följde den då pågående engelska utflyttningen till Goda Hopps-udden. I mars 1820 landsteg han i Kapstaden med femton sh. i fickan. Tack vare sitt goda hufvud, sin energi och sin hälsa arbetade han sig nu upp, ehuru han först måste taga plats som kroppsarbetare. 1822 gifte han sig med en änkefru Dreyer, som var släkt med koloniens bästa familjer och blef genom henne ägare till en landtgård utanför Kap samt begynte en omfattande handel. Genom lyckliga konjunkturer, leveranser till kolonialarmén, anläggningen af ett ölbryggeri, ångkvarn m. m. samlade han snart -- trots stora svårigheter, vållade af hustruns familj, som ansåg henne ha gjort en mesallians -- en ansenlig förmögenhet och blef en betydande man i Kap. Vid en konflikt, som af politiska orsaker på 1840-talet utbröt mellan stadsbefolkningen och regeringen, ställde sig L. emellertid på den senares sida men ådrog sig härigenom en sådan ovilja, att folket hotade hans egendom och lif. 1841 blef L. svensk-norsk konsul i Kapstaden och 1857 generalkonsul. Sina fordringsägare i hemlandet hade han för länge sedan godtgjort. 1837 besökte han Sverige, men återvände följande år till Kap. Ännu tre gånger besökte han Europa, innan han för alltid lämnade Kap, 1848, 1850, då han besökte brunnsorten Ems och i London ingick nytt gifte med en förnäm engelska, och 1855, då han uppehöll sig i Stockholm och vidtog förberedande anordningar för sina blifvande donationer. 1860 lämnade han för alltid Kap och bosatte sig i Paris, där han afled d. 18 mars 1862. L:s betydande donationer till befrämjande af vetenskap, konst och industri stå under Vetenskapsakademiens förvaltning och fördela sig på tre fonder, af hvilka en afser att bereda resestipendier åt yngre vetenskapsidkare, och en annan, som vid 1904 års början utgjorde 779,830 kronor, bildar grunden för den s, k. »Letterstedtska föreningen». Denna storartade stiftelse »har till ändamål att befordra gemenskapen mellan de tre skandinaviska rikena i afseende på industri, vetenskap och konst, samt att åt yrkesflitens så väl som åt vetenskapens och konstens utveckling inom dessa länder bereda uppmuntran och stöd». En del af räntan skall läggas till kapitalet, tills detta hunnit en viss storlek. Räntan å den tredje fonden är bestämd till årliga pris för utmärkta originalarbeten inom vetenskapens, litteraturens eller konstens område eller för någon viktig praktisk upptäckt, till pris för någon öfversättning, till understöd för vetenskapliga undersökningar o. s. v. Genom sina storartade dispositioner har L. anspråk på ett framstående rum bland Sveriges mecenater, ett varaktigt och tacksamt minne hos eftervärlden. Leuhusen, Amalia Aurora Adelaide, född Valerius, sångerska, målarinna. Född i Stockholm d. 1 dec. 1828. Föräldrar: kanslirådet Johan David Valerius och Kristina Aurora Ingell. De framstående anlag, hon tidigt visade för så väl musik som målning, utvecklades i fäderneslandet till 1852, då hon företog en resa till Dresden, för att i där varande galleri kopiera utmärkta mästares arbeten. Som hennes musikaliska uppfostran varit synnerligen omsorgsfull, öfvertalades hon af några konstvänner att ej försumma sin röst. Hon studerade också en tid sångkonsten för fru Fanny Schäfer i Leipzig och sedermera för Rellstab i Berlin. Under tiden uppträdde hon flera gånger på konserter i Berlin och i Frankfurt am Main. Efter att 1858 ha ingått äktenskap med d. v. kaptenen vid flottan, frih. Axel Reinhold Leuhusen, bosatte hon sig i Göteborg, där hon begynte ägna sig åt sångundervisning, men fortsatte under utrikes resor sina egna studier i sång för professor Wartel i Paris samt i målning för Lindenschmidt i München. Det var under en af dessa resor, hon öfverförde till Paris sin elev och skyddsling Kristina Nilsson och därigenom åt den lyriska konsten räddade denna världsberömda sångerska. Sedan 1870 bosatt i Stockholm, där hon fortsatte med att lämna undervisning i sång, har hon till utlandets sånginstitut och mästare befordrat flera lofvande elever. På våren 1874 företog hon en resa till Dresden, för att uteslutande ägna sig åt målning under Marhalls ledning och följde honom, jämte några af hans utmärktaste elever, till Florens, där hennes konststudier fortsattes under en längre tid. Ett minne af denna hennes konstresa är Judith (kopia efter Varotari), som blifvit inköpt af konstmuseum i Göteborg. Ledamot af Musikaliska akademien 1872. Lewenhaupt. Om ättens härstamning, se friherrliga ätten Leijonhufvud. Konung Gustaf I:s svåger, Sten Eriksson Leijonhufvud (se II: 32) blef grefve 1568 på dödsbädden, och hans änka blef 1569 grefvinna. Deras barn började skrifva sig Lewenkopf, snart utbytt mot Löwenhaupt och Lewenhaupt, hvilket senare namn i slutet af 1700-talet blef det enda använda. 1. Lewenhaupt, Gustaf Adolf, krigare, ämbetsman. Född på Vinäs sätesgård i Småland d. 24 febr. 1619; son af generalguvernören grefve Johan Casimir Leijonhufvud och friherrinnan Sidonia Grip. Han ingick först som frivillig i holländsk tjänst vid grefvens af Solm regemente men återvände sedermera till Sverige och deltog såsom kapten i slaget vid Leipzig 1642. Följande året befordrad till öfverstelöjtnant och kort därefter till öfverste, utnämndes han 1645 till generalmajor, 1648 till generallöjtnant och 1651 till