Turkiet och 1720 utnämnd till hofjunkare, ingick han samtidigt på den militära banan och avancerade 1747 till öfverste för Södra skånska kavalleriregementet, 1750 till generalmajor och 1756 till generallöjtnant. För dessa hastiga framgångar hade L., ehuru han ansågs som en kunnig och duglig militär, nog mest att tacka sina lagrar å den politiska vädjobanan. Redan 1739 hade han brukats i en diplomatisk beskickning till Konstantinopel och fick 1741 under vapenhvilan i ryska kriget sig af Lewenhaupt anförtrodt att undersöka stämningen i Petersburg. Under Adolf Fredriks kronprinstid tillhörde han jämte sin syster, gift med Carl Hårleman, kronprinsparets intimaste krets och var för dess och dess bundsförvandters, Hattarnes bästa ifrigt verksam vid 1746--47 års riksdag, då han tillhörde defensionsdeputationen. Beständighet i partiförbindelser var dock ej bland de L. utmärkande dygderna, och redan vid 1751--52 års riksdag började han vid brytningen mellan hofvet och Hattarne närma sig de senare, hvilka vid 1755--56 års riksdag visade sig helt räkna honom bland de sina genom hans inval i sekreta utskottet. Han blef ock af det herskande partiet hugnad med en penningbelöning för det nit, han inlagt om fästningsbyggnaderna i Skåne. I det pommerska kriget deltog visserligen L., men med föga berömmelse, vida mera intresserad som han var af intriger i krigskonseljen än af bragder å stridsfältet. För att blifva af med honom skickade man honom 1759 i en diplomatisk beskickning till Petersburg och efter återkomsten lade han sig sjuk för att slippa återvända till Pommern. 1760 blef han riksråd och lyckades hålla sig kvar å denna post äfven efter Mössornas seger 1765. Han aflägsnades dock från all befattning med fästningsbyggandet och förflyttades 1766 till Pommern som generalguvernör, i hvilken egenskap han ådagalade stor duglighet. 1772 hemkallades han för att bereda rum för Sinclair men gjordes i stället af Gustaf III till öfverste-marskalk, hvilken värdighet snart förvandlades till riksmarskalk. L., hvilken äfven efter revolutionen af konungen behölls i rådet, blef 1762 serafimerriddare, var 1766--67 kanslär för Åbo universitet och under generalguvernörstiden i Pommern för Greifswalds universitet. Död ogift i Stockholm d. 25 nov. 1781. 4. Liewen, Berndt Vilhelm von, krigare. Född i Estland d. 6 febr. 1685; den föreg. kusin och son af öfversten i österrikisk tjänst friherre Berndt Otto von Liewen och Lucia von Wartensleben. De segrar, som utmärkte Carl XII:s första krigsår, voro för många unga sinnen en lockelse att på krigets bana söka vinning och utmärkelse, och bland dem, som skyndade att ställa sig under fanorna, var äfven L. Blott femton år gammal, ingick han vid generalmajor von Clodts regementskår och blef efter sex år fänrik vid det regemente, som anfördes af hans farbroder Hans Henrik von Liewen. Med det mest oförfärade mod deltog han i slaget vid Klissow, belägringarna af Reval och Stralsund samt i striden vid Gadebusch och blef i Tönningen fången och afförd till Fyen men erhöll danska konungens pass och tillåtelse att begifva sig till Brandenburg. Med allt detta kom han under Carl XII:s tid likväl ej längre än till major vid Smålands infanteri, hvartill han utnämndes några månader före konungens död. De befordringar, som uteblifvit, medan han vågade lif och blod för fäderneslandet, tillföllo så mycket rikligare, sedan Sverige fått fred. Utnämnd 1730 till öfverstlöjtnant vid Kronobergs regemente, befordrades han 1746 till öfverste, tio år senare till generalmajor och blef 1759 generallöjtnant. Likasom han i ungdomen utmärkt sig i krigets idrotter, väckte han under sin mannaålder uppmärksamhet i de fredliga yrkenas värf och framstod under frihetstidens arbeten för landets förkofran såsom en af Sveriges skickligare och omtänksammare landthushållare. Död d. 9 febr. 1771. Gift 1722 med grefvinnan Anna Magdalena Taube. Lignell, Anders, präst, författare. Född på Bräcketorp i Hesselskogs socken å Dal d. 11 febr. 1787. Föräldrar: d. v. adjunkten, sedermera komministern i Kila af Karlstads stift Anders Lignell och Juliana Wennersten. Efter idkade akademiska studier i Lund prästvigdes L. 1809 i Karlstad och blef två år senare komminister i Ör. Förordnad 1814 till vikarierande lärare i apologistklassen i Karlstad, utnämndes han till ord. kollega 1816 samt blef konsistoriinotarie i Karlstad 1818. Kyrkoherde i Kila 1824 och två år därefter kontraktsprost öfver Gillbergs kontrakt. Riksdagsman vid 1834 och 1844 årens riksdagar tillhörande prästeståndets liberala fraktion, valdes L. det sistnämnda året till revisor i banko-diskontverket i Stockholm. Ledamot af K. nordiska Oldskriftsällskapet i Köpenhamn, af Samfundet för utgifvandet af handskrifter rörande Skandinaviens historia, af Landtbruksakademien m. fl. samfund. Teol. d:r 1860. Död d. 13 april 1863. L. var en flitig forskare och författare samt har utgifvit mer än trettio skrifter i kyrkliga och topografiska ämnen, bland hvilka märkas: Bidrag till svenska kyrkans och riksdagarnas historia etc. (tills. med A. Ahlqvist och J. P. Bexell 1835); Beskrifning öfver grefskapet Dal 1851--52 m. fl. Gift 1: 1821 med Laura Gustafva Tegnér och 2: 1838 med Regina Maria Poignant. Lilienberg, Albert Alexander, jurist, politiker. Född i Kristianstad d. 12 juni 1833. Föräldrar: häradshöfdingen Nils Lilienberg och Ingeborg Augusta Ljungberg. Student i Lund 1849, aflade L. därstädes hofrättsexamen 1851. Han började därefter tjänstgöra i Svea hofrätt, där han 1861 blef fiskal och 1864 assessor. Konstituerad