Uppsala, där L. blef student 1821, aflade han med. lic. exam. 1828 och promoverades 1835 till medicine doktor. Efter att under studietiden ha bestridt åtskilliga medicinska befattningar, utnämndes han 1831 till anatomie prosektor i Uppsala och innehade denna befattning till 1846, då han nedsatte sig i Stockholm såsom praktiserande homöopatisk läkare. Under åren 1846--51 meddelade han undervisning i anatomi vid Gymnastiska centralinstitutet i Stockholm och har författat en stor mängd medicinska skrifter, såsom: Om brännvinets inflytande på människan 1831; Gifves det läkemedel emot lungsot? 1841; Kort framställning af homöopatiens närvarande ställning i främmande länder 1846; Anvisning till några homöopatiska koleramedels användande, 1848; Homöopatiska underrättelser för svenska folket (månadsskrift 1855--56); Om folkmedicin; Ett motstycke till både »Läkekonst och kvacksalveri» 1858; Om nutidens läkarepartier och deras grundskillnader 1862; Om kamfersprit allena, ett bepröfvadt koleramedel 1866, m. m. Har därjämte skrifvit en mängd uppsatser i svenska och utländska tidskrifter. Död i Stockholm d. 5 okt. 1876. Gift 1833 med Henrika Sofia Carolina Ling, dotter till skalden och gymnasten P. H. Ling och känd som skaldinna genom utgifna Dikter. Liewen, von. Ättens namn är tvifvelsutan taget af fosterjorden: Livland. Sedermera uppträder ätten äfven i Estland och Kurland. Den skref sig att börja med Live, Lyvens o. s. v. I Ryssland lefver en furstlig gren af ätten. Af den estländska linien blefvo 1653 Georg von Liewen samt hans brorsöner Reinhold och Bernhard Otto svenska friherrar och introducerades 1654. Hans Henrik (se nedan), blef 1719 svensk grefve och introducerades 1720. 1. Liewen, Bernhard von, krigare. Född d. 24 aug. 1651; son af generalmajoren och guvernören friherre Reinhold Liewe och Hedvig von Wartensleben. Vid sjutton års ålder anträdde L. en resa och ingick i utländsk tjänst. Efter en tids vistelse såsom kadett vid franska gardet begaf han sig till Holland och bevistade, dels såsom volontär vid öfverste Ulfsparres regemente holländska härens landfälttåg, dels såsom frivillig på holländska flottan det stora sjöslaget vid Southwoldbay. Med hedrande vitsord öfver sitt förhållande i republikens tjänst återvände han till Sverige och deltog sedermera såsom kapten vid lifgardet i slaget vid Lund. I svenska och danska härens åsyn nedlade han här en dansk kapten, som utmanat någon af de svenska officerarna till envig, och återkom med hans värja som segertecken. I slaget vid Landskrona anföll han ensam danska generalen Rumohr, som sökte taga svenska härens styrka och ställning i ögonsikte, gjorde honom inom några ögonblick vapenlös och förde honom såsom fånge till konungen. En så ovanlig tapperhet lämnades ej obelönad och L. befordrades efter hvartannat till major 1678 och följande året till öfverstlöjtnant, 1686 till öfverste för lifgardet, 1696 till generalmajor och chef för Dalregementet och 1698 till generallöjtnant och guvernör i Wismar. När Sverige år 1700 invecklades i nya krig, tjänstgjorde L. först under Nils Gyllenstierna vid landstigningen på Seland och kallades efter segern vid Narva af konungen till Livland. Strax efter ankomsten dit deltog han i den ärofulla öfvergången af Düna och året därefter i segern vid Klissow. I april 1703 utnämndes han till general af infanteriet. Men då han några veckor därefter tillika med konungen besåg belägringsarbetena vid Thorn, träffades han af en falkonetkula i benet och afled den 18 maj 1703. Hans död beklagades som en förlust af hela svenska hären. Gift 1: 1681 med grefvinnan Sigrid Oxenstierna och 2: 1689 med grefvinnan Hedvig Lovisa Horn, dotter af riksmarsken Gustaf Horn. 2. Liewen, Hans Henrik von, krigare, riksråd. Född i Estland 1664; den föreg. kusin och son af öfversten för Åbo läns kavalleri Bernhard Otto von Liewen och Elisabet Gertrud Wrangel. L. ingick tidigt i krigstjänst och var strax vid utbrottet af nordiska kriget 1700 öfverstlöjtnant vid estniska adelsfanan. Han deltog samma år i slaget vid Narva, befordrades till öfverste 1703 och blef 1710 generalmajor. När vid 1713 års riksdag rådet beslöt att affärda ett sändebud till Demotika för att underrätta konung Carl om ställningen i landet och om de faror, som hotade rikets bestånd, valde man till detta ömtåliga värf friherre von Liewen, en klok, modig och ärligt menande man, på en gång af ett öppenhjärtligt väsen och med stor förmåga att behandla människor. Genom sina framställningar eller rättare genom sättet, på hvilket de gjordes, förmådde han ändtligen Carl att återvända till Sverige. Tillika vann han så konungens förtroende, att L., ehuru alldeles okunnig i sjöväsendet, gjordes till generallöjtnant, president i amiralitetsverket samt stats- och kammarkontoren och till ledare af hela svenska sjöförsvaret. Med utmärkt kraft grep han an sitt nya värf och ordnade under året 1715 flottans utrustning så, att den åter kunde visa sig både i finska och danska farvattnen. För dessa förtjänster upphöjdes han 1719 till riksråd, upphöjdes s. å. i grefligt stånd och dog d. 25 mars 1733. Till sitt yttre mycket oansenlig, liten och låghalt, var han i lärdom icke heller synnerligen utrustad, men så mycket mer på hufvudets vägnar. Där de andra af rikets högt uppsatte förstummades inför den despotiske Carl, hade L. fri yttranderätt och begagnade den äfven ofta att säga konungen allvarliga sanningar. Gift 1: med Katarina Elisabet Yxkull och 2: med Margareta Juliana von Tiesenhausen. 3. Liewen, Hans Henrik von, riksråd. Född 1704; den föregåendes son. Antagen i Carl XII:s hoftjänst efter konungens återkomst från