invaldes L. af Stockholms stad 1866 i Andra kammaren, som 1868--69 insatte honom i konstitutionsutskottet. Han intog äfven nu plats inom den liberala fraktionen och ådrog sig särskild uppmärksamhet genom sitt oppositionella uppträdande mot grefve Manderström vid 1868 års riksdag, bakom hvilket man ville spåra rent personliga bevekelsegrunder. I besittning af många af de gåfvor, som äro förutsättningar för att spela en politisk roll, hade L. nog med tiden kommit att spela en framstående sådan, om ej hans krafter bräckts af sjuklighet, som redan d. 12 febr. 1870 lade honom i grafven. Gift 1863 med grefvinnan Lovisa Ulrika Bonde. Liljensparre, Nils Henrik Aschan, polismästare. Född i Norrköping d. 22 juli 1738. Föräldrar: teologie doktorn, kyrkoherden i Tyska församlingen i Norrköping Henrik Jakob Sivers och Anna Maria Aschanius. Efter ett års vistelse i Uppsala, där han i synnerhet vinnlade sig om lagfarenhet och historia, begaf han sig 1755 till Tyskland för att fortsätta sina studier vid därvarande universitet och återkom till Uppsala 1757. Sedan han därstädes 1761 aflagt juridisk examen, ingick han följande året i Svea hofrätt, utnämndes 1765 till notarie i slottskansliet, erhöll sju år därefter sekreterarefullmakt och blef ordin. sekreterare i slottskansliet 1781. Af Gustaf III 1776 utnämnd till polismästare i Stockholm, förvaltade han detta ämbete till konungens stora belåtenhet och har på grund af sin ovanliga kännedom om hufvudstadsförhållandena och sitt sätt att få reda på dem, blifvit jämförd med Napoleon I:s beryktade polisminister samt icke utan skäl kallad Sveriges Fouché. Ett servilt redskap i konungens händer, som icke tvekade lämna sitt biträde till rent olagliga åtgärder, blef han ock af denne rikligen belönad. 1784 erhöll han lagmanstitel och adlades 1786 under namnet Liljensparre. Efter konungens mord efterspanade han ifrigt gärningsmännen och lyckades i detta sitt förehafvande. Måhända skulle han ock kommit på spåren de hemliga anläggningarna till dådet, om han ej märkt den nya styrelsens likgiltighet, om ej ovillighet, i detta afseende och då, undfallande som alltid för makten, böjt undan. Han visade sig nu i stället fientlig mot Gustaf III:s förtrogne, särskildt Armfelt, som då var öfverståthållare. Denne ville inskränka L:s själftagna myndighet och ogillade hans spioneringssystem. L. sökte då göra Armfelt misstänkt hos hertig Karl. Själf blef han d. 16 juli 1792 utnämnd till underståthållare, men fick afsked redan 1793 och skickades till Pommern, då den nya regeringen skyndade sig att aflägsna den mördade konungens vänner. Han blef likväl, sedan Gustaf Adolf själf intagit tronen, delaktig af det allmänna försonlighetssystemet, i det han hemkallades och utnämndes 1799 till kronofullmäktig i generaltulldirektionen och 1803 i generaltullarrendesocieteten. Död i Stockholm d. 5 jan. 1814. L:s befattning såsom polismästare ådrog honom nödvändigtvis många ovänner, helst han af blind lydnad mot Gustaf III åtog sig många obehagliga uppdrag. Han erkännes dock som Sveriges utmärktaste polisman och var egentligen den, som lade grunden till hufvudstadens sedermera ordnade polisväsen. Gift 1: 1766 med Hedvig Kristina Reutersvärd och 2: 1802 med Katarina Charlotta Sjöstéen. Liljewalch, Carl Fredrik affärsman, industriidkare. Född d. 10 juli 1796 i Lund. Föräldrar: handlanden Samuel Liljewalch och Sofia Maria Sylvan. L. ägnade sig tidigt åt faderns yrke och kom vid sexton års ålder till Stockholm, där han först blef kontorist i en speceriaffär. Efter några år upprättade han en sådan för egen räkning och fortfor därmed till något efter 1826, då han förändrade affären till en träförädlingsindustri. Under de svåra missväxter, som i slutet af 1820- och början af 1830-talen hemsökte Norrland, uppträdde L. som dessa orters räddare och välgörare. Genomträngd af öfvertygelsen, att kommunen lika litet som den enskilde bör lefva på nådegåfvor, så länge man själf kan arbeta, upprättade han med ett förlagslån af staten en mängd industrella anläggningar för tillgodogörandet af dessa trakters naturprodukter och beredande af arbetsförtjänst åt den nödlidande befolkningen. Genom hans nitiska bemödanden anordnades skeppsvarf, salpetertillverkning, beredning af pottaska, kimrök, terpentin, m. fl. binäringar, hvilka visserligen kostade L. hans enskilda förmögenhet, men uppfyllde det med dem åsyftade ändamålet att förskaffa utkomst åt en fattig landsortsbefolkning. När i början af Oscar I:s regering kriget mellan England och Kina öppnat några af det senare rikets hamnar för den europeiska handeln, afreste L. såsom befullmäktigadt svenskt ombud till Kanton och afslöt där i mars 1847 ett fördrag, som satte Sverige i lika rätt med andra nationer att draga fördel af de nya handelsvägarna. Återkommen till Sverige afgaf han en sakrik berättelse: Chinas handel, industri och statsförfattning, hvilket arbete vittnar lika fördelaktigt om författarens osparda nit i sitt diplomatiska uppdrag som om hans öppna blick för allt, som kunde vara af gagn för den svenska handeln i Kina. Hans sista patriotiska värf var som disponent för myrodlingarna på Gotland och i sammanhang därmed hans försök att medelst hvitbetodling åstadkomma sockertillverkning af en inhemsk råvara. Efter flera års vistelse på Gotland återflyttade han 1864 till Stockholm och dog där d. 24 juni 1870. Gift 1824 med Margareta de la Rose. Lille, Axel Johan, publicist, finsk politiker. Född i Helsingfors d. 28 mars 1848. Föräldrar: professoren Bengt Olof Lille och Ida Gustava Wænerberg. Student i Helsingfors 1866, blef L. därstädes fil. magister 1873 och juris kandidat 1879. Genom sitt varma, lifliga temperament och