söner, landshöfdingen Sven W. och riksrådet Johan W., adlades 1768 med namnet Liljencrantz och introducerades 1774. Om den senare se nedan. Den äldre brodern blef 1778 friherre och adopterades på broderns friherrevärdighet, men tog icke introduktion. Hans ätt utgick med en af sönerna 1798. 1. Liljencrantz, Johan, finansman. Född i Gäfle d. 20 aug. 1730. Föräldrar: prosten och kyrkoherden därstädes Anders Westerman och Maria Kristina Gyllenkrook. Efter fulländade studier i Uppsala ingick L. såsom auskultant i kommersekollegium, där han 1756 blef notarie. L. var därjämte 1755--56 sekreterare i ständernas sekreta handels- och manufakturdeputation. Här vann han inom kort ett så allmänt förtroende, att han erhöll understöd till en utrikes resa för att vidga sina insikter i handels-, manufaktur- och finansvetenskaperna. För sin sällsynta skicklighet erhöll han 1767 kommerserådstitel och tre år därefter säte och stämma i kollegium. 1768 hade han blifvit upphöjd i adligt stånd med namnet Liljencrantz och blef 1773 af Gustaf III utnämnd till det egentligen för hans skull inrättade finansministerämbetet, under namn af statssekreterare för handels- och finansärenden. Härpå följde vidare friherrediplomet 1777, presidentsplatsen i statskontoret 1778, utnämning till riksråd 1786, ordförandeplatsen i kommerskollegium 1789, och under de följande regeringarna serafimer-kraschanen 1809 och grefvebrefvet 1812. Död i Stockholm d. 22 jan. 1815. Konung Gustaf III hyste till L. ett oinskränkt förtroende och litade i finansangelägenheter helt och hållet på honom. 1776 hade L. gifvit ett lysande prof på sin förmåga genom den då genomförda sedelrealisationen. Och vid sin resa till Italien 1783 ville konungen lämna honom oinskränkt fullmakt att förvalta alla ärenden rörande banken och statens finanser. Förordningarna af 1775 och 1780 om fri spannmålshandel för riket, hvilka L. utverkat, väckte på sin tid stort uppseende och lade i själfva verket grunden till svenska jordbrukets senare utveckling. Såsom finansminister afrådde han på det allvarligaste den regala brännvinsbränningen, ehuru hans belackare påstodo, att han tillstyrkt, eller åtminstone icke afstyrkt detta olycksbringande monopol. Sedan L. gjort flera allvarsamma, men fåfänga föreställningar mot konungens slöseri och yppiga hofhållning, tog han 1786 afsked från statssekreterareämbetet och därmed från den mest lysande delen af sin bana. Under de senare åren af Gustafs lefnad samt de följande styrelseåren var hans ställning till regeringen sådan, att han gemenligen trädde i opposition emot dess finansåtgärder, när han, hvilket mest skedde för syns skull, rådfrågades. Skarpsinnighet, dristighet och ihärdig kraft voro hos L. utmärkande egenskaper såsom ämbetsman. Att äfven oegennytta hörde till antalet af hans dygder, bevisas däraf, att, ehuru många millioner årligen rullade genom hans händer, han ändock efterlämnade en ganska måttlig förmögenhet. Utom i Vet.-Akad., som 1767 inkallade honom till sin ledamot, var L. medlem af Landtbruks-Akad., samt de flesta ekon. och patriotiska sällskap i riket. Gift 1: 1766 med Ottiliana Vilhelmina Transköld och 2: 1789 med friherrinnan Eleonora Stjernstedt. 2. Liljencrantz, Gustaf Fredrik, ämbets- och riksdagsman. Född d. 7 nov. 1801; den föregåendes sonson. Föräldrar: landshöfdingen i Västerås län, grefve Johan Vilhelm Liljencrantz och Johanna Beata von Engeström. Vid faderns död 1816 ärfde sonen grefvetiteln och ingick två år därefter såsom kornett vid lifgardet till häst. Här avancerade han genom alla graderna och hade hunnit till öfverstlöjtnant i armén, när han 1845 tog afsked ur krigstjänsten. Året förut hade han blifvit tjänstgörande hofmarskalk hos Oscar I och förestod sedan hofförvaltningen till 1849, då han utnämndes till landshöfding i Stockholms län. Under de aderton år, han innehade detta förtroendeämbete, ådagalade han en berömlig verksamhet för sitt län och en noggrannhet vid författningarnas tillämpning, som stötte många för hufvudet. Såsom ledamot af riddarhuset deltog han under en följd af riksdagar i behandlingen af en mängd viktiga samhällsfrågor, af hvilka bankfrågorna ansågos utgöra hans specialitet, hvarför han brukade insättas i bankoutskottet, där han flera år var ordförande. Så väl här som i politiken intog han en afgjordt konservativ ståndpunkt, under det hans verksamhet och åsikter på det religiösa området gingo i afgjordt frisinnad riktning. I båda fallen var han -- och har blifvit kallad -- »mannen med det oböjliga sinnet, som utan öfvermod och vankelmod följde sin öfvertygelse». 1867 begärde och erhöll han afsked från sin landshöfdingbefattning och afled i Stockholm d. 8 mars 1869. Gift 1828 med friherrinnan Johanna Jakobina Eleonora Stjernstedt. 3. Liljencrantz, Johan, riksdagsman. Född i Stockholm d. 11 aug. 1835; den föregåendes son. Vid nitton års ålder utnämndes L. till underlöjtnant vid Svea lifgarde och blef tre år senare löjtnant vid samma kår. På den militära banan hade han 1863 hunnit kaptensgraden, när han 1866 tog afsked, och på samma gång lämnade han sina befattningar såsom adjutant hos konungen och tjänstgörande kammarherre hos drottningen. En brytning hade nämligen inträdt mellan L. och Carl XV, hvars gunstling han förut varit. Nyss blifven politiskt myndig, uppträdde han som talare på riddarhuset och ådrog sig så väl då som vid de två följande ståndsriksdagarna en viss uppmärksamhet, mera för den ungdomliga värma, hvarmed han kastade sig öfver vissa frågor, än för själfva den utredning, ämnet vann genom hans behandling. Efter den af honom med ifver främjade representationsreformens genomförande