han 1709 blef kapten och öfveradjutant hos general Sparre, som kommenderade de allierades vänstra flygel i slaget vid Malplaquet. 1710 lämnade han Hollands härar för att ingå i svenska armén. Här utnämndes han s. å. till öfverstelöjtnant och begaf sig i spetsen för Verdiska dragonerna till Stenbocks här, med hvilken han 1712 deltog i slaget vid Gadebusch. Han åtföljde sedermera den hemkomne Carl XII, så länge denne lefde, och utmärkte sig hela tiden för mod och skicklighet, hvarför han 1722 befordrades till generalmajor af kavalleriet och 1729 till öfverste för Södra skånska kavalleriregementet. En varm vän af det fria statsskick, som infördes efter Carl XII:s död, deltog han flitigt i riksdagsgöromålen och valdes vid 1734 års riksdag till landtmarskalk. Härunder lockades han af dem, som ville begagna hans inflytande, att skilja sig från Horn och öfvergå till Gyllenborgska partiet. Såsom en mycket betydande man i det nya lägret bidrog han vid 1741 års riksdag, då han åter var landtmarskalk, till framkallande af ryska kriget. Följderna af detta olyckliga fälttåg för både Sverige och L. personligen äro allmänt bekanta af historien. Den 20 juni 1743 afkunnade ständernas kommission sitt utslag, hvarigenom L. och Buddenbrock dömdes från lif, ära och gods och till nedgräfning på afrättsplatsen; L. särskildt för det »han fastän utrustad med så ansenlig och duglig krigsstyrka, likväl icke gjort fienden allvarligt motstånd, utan, helt och hållet otvungen och mot ed och plikt och på det oerhördaste sätt, öfvergifvit fästningar, pass och städer och öfverlämnat hela Finland i fiendernas händer, hvarigenom hans fädernesland blifvit störtadt i vanheder och olycka samt många tusen af dess söner gagnlöst uppoffrade». Afrättningen var först bestämd till d. 20 juli, men uppsköts på någras förböner till d. 30 i samma månad. Under tiden hade hans son och vänner lyckats bereda fångens flykt. Men planen röjdes och den olycklige blef gripen på en skuta utanför Höggarn i stockholmsskären, just som han var på väg att undkomma till Danzig. Han återfördes till Stockholm och halshöggs på sandåsen vid Norrtull i Stockholm d. 4 aug. 1743. Under en senare tid har väl L:s personliga ära erhållit någon upprättelse både i allmänna tänkesättet och historien, en upprättelse, som i harmen öfver den grymma och blodiga bestraffningen någon gång visat benägenhet att glömma det klandervärda sätt, hvarpå han först framtvang det ryska kriget och sedermera under dess förlopp föranledde den ömkliga utgången. Hans lik fördes af hans anhöriga till Skåne och begrofs i Öfveds kyrka. Gift 1720 med grefvinnan Beata Cronhielm, dotter af riksrådet Salomon Cronhielm (se I: 198). 5. Lewenhaupt, Charles Emil, krigare. Född på Vinäs i Småland d. 28 april 1721; den föreg. son. L. anställdes tidigt som kornett vid skånska kavalleriregementet och tjänstgjorde såsom faderns öfveradjutant under finska fälttåget 1741--42. Då fadern blifvit häktad och dömd till döden, sökte sonen, med lika mycket mod som uppoffrande sonlig kärlek, rädda hans lif genom att förhjälpa honom på flykten. Ehuru han redan 1770 tagit afsked ur krigstjänsten, utnämndes han af Gustaf III 1773 till kaptenlöjtnant vid lifdrabantkåren och generalmajor i kavalleriet, blef 1778 en af rikets herrar och 1786 serafimerriddare. Han bevistade flitigt riksdagarna under frihetstiden, anslutande sig till Hattarne, och förde 1789 landtmarskalksklubban, då han framstod som Gustaf III:s osjälfständiga verktyg och blef offentligt skymfad af den adliga oppositionen. Då konungen fordrade, att adeln skulle ge sin ordförande upprättelse, möttes uppmaningen af sorl och buller, hvarvid Axel von Fersen och Carl de Geer invände, att ingen förolämpning blifvit landtmarskalken tillfogad, då någonting därom ej fanns intaget i adelns protokoller. För att undanrödja vidare misshälligheter, »blef L. på nådig befallning sjuk», och öfverste Per Lilljehorn (se nedan) förordnades att vara vice landtmarskalk i hans ställe. Sedan konungen tilltvungit sig ett slags bifall till förenings- och säkerhetsakten, undertecknade L. densamma vid riksdagens slut, hvilket så förtörnade hans ståndsbröder, att de beslöto att icke uppsätta hans bild bland de öfriga landtmarskalkarna på riddarhuset. Död på Vinäs d. 29 mars 1796. Gift 1749 med grefvinnan Ulrika Kristina Bonde. 6. Lewenhaupt, Claes Axel, politiker. Född d. 1 dec. 1757; brorsons son till L. 2 och 3. Föräldrar: generallöjtnanten, grefve Mauritz Kasimir Lewenhaupt och grefvinnan Ulrika Charlotta Lewenhaupt, dotter af L. 4. L., hvilken å den militära banan avancerat till kapten vid Lätta lifdragonerna, gjorde sig mera allmänt känd genom sitt uppträdande vid 1789 års riksdag. Efter Fersens, de Geers m. fl. häktning framträdde han i oppositionens främsta led och var särskildt outtröttlig att påyrka åtgärder för lösgifvandet af »våra fängslade medbröder», bland hvilka befann sig hans svåger M. F. Brahe. L., som blef invald i bankutskottet, gjorde vid debatterna om förenings- och säkerhetsakten och om bevillningens antagande beaktansvärda inlägg, yrkande att den senare ej skulle beviljas till nästa riksdag utan å endast tre år. Vid en ny debatt i samma ämne blef han ock invecklad i en häftig tvist med vice landtmarskalken Lilljehorn. Äfven vid det upprörda uppträde å riddarhuset, då Gustaf III personligen infann sig därstädes och med lock och pock tvang adeln att i fråga om bevillningen gå hans önskningar till mötes, var L. en af dem, hvilka öppet och frimodigt gåfvo skäl för sin öfvertygelse och tillika lade konungen på hjärtat de fängslades frigifvande. Han ådrog sig härigenom i hög grad konungens förtrytelse och lämnade 1790 krigstjänsten för att ägna sig af det fideikommiss Claestorp i Södermanland, åt hvilket han genom arf kommit i besittning, men bevistade riksdagen i Gäfle 1792 och tillhörde det då tillsatta hemliga utskottet. När han härnäst framträdde för offentligheten vid riksdagen i Norrköping 1800, då han hade plats i bevillningsutskottet, var hans politiska