mot fienden utan befallde till och med fyra af sina skepp, som voro på väg till hertigens afdelning, att vända och intaga sin plats i linjen. Han ställdes härför inför krigsrätt och dömdes att arkebuseras men fick domen mildrad till landsflykt. Efter några månaders vistelse utomlands fick han tillåtelse att åter inkomma i riket »i anseende till de trogna tjänster, han gjort k. maj:t och landet under riksdagen 1789». Han erhöll dock afsked från sina befattningar 1790, och det ålades honom att i tre år vistas utomlands. Genom k. nåd fick han återvända hösten 1793, men med uttrycklig befallning att icke lämna sin landtegendom. Död på sin egendom Kråkerum i Kalmar län d. 25 aug. 1798. Gift 1760 med friherrinnan Margareta Kristina von Danckwardt. 2. Lilliehorn, Carl Pontus, militär, konspiratör. Född d, 16 mars 1758; den föreg. halfbrors son. Föräldrar: kaptenen Samuel Carl Lilliehorn och Clara Aurora Lothigius. På den militära banan, där han 1776 avancerat till löjtnant vid Lifgardet, hade han hunnit till öfverstelöjtnant vid samma regemente, då han genom sin delaktighet i sammansvärjningen mot Gustaf III:s lif för alltid omintetgjorde sin karriär. Efter hvad vid ransakningen uppdagades, hade L. varit bland sammansvärjningens hufvudmän. Han tycktes dock, när stunden för dådets verkställande närmade sig, ha vacklat i sitt uppsåt. Samma afton, konungen sköts, skref han nämligen till denne en anonym biljett på franska, i hvilken han varnade honom för att bevista den tillämnade maskeraden, tilläggande, att brefvet vore från en person, som hvarken gillade konungens politik eller moral, men som afskydde ett lönmord. Hans delaktighet i komplotten röjdes dagen efter af en dräng, till hvilken han lämnat brefvet för att framskaffas till konungens kammartjänare Remy. Häktad erkände han, efter mycket omsvep, sin brottslighet och förklarade, att han blifvit inledd i konspirationen af Ribbing och Pechlin, hvilka genom honom ville försäkra sig om gardet. Hans bekännelse gjorde ett så mycket sorgligare intryck, som han varit ansedd för ett mönster af ung militär, både på karaktärens och kunskapernas vägnar. Under rättegången visade han mycken blödighet och dömdes till döden men fick liksom medbrottslingarna Ribbing och Horn straffet förmildradt till ständig landsflykt. Han fördes, så snart hertigens dom fallit, öfver gränsen och lefde 1810 i Neu-Wied vid Rhein, under det antagna namnet Bergheim. Lilliehöök. Släkten leder sina anor från en Magnus Pedersson, som lefde vid medlet af fjortonde århundradet. Genom hans afkomlingar delade sig släkten i ett par hufvudgrenar, Lilliehöök till Gälared och Kolbäck samt Lilliehöök till Fårdala, hvilka 1625 introducerades å riddarhuset. 1. Lilliehöök, Måns Bryntesson, riksråd, upprorsstiftare. Måns Bryntesson, en yngre son till häradshöfdingen i Kållands härad i Västergötland, Brynte Bertilsson och Edla Nilsdotter till Gåsevad, hade tidigt förvärfvat sig Gustaf I:s förtroende och förordnades af honom tid efter annan till höfvitsman på Älfsborg samt utnämndes vid konungens kröning 1528 till riddare och riksråd. Icke desto mindre deltog han i det uppror, som följande året anstiftades i Västergötland af hofmästaren Ture Jönsson, biskop Måns Haraldsson och några andra missnöjda, i ändamål att störta Gustaf från tronen, återinföra katolska läran och själfva tillrycka sig makten. Västgötaallmogen sammankallades till ett möte på Larfs hed, där Ture Jönsson höll tal till bönderna, uppmanande dem att uppsäga Gustaf tro och lydnad och välja en annan konung. Men dessa förblefvo stilla och förklarade, »att kung Gustaf dem intet oskäl gjort utan tvärtom mycket godt, och om tron kunde de, fattiga bönder, icke döma, men ville blifva vid den trohet, de svurit konungen.» De upproriska läto ingenting märka och upplöste församlingen. Men Ture Jönsson och Måns Haraldsson begåfvo sig hals öfver hufvud ur riket, under det Måns Bryntesson och ett par andra stannade kvar, förlitande sig på, att deras bref voro uppbrända och föröfrigt beslutna att skjuta skulden på de afvikna kamraterna. De till och med infunno sig i Strängnäs att inför konungen och ständerna lägga sin oskuld i dagen, då deras bref framtogos såsom omotsägliga bevis på deras brottslighet och de dömdes förlustiga lif och gods. L., som blifvit insatt på ett rum ofvanpå skolstugan, gjorde ett djärft försök att fly och kastade sig genom fönstret till ett utanför stående päronträd, men föll till marken och afbröt ena benet. För att rädda lifvet kröp han ur staden och gömde sig i en rågåker, men blef följande dagen upptäckt och ånyo insatt i fängelse. Han fördes sedermera till Stockholm, där han och Nils Olsson Winge några veckor därefter afrättades d. 7 sept. 1529. Gift 1528 med Brita Jönsdotter Roos. 2. Lilliehöök, Johan Nilsson, krigare. Född 1598; brorsons sonson till L. 1. Föräldrar: riksrådet Nils Andersson Lilliehöök och Brita Hand. Sedan L. i Uppsala slutat sina studier, följde han Gustaf II Adolf till Polen och hade genom mod och duglighet uppstigit till öfverstlöjtnant, när han, och med honom Fårdalagrenen af ätten Lilliehöök, introducerades på riddarhuset 1625. Han blef sedermera öfverste 1630, generalmajor 1635, häradshöfding öfver Sundals härad på Dal 1637 och följande året guvernör öfver Hinterpommern och kommendant i Stettin. På denna förtroendeplats utvecklade han de egenskaper, som i en hast gjorde honom bemärkt både såsom statsman och krigare. Under Banérs sjukdom hade rådet beslutit, att L. skulle näst efter honom hafva öfverbefälet. Men innan detta beslut kom till verkställighet, anlände underrättelsen om Banérs död. Så snart Torstenson blifvit utsedd till hans efterträdare, utnämndes L. 1642 till riksfälttygmästare, fältmarskalkens närmaste vid befälet öfver