general öfver hela finska milisen. 1650 blef han riksråd och krigsråd. 1652 sattes han till lagman öfver Tiohärads lagsaga och blef slutligen 1655 fältmarskalk. Den lysande bana, hvarunder han på tretton år steg från kapten till fältmarskalk, skapade han sig själf såsom en af Sveriges tappraste krigare. I slaget vid Leipzig öfvertog han, sedan de högre officerarna stupat, befälet öfver det Torstenssonska regementet, men föll själf, höljd af sår, och upptogs som nästan liflös från valplatsen. I Carl X:s krig öfverraskade och eröfrade han staden Dünaburg i Livland och tog i Litauen fältherren Kemetenowsky och hans trupper till fånga, upprättade såsom öfverbefälhafvare i Finland det finska försvarsverket och jagade ryssarne från Keksholm och Nyen m. m. Han afled d. 29 nov. 1656 på Rautis gård i Finland. Gift 1648 med grefvinnan Kristina Katarina De la Gardie. 2. Lewenhaupt, Gustaf Fredrik, militär, politiker. Född 1658; den föregåendes brorson. Föräldrar: riksrådet grefve Ludvig Weirich Lewenhaupt o. grefvinnan Charlotta Susanna Maria af Hohenlohe Neuenstein. Efter att ha varit anställd i såväl fransk som venetiansk krigstjänst, blef L. 1701 öfverste för Västgöta tre- och femmänningsregemente till häst, avancerade 1710 till generalmajor och tog 1717 afsked ur armén, men hugnades 1719 med generallöjtnants värdighet. L., hvilken med utmärkelse deltog i slagen vid Helsingborg och Gadebusch, har dock förnämligast gjort sig känd som en af sin tids mest förfarna politiska intrigörer. Vid 1713--14 års riksdag var han en af de mest framträdande förespråkarne för planen att göra prinsessan Ulrika Eleonora till regent och bringa kriget till slut utan Carl XII:s samtycke. Hans inflytande å bondeståndet i sådan riktning ansågs ock synnerligen stort. Han blef sedermera under frihetstidens första skede invecklad i den på Gyllenroths angifvelse väckta rättegången mot Stobée (se Gyllenroth) och blef ålagd att med värjemålsed fria sig från anklagelsen att med mutor hafva förledt vittnena. Han hade icke fullgjort denna, då döden kom emellan d. 10 febr. 1723. L. hade då ännu en anklagelse på sig, nämligen att hafva underblåst rörelsen i bondeståndet för ökad konungamakt. Gift 1686 med sin kusin och svägerska, grefvinnan Anna Katarina Lewenhaupt. 3. Lewenhaupt, Adam Ludvig, krigare. Född 1659 i svenska lägret utanför Köpenhamn; den föreg. bror. Då han i ungdomen förlorat sina föräldrar, erhöll han i riksdrotset grefve Per Brahe en öm vårdare, som beredde honom icke allenast en bildad, utan till och med en lärd uppfostran. Denna meddelades honom så väl i Uppsala som vid tyska universitet, hvarefter han företog en vidsträckt resa, hvarifrån han återkom till Sverige 1684. Här utsågs han att åtfölja sin svåger, friherre Konrad Gyllenstierna, på ambassaden till Ryssland och deltog med utmärkelse i Österrikes fejder med turkarna i Ungern. Han avancerade sedan till öfverste i holländsk tjänst, hvarpå han återvände till Sverige, där han 1689 gifte sig med sin kusin grefvinnan Britta Dorotea Lewenhaupt, en dotter till fältmarskalken grefve Carl Mauritz L. Hon skall ha varit »ett ampert och intrigant fruntimmer, ej så olik sin stammoder grefvinnan Ebba», hvilket bidrog att öka det retliga och ömtåliga lynne samt det vankelmod i karaktären, hvarför han beskylldes och som gjorde, att han, trots sina stora förtjänster, icke alltid fullkomligt ägde Carl XII:s förtroende. Emellertid utnämndes L. 1700 till öfverste för ett regemente, som han själf skulle bilda och hvilket af honom öfverfördes till Estland. 1704 gjorde han, då generalmajor, ett ströftåg till Litauen, besegrade de öfverlägsna ryssarne vid Jakobstadt och vann 1705 med 6,500 svenskar den vackra segern öfver 20,000 ryssar vid Gemauerthof. Efter slaget befordrade Carl XII honom till generallöjtnant och lät slå en skådepenning öfver hans seger. 1708 erhöll L. Carls befallning att tåga från Riga, dit han, som 1706 blifvit general af infanteriet och ståthållare, dragit sig undan för tsar Peter, och med 11,000 man stöta tillsammans med konungen i Ukraine. Det var under detta tåg, som han nödgades leverera bataljen vid Liesna, hvilken väl för svenskarna var en seger, men till sina följder blef ett nederlag, då L. måste kvarlämna nästan allt bagage och däribland den proviant, som var ämnad för hufvudhären. I slaget vid Pultava erhöll han det bedröfliga uppdraget att skydda återstoden af svenska arméen samt blef med denna tagen och bortförd i fångenskap till Moskva. Här sysselsatte han sig med att sammanskrifva sin lefnadshistoria, som 1757 utgafs af hans måg, öfverstelöjtnant Boye, och öfversätta en andaktsbok »Evangelii sedolära», tryckt i Stockholm 1720. En gång var han nära att bli utväxlad och hade för detta ändamål blifvit förd till Petersburg, då tsaren ändrade sig och lösgaf en grefve Stromberg, hvarefter L. återfördes till Moskva, där han afgick med döden d. 12 febr. 1719. Bland Carl XII:s generaler var L. tvifvelsutan en af de utmärktaste. Han hade lärt sin krigskonst i den oraniska skolan och stödde den på försiktighet och beräkning mer än på ett öfverlägset mod. Det är för öfrigt anmärkningsvärdt, att han, som utan egentlig böjelse ägnat sig åt krigsståndet -- han kallades vanligtvis af Carl XII för den latinska öfversten --, likväl i utöfningen öfverträffade de flesta andra, som valt det af förkärlek för yrket. Han var ock en man af moraliskt mod, som aldrig af undseende för öfverordnade stack under stol med sin uppfattning om, hvad fäderneslandets väl kräfde. 4. Lewenhaupt, Charles Emil, krigare. Född i Stockholm d. 28 mars 1691; den föreg. kusins son. Föräldrar: generallöjtnanten grefve Carl Gustaf Lewenhaupt och grefvinnan Amalia Vilhelmina von Königsmarck. Efter tidigt afbruten uppfostran ingick L. sexton år gammal i holländsk tjänst, där