lagerkransen och utnämndes 1811 till docent i arabisk litteratur. Sedan han antagit prästerlig ordination, förordnades han sistnämnda år till legationspredikant i Konstantinopel, hvilken befattning han innehade i sex år eller till 1817, då han befordrades till filosofie lektor i Linköping. Sedan han beklädt denna plats till 1821, utbytte han den mot lektoratet i grekiska, men lämnade sin lärarebefattning vid gymnasium 1824, då han utnämndes till domprost i Linköping. Under sina studieår i Uppsala var L. en verksam medlem af sällskapet »Vitterhetens vänner», liksom senare i Götiska förbundet, hvars tidskrift Iduna innehåller några uppsatser af hans hand. Såsom domprost valdes han af sitt stift till fullmäktig vid de två första riksdagarna på 1830-talet och gjorde sig därunder bemärkt såsom »en nitisk riksdagsman på den ministeriella sidan». Teologie doktor. Död d. 9 mars 1845. -- Gift med Ebba Margareta Annerstedt. Lidner, Bengt, skald. Född i Göteborg d. 16 mars 1757. Föräldrar: organisten vid domkyrkan därstädes Bengt Liedner -- hvilket stafningssätt af namnet sonen ännu begagnade på sin exercitii-disputation -- och Elisabet Margareta Boethius. -- Det är en sägen, att L. som barn skulle ha varit ovanligt trög och haft svårt att fatta, men vid elfva års ålder en gång erfarit en hastigt öfvergående, smärtsam »knäppning» i hufvudet, och därefter röjt en utmärkt fattningsgåfva och ett ganska godt minne. Efter förberedande undervisning i sin födelsestad skickades han till universitetet i Lund, där han disputerade pro exercitio men för öfrigt hängaf sig så åt utsväfningar, att han togs därifrån och skickades till sjös. Han afvek dock från fartyget i Kap och återvände hem. Sedan lyckades han erhålla understöd att resa till tyska universitet, däribland Rostock, hvarest han möjligen blef magister. Hemkommen till Sverige, inskrefs han i krigsexpeditionen af konungens kansli och blef bemärkt af Gustaf III, som för att rädda honom undan farorna af hans förra lättsinniga lif skickade honom som sekreterare till svenske ministern, grefve G. F. Creutz i Paris. Denne kunde emellertid icke länge behålla honom, utan sände honom tillbaka till Stockholm, där han tillbragte några år i största betryck, lifnärande sig dels genom vänners och beundrares understöd, dels med att författa tillfällighetsvers, grafskrifter o. d. -- Under ett besök i Finland ingick han 1788 äktenskap med fröken Eva Jacquette Hastfer, som icke allenast med det största tålamod bar sin mans många svagheter och den mest tryckande fattigdom, utan alltid och ännu in i sin senaste ålderdom talade om honom med den största beundran. Nedtyngd af armod, mot hvars bekymmer han alltför ofta sökte sin tröst i glaset, och söndersliten af ånger och själfförebråelser, nedsteg han i grafven d. 4 jan. 1793. -- L:s Samlade arbeten utgåfvos första gången 1788--89. Skaldens glansår voro 1783--84, då Spastaras död, operan Medea och Året 1783 utkommo. -- »Redan i ungdomen hade han förklarat I tårar vällust. Senare sade han sig vara till tårar född. Hans mannaålders stolthet var att kunna gråta med ömkan och vara olycklig med den faderlöse. Detta tårekval och dessa tårarnas vällust var dock icke blott en hjärtats sak, gråtmildheten ökades ock genom hans begär efter drufvan och detta ju mer han gaf efter för sin passion. Så drunknade slutligen hans sublima, praktfulla poesi i en öfversvallande känslas och i en vildt böljande deklamations vågor, och känslan som var hans styrka, vardt tillika hans svaghet, i dikt som i lif. Han behärskade icke sin diktning; -- han var dess slaf.» L. har emellertid skrifvit några af 1700-talets mest storslagna, svenska dikter, om han också i andra gör sig skyldig till svulst eller pjunk. Lidströmer, Jonas, mekaniker. Född på Lagfors järnbruk i Medelpad d. 9 april 1755. Föräldrar: bruksinspektören Jonas Lidström och Anna Bång. Af föräldrarna bestämd för kyrkans tjänst, egnade L. sig i Uppsala åt teologiska studier, men drogs alltjämt af sin håg till mekaniska sysselsättningar och beslöt slutligen följa den bana, hans naturliga anlag så tydligt anvisat honom. Han begaf sig därför till Stockholm, där han blef känd af Chapman, som, då ingen passande plats för L. fanns ledig i Karlskrona, upptog honom som lärare för sin son. Under tiden fick L. tillfälle att ge prof på sin utmärkta mekaniska skicklighet och erhöll 1782 plats som löjtnant-mekanikus vid amiralitetet. Sedan han under de följande åren uppgjort förslag till och verkställdt en mängd hamnbyggnader, skeppsritningar o. d., befordrades han 1787 till kapten-mekanikus, blef 1792 chef för mekaniska verket vid örlogsflottans skeppsvarf och kort därefter major-mekanikus. 1797 kallades han till Stockholm för att uppföra den redan af Gustaf III beslutade obelisken på Slottsbacken och belöntes vid dess aftäckande med adelskap. Bland de många minnen L. efterlämnat af en berömlig verksamhet må nämnas: hamnbyggnaden i Helsingborg, kajbyggnaden omkring Gustaf III:s staty vid Skeppsbron i Stockholm, större delen af Norrbro i Stockholm, den nya mastkranen i Karlskrona, stålsliperi-inrättningen vid Lyckeby, iståndsättandet af sjökastellerna i Karlskrona o. s. v. 1802 vann han sin sista befordran såsom öfverstlöjtnant-mekanikus och afled i Stockholm d. 27 jan. 1808. Led. af Vet.-akad., krigsvet.-akad., Fria konsternas akad. m. m. I många afseenden påminner L. om Polhem, ej minst i enkelheten af sina idéer och de genvägar han alltid fann för att sätta dem i verket. Gift 1785 med Anna Elisabet Öhman. L:s son Fredrik August Lidströmer, född 1787, död 1856 som chef för mek. departementet vid flottan i Karlskrona, ledde sedan 1816 uppförandet af kajerna vid Norrbro. Liedbeck, Per Jakob, läkare, homöopat. Född i Trosa d. 16 juni 1802. Föräldrar: handlanden Per Liedbeck och Katarina Marschell. I