Margareta Lindbäck. Efter att ha genomgått sex klasser i elementarläroverket därstädes och därunder en termin ha mottagit undervisning i ritning och målning af skolans ritlärare C. G. Holmgren, var L. 1879--82 elev vid Konstakademien och företog 1882--83 en resa till Düsseldorf, Baiern, Italien och Frankrike. Han har sedan mestadels varit bosatt nära Uppsala eller vid östra skärgården. Utan all fråga är L. en af världens främsta djurmålare, och han har på många utländska expositioner vunnit stora utmärkelser, liksom han finnes representerad på pinakoteket i München med Tjäderspel, i Dresdengalleriet med Räf, som tagit en hare, i Nationalmuseum med Räffamilj, Hafsörnar, i Göteborgs museum, i Köpenhamns museum med Vildgäss, o. s. v. L. har nog rönt intryck af de stämningar i måleriet, han påträffat under sina utländska besök, liksom han extravagerat i japaneseri, sedan han i japanernas sätt att teckna djur i rörelse fann samma lynne och samma princip, som han själf sökt nå. Men sedan han på allvar börjat lefva sig in i hemlandets natur, tillägnade han sig ett eget framställningssätt, och hans konst har ständigt vuxit, tills den blifvit monumental. Styrkan i hans konst ligger just i hans förtroliga bekantskap med sina modeller -- och naturligtvis också i hans stora förmåga att gifva ett slående, lifligt uttryck åt sina iakttagelser, att fixera djurets ögonblickliga rörelse och att i lefvande drag återgifva dess karaktär, dess lynne, vanor och lefnadssätt. »Skogen har aldrig haft en större tolkare än L. Han målar den, då den dystra vinternatten rufvar öfver de snötyngda tallarna, vinden suckar i träden, molnen drifva söndertrasade öfver himmeln och räfvarna tassa försiktigt längre och längre in i skogen. Eller han skildrar, huru de tunga vildgässen sänka sig i den stilla vårkvällen mot insjön, där ännu isbitarna simma, eller huru räfvarna tumla omkring med sitt byte bland ängsblommorna. L. målar kampen mellan djuren utan partiskhet, han har lika mycket sympati för den segrande som för den besegrade, han gläder sig åt deras lifslust, deras obändiga frihetstörst, ty den förstår han i grund och botten. En af hans bästa taflor är Bergufven, som sitter ensam på en klippa i skogen. På en gång människoskygg och trotsig, trifves han bäst ensam. Fri vill han jaga, furornas sus är den musik, han älskar. I L:s Jägare, i prins Carls samling, finner man den kärnsvenskhet, som är själfva roten i hans konstnärsskap och som saknar hvarje spår af programsynpunkter och fras. L. hör till dem, som höra gräset växa och förstår fåglalåt.» »Hans djurskildringar äro nu mera verkliga djurepos, i hvilka hela naturens växlande lif spelar in, speglande årstidernas kretsgång, de evigt samma, evigt lika unga känslorna af kärlek, kraft, hunger och mordlust. Men hvarje stämning, som fyller honom och vill taga sig uttryck i bild, samlar sig dock alltjämt om en bestämd företeelse. Han är alltjämt, äfven i sin fantastik, den mest realistiske af våra naturskildrare och naturdiktare, hans landskap hafva en utpräglad lokalfärg.». 1897 och 1901 hade L. separatutställningar i Stockholm. Taflorna på den senare gjorde sedan ronden genom Europa. L. har äfven visat sig som utmärkt illustratör, t. ex. i planschverket »I skog och mark», i P. Rosenius' »Naturstycken» 1897, m. m. Han har också utfört karrikatyrer och andra skämtsamma teckningar, ty trygg humor är ett af dragen i hans konstnärslynne. Gift 1: 1887 med Anna Olivia Olofsson och 2: 1895 med Signe Helena Olofsson. Liljegren, Johan Gustaf, fornforskare. Född d. 26 april 1789 i Fryeleds socken af Småland, af bondeföräldrar. I Lund, där L. 1811 blef student och tre år senare filosofie magister, utmärkte han sig för sin outtröttliga flit och forskningslust och blef en synnerlig gunstling hos den bekante fornforskaren prof. N. H. Sjöborg, hvilken kallade honom till docent i fäderneslandets antikviteter, medtog honom på sina antikvariska resor inom Sverige och rekommenderade honom hos d. v. universitetskanslären, grefve L. von Engeström. Förordnad 1816 till amanuens i Samfundet för utgifvandet af handlingar rörande Skandinaviens historia och utnämnd till e. o. adjunkt s. å., kallades han till e. o. amanuens vid k. biblioteket 1818 och erhöll året därefter professors namn, heder och värdighet. Efter att 1819--20 ha uppehållit sig i Köpenhamn för arkivforskningar, fick han 1821 i uppdrag att afskrifva K. bibliotekets permebref och förordnades till amanuens vid Vitt.- Hist. och Antikvitets-Akademien samt till sekreterare i konungens museum 1822. Året därefter utnämndes han till aktuarie i riksarkivet, blef 1824 bibliotekarie vid Engeströmska biblioteket, 1826 tillförordnad och 1827 befullmäktigad riksantikvarie, garde de medailles och sekreterare i Vitt.-Hist. och Ant.-Akad. 1834 erhöll L. kansliråds titel och utnämndes 1835 till riksarkivarie. Dränkte sig i ett anfall af mjältsjuka i Stockholm d. 2 juni 1837. I Vitt.-Hist. och Antikvitets-Akademien vann han under åren 1821--26 fem särskilda gånger akademiens pris för antikvariska afhandlingar, af hvilka blott en, hans Runlära, 1832, blifvit tryckt. Han har dessutom utgifvit en mängd arbeten, såsom: Skandinaviska fornålderns hjältesagor, 1818--19; Nordiska fornlämningar (12 häften; de första tills. med Brunius 1818--21); Fornnordiska häfder, 1824; Runstafven och dess sinnebilder, 1829: Runurkunder, 1833; Diplomatarium Suecanum, 1829--37; det sist nämnda har blifvit försedt med register och fortsatt af riksantikvarien B. E. Hildebrand. L. saknade kritisk skärpa, hvarför t. ex. i Svenskt diplomatarium, som eljest har stora förtjänster, en rad falska urkunder medtagits. Gift 1824 med Anna Maria Engel. Liljencrantz. Järnkrämaren i Stockholm Sven Andersson Westerman, bondson från Arbogatrakten, var fader till prosten och kyrkoherden i Gäfle Anders Svensson Westerman, hvars två