måla dekorationer. 1791 antogs L. till ord. dekorationsmålare, hvilken befattning han skötte långt in på 1800-talet under Brusells och Hjelms ledning. L. sökte äfven för utkomstens skull målareämbete i Stockholm, men blef först 1799 mästare i detsamma. På Desprez's och Sergels inrådan begagnade han flitigt akademiens modellskola och arbetade sig så upp till en konstnär, som eftersöktes, anlitades och befordrades. Invald 1802 till agré vid akademien, kallades han året därefter till akademiens ledamot, blef 1812 professor i teckning och utnämndes 1813 till hofmålare. Såsom dekorationsmålare intager han utan tvifvel ett aktningsvärdt rum, ehuru vår tid har svårt att bedöma hans förmåga i detta hänseende, då föga eller intet finnes kvar af hans arbeten för teatern. Han utförde äfven några taflor i olja men sysselsatte sig mest med akvareller i arkitektonisk och historisk stil, hvilka på sin tid gällde för goda stycken. Han målade ock i många enskilda hus interiörer, vägg- och takstycken, bland annat på Rosendal och Rosersberg samt kupolen i Skeppsholmskyrkan. L. var äfven verksam som dekoratör vid högtidligheter; anordningarne i Riddarholmskyrkan vid Carl Augusts begrafning, i rikssalen vid Carl Johans hyllning voro verkställda af honom. Vid k. teatern var han 1836--38 dekoratör (anordnare af dekorationsväsendet). Själf brukade L. berömma sig af att hafva haft Fahlcrantz till sin lärjunge. I sin ordning blef denne sedan lärare för en af L:s döttrar Anna Maria, som målat flera landskap i Fahlcrantz' manér och dog 1847, fyrtiotre år gammal. Sina sista lefnadsår tillbrakte L. på egendomen Stenbrottet, utanför Stockholm, och afled där d. 2 mars 1861. Gift 1791 med Ulrika Wargentin. Lind-Goldschmidt, Jenny Maria, sångerska. Född i Stockholm d. 6 okt. 1820. Föräldrar: fabrikören Nils Johan Lind och Anna M. Fellborg. Vid tio års ålder anställdes Jenny Lind såsom elev vid k. teatern i Stockholm och uppträdde s. å., 1830, första gången såsom Angela i skådespelet »Edvinsky och Floreska eller polska grufvan», hvarefter hon under sin elevtid utförde en mängd talroller och vann bifall såsom skådespelerska. Sångläraren vid teatern, hofsekreteraren Crælius, upptäckte hennes ovanliga anlag för sångens gåfva och anförtrodde henne åt I. A. Bergs ledning. Första gången, hon egentligen väckte någon större uppmärksamhet, var i dec. 1837, då hon utförde Alices roll i fjärde akten af »Robert af Normandie». Följande året anställdes hon vid k. teatern såsom aktris och uppträdde såsom Agata i »Friskytten» samt 1839 som Alice vid uppförande af »Robert» i sin helhet. Det sätt, hvarpå hon återgaf dessa och andra roller, hennes förtjusande sång och själfulla spel framkallade en utomordentlig hänförelse. På konsertresor om somrarna tjusade hon hela landet med sitt föredrag af folkvisor. Efter att 1840 ha blifvit utnämnd till hofsångerska och ledamot af Musikaliska akademien samt efter en storartad afskedskonsert, begaf hon sig 1841 till Paris för att studera under Garcia. Hennes första inträde hos denna storhet var dock allt utom uppmuntrande. Med ett kort: »Min vän, ni har ingen röst!» vände han henne ryggen. Men han mildrade snart sitt stränga omdöme. Han fann nämligen, att hennes röst lidit betydligt af öfveransträngning, samt rådde henne att hvila sig någon tid och afhålla sig från all sång. De lektioner, hon sedermera erhöll af Garcia, förlänade visserligen hennes röst mera böjlighet och jämnhet, men hon erhöll intet engagemang vid Stora operan efter att ha profsjungit där 1842, kanske därför att hon i sin sång och sitt uppträdande icke hade velat antaga franska fasoner. L. reste nu hem och eröfrade ånyo Stockholm samt sedan Finland och Danmark. I Stockholm uppträdde hon bl. a. som Vingåkersflickan i »Ett nationaldivertissement» och Märtha i »En majdag i Värend», hvarvid hon uppvisade en ny sida af sin talang, den naiva. Hon inspirerade tonsättare, ryckte upp de medspelande och lade allmänheten fullkomligt under sitt välde. Emellertid hade Meyerbeer i Paris fått höra henne sjunga och tagit af henne löftet att utföra första partiet i hans under utarbetning varande opera »Fältlägret i Schlesien». 1844 gjorde hon i denna och som Norma sin debut i Berlin och åhördes med en utomordentlig förtjusning. Från denna tidpunkt daterar sig hennes rykte som europeisk sångerska. Kort därefter begynte hon de långväga och vidsträckta konsertresor, under hvilka hon skördade guld till öfverflöd och tvenne världsdelars hängifvenhet och beundran. Under 1844--52 uppträdde hon i Berlin, Wien, Köpenhamn, o. s. v.; i London m. fl. engelska städer och i Nordamerika, öfverallt mottagen såsom sin tids största sångerska, med en hyllning och entusiasm utan like. En fullständig förteckning på alla de roller, i hvilka hon uppträdt, tillåter ej utrymmet. Några af de förnämsta må dock här nämnas. Af talpjäser: Georgette i »Trettio år af en spelares lefnad», Otto i »Skulden», Zora i »Mohrerne i Spanien», Marie i »Sömngångerskan», Fanny i »Marie de Sivry», Emma i »Kung Edvards söner», Carolina i »Den okände sonen», Fanchette i »Fästningen i Boston», fröken Neubrunn i »Wallensteins död». Af sångpjäser: Anna i »Hvita frun», Amazili i »Ferdinand Cortez», Pamina i »Trollflöjten», Laura i »Slottet Montenero», Julia i »Vestalen», Anna i »Don Juan», Amina i »Sömngångerskan», Grefvinnan i »Figaros bröllop», Valentine i »Hugenotterna», Fiorella i »Turken i Italien», Marie i »Regementets dotter,» Adina i »Kärleksdrycken», titelrollerna i Lucie eller bruden från Lammermoor, Norma, Armide, Anna Boleyn m. fl. Efter att ha 1852 ingått äktenskap i Boston med tyske tonsättaren Otto Goldschmidt uppträdde hon icke vidare på scenen, men så mycket mer på konserter, mest andliga och för välgörande ändamål. Äfven Sverige fick under hennes konstresor åhöra hennes utomordentliga stämma. L. bodde under den senare delen af sitt lif i en villa nära London, i hvilken stad hon njöt det