ett ståtligt yttre, ådagalägger fru L. i sitt spel mycken intelligens och finhet. Lindberg, Otto Emil, språkforskare, populärfilosofisk skriftställare. Född i Kila församling nära Nyköping d. 3 maj 1850. Son af jägmästaren Otto Enhörning och Carolina Moberg, kom L. senare att antaga namn efter styffadern. Redan vid unga år måste L. som handtverkslärling ut att tjäna sitt bröd, men lyckades vid 18 års ålder få fullfölja sin obetvingliga lust att studera och blef student i Uppsala 1874. Han ämnade ursprungligen ägna sig åt den prästerliga banan, men, påverkad af Wikner och Boström, kände han snart en allt starkare motvilja mot densamma och valde i stället till hufvudstudium semitiska språk och filosofi. Då de ekonomiska vilkoren voro knappa, allrahelst L. redan 1876 ingått gifte med Hilda Erika Lindeberg, tvangs han att söka sitt uppehälle som kollegiegifvare i sina älsklingsämnen, till följd hvaraf hans egna studier helt naturligt hämmades. Han lefde ock med hela sin själ med i tidens rörelser, bildade 1883 i Uppsala det andra svenska arbetareinstitutet, var den, hvilken 1882 gaf första tanken till stiftandet af föreningen Verdandi, och var oaflåtligt verksam i hållandet af populära föreläsningar och nykterhetsföredrag. 1885 fick han ändtligen tid att aflägga fil. kand.-examen, hvilken 1890 efterföljdes af fil. lic.-examen. Följande år anställd som extra lärare vid Göteborgs högskola, blef han efter 1894 vunnen filosofisk doktorsgrad s. å. förordnad till docent i semitiska språk därstädes och 1898 utnämnd till professor i samma ämne. Samtidigt fortsatte han alltjämnt sin föreläsareverksamhet och har under årens lopp hållit bortåt 300 populära föredrag. L. har af trycket utgifvit dels vetenskapliga eller populärt vetenskapliga arbeten såsom Studier öfver de semitiska ljuden w och y 1894, Vergleichende Grammatik der semitischen Sprachen I 1897, Mohammed och koranen 1897, Harun Arraschid i historia och saga 1900, dels äfven arbeten af humanistiskt och religiöst innehåll, såsom Sanningstrådar i sagoväf 1894, Religiösa meditationer och stämningar, 3 d., 1900--03, Framtidens kristendom 1900 m. m. Som motiv för L:s sträfvanden i dessa sina föredrag och skrifter angifver han själf sin »nitälskan för gedigen folkupplysning och verklig evolution i vårt religiöst-sedliga lif med frihet från dogmatiska band», och tvifvelsutan har han med sin varma och flärdfria personlighet i sin mån bidragit att föra detta mål närmare. Lindberg, Sextus Otto, botaniker. Född i Stockholm d. 29 mars 1835. Föräldrar: tolagskamreraren Carl Peter Lindberg och Carolina Sandbom. L. blef student i Uppsala 1855 och förordnades, efter att året därpå ha aflagt med. fil. examen, att förestå adjunkturen i medicinsk naturalhistoria och farmakognosi vid Karolinska institutet 1857--58. Sedan han 1859 tagit kirurgie kandidatexamen vid samma läroverk, förordnades han 1862 till lärare i förenämnda läroämnen vid Farmaceutiska institutet och bestridde denna befattning till 1865, då han utnämndes till botan. professor vid universitetet i Helsingfors. Under tiden hade han vid Karolinska institutet aflagt med. lic.-examen 1863 och undfick medicine doktorsvärdighet i Uppsala 1865. I botaniken och särskildt i läran om mossorna, i hvilken vetenskap L. förvärfvat sig ett rykte äfven i utlandet, har han utgifvit en mängd afhandlingar i svenska och utländska tidskrifter. L. ägnade sig nästan uteslutande åt mossornas systematik, på hvilket område han var samtidens största auktoritet. Tidigare sysselsatte han sig gärna med bladmossorna, men öfvergick sedan till lefvermossorna. En stor roll i hans arbeten spelar utredningen af arternas synonomi. Fil. hedersdoktor i Uppsala 1877, ledamot af åtskilliga lärda sällskap, ordf. i Soc. pro fauna et flora fennica. Död i Helsingfors d. 20 febr. 1889. Gift 1864 med Hilda Fausta Cecilia Sällström. Lindberg, William, industriidkare. Född d. 18 mars 1818 i Helsingör. Föräldrar: svensk-norske konsuln Lars Lindberg och Carolina Mathilda Good. I knappa omständigheter hade L. genom bistånd af grefve A. E. von Rosen genomgått Teknologiska institutet och erhöll sedan på O. E. Carlsunds förord anställning vid Morsings mek. verkstad i Nyköping. Han blef därefter förste maskinist å det å denna verkstad byggda ångfartyget Norrland, som att börja med fördes af Carlsund. Efter att några år varit verkmästare å Långholmsverkstaden vid Stockholm, anställdes L. 1845 vid Stadens stora skeppsvarf vid Tegelviken å Södermalm och öfvertog 1853 etablissementet, som han utvidgade med en mekanisk verkstad. Under L:s insiktsfulla ledning gick etablissementet allt mera framåt, så att vid hans död, d. 13 jan. 1877, den 138:e under hans tid därstädes byggda ångaren stod på stapeln. Sedan 1862 var L. en af hufvudstadens stadsfullmäktige och representerade 1870--72 hufvudstaden i Andra kammaren. Gift 1845 med Emilie Augusta Thavenius. Lindblad, Adolf Fredrik, tonsättare. Född i Skeninge d. 1 febr. 1801. L. uppfostrades af fosterföräldrar, hvilkas namn han antog, kom vid 8 års ålder till sin mor, då hon bosatte sig i Stockholm, men ansåg sig så hårdt behandlad i hemmet och skolan, att han för en tid rymde. Efter styffaderns död 1812 kom han ånyo till fosterfadern, i hvars handelsbod i Norrköping han arbetade i två år. Butter till sitt sätt och omöjlig på kontoret, skickades L. till ett engelskt skeppsklarerarekontor i Hamburg, där han stannade i tre år, till 1820. I denna stad erhöll han musikaliska och filosofiska »väckelser» genom ett par umgängesvänner. Hemkommen till Sverige, gjorde han 1822