bekantskap med Atterbom och mottog af honom idén att resa till Uppsala, där han 1823 blef student och begynte studera musikens teori under Hæffner. Sedan han 1824 tillsammans med Geijer utgifvit sitt första musikverk: Musik för sång och för piano, ordnade hans vänner, så att han kunde företaga en utrikes resa. Det var särskildt änkeöfverstinnan Malla Silfverstolpe, som tog hand om L. Han tog därvid först Berlin till vistelseort och erhöll till lärare Carl Friedrich Zelter och till medlärjunge Felix Mendelssohn-Bartholdy, den store kompositören, med hvilken han knöt ett trofast vänskapsförbund, hvarom en intressant brefväxling dem emellan bär vittne. Från Berlin begaf han sig 1826 till Paris, där han studerade Logiers metod för pianoundervisning och införde densamma i den berömda musikskola, som han öppnade i Stockholm efter sin återkomst 1827 och sedan för det mesta ledde, tills han 1860 öfverlät den till Ivar Hallström. 1828 blef han också lärare vid Nya elementarskolan, där han verkade till 1833, och hade förstnämnda år gift sig med Carolina Vilhelmina Sofia Kernell, syster till Bellmanssångaren Kernell, genom hvilken L. blef bekant med Atterbom, deras kusin. Från 1864 bodde L. på sin egendom Löfvingsborg nära Linköping och afled d. 23 aug. 1878. Ledamot af Musikaliska akademien. 1852 erhöll L. Svenska akademiens stora guldmedalj. Utrymmet tillåter icke att uppräkna alla de tonskapelser, som år efter år, häfte efter häfte, offentliggjorts och fört L:s namn vida öfver Sveriges gränser. Några måste dock nämnas: C-dur-symfoni, som uppfördes i Stockholm 1831--32 och först grundlade hans rykte som tonskald; Frondörerna, första gången uppförd på k. operan 1835; Drömmarne, körer med orkesterackompanjemang till text af Thecla Knös; ett stort antal Sånger med pianoackompanjemang, många med ord af tonsättaren själf, hvilka vunnit en ofantlig spridning och kunna sägas vara hvarje musikaliskt svenskt sinnes tillhörighet. Skjutsgossen, Natten, På berget, Bröllopsfärden, En sommardag, Sorg, Friskt mod, Invaliden, Får gå, Mån tro, Varning, En vårdag, Hjärtats vaggsång, Den skeppsbrutna, Aftonen, Bedragen väntan, Sylvias visa, Ett sommarhem, Sista visan och många andra visor, hvari L. ger uttryck åt en hel mängd stämningar och alla äro äktsvenska, skola lefva i alla tider. Lindblad, Elis Vilhelm, skald, publicist. Född på Kättsta gård i Västmanland d. 13 april 1828. Föräldrar: majoren, sedermera postmästaren i Simrishamn, August Elis Lindblad och Karolina Dorotea Möller. Efter föräldrarnas afflyttning till Skåne 1838 insjuknade L. i en svår höftåkomma, som i åratal höll honom vid sängen och efterlämnade en ofärdighet för lifvet. Med anledning häraf inskrefs han först sexton år gammal i Lunds katedralskola och blef student 1848. Här beredde han sig i början för den filosofiska graden, skref pro exercitio 1849 och pro gradu philos. 1856. Hans efter faderns frånfälle fullkomligt medellösa ställning tvang honom att alltjämt uppehålla sig genom andras undervisning och slutligen antaga befattning såsom litterärt biträde hos den stora förlagsfirman N. M. Lindh i Örebro. På denna plats, som han innehade åren 1856--74, utgaf han bl. a. med företal och upplysande litteraturhistoriska anmärkningar Atterboms Lyriska dikter och samme författares Minnen från Tyskland och Italien, Franzéns Samlade dikter, äfvensom de i två band utkomna Valda dikter af Franzén och Valda skrifter af O. von Dalin. 1860 erhöll han Svenska akademiens hedersaccessit för en Sång öfver Anna Maria Lenngren samt skref 1865, då Engelbrektsstoden i Örebro aftäcktes, sin vackra Sång öfver Engelbrekt. Hans för öfrigt utgifna skrifter äro: Dansk läsebok med anmärkningar och en kort öfversigt af danska litteraturhistorien 1865; Fosterländska Minnen. Historisk-poetisk Läsebok med anmärkningar 1869, samt Dikter. Första samlingen 1873, utmärkta för god stämning och form. Efter att 1875 en tid vistats i hufvudstaden, blef han redaktör för den nya tidningen »Nerike» i Örebro. Död d. 20 april 1878. Ogift. Lindblad, Johan Kristofer, universitetslärare, rättslärd. Född d. 15 sept. 1799 i Linköping. Föräldrar: konsistorienotarien Per Lindblad och Maria Kristina Eckhoff. Student i Uppsala 1818, aflade han därstädes 1823 juris kandidat- och 1826 juris licentiatexamen samt promoverades 1827 till juris doktor. Under en femårig tjänstgöring 1823--28 i rikets hofrätter hade han haft tillfälle att praktiskt behandla juridiska frågor. Redan 1827 förordnad till sekreterare i en kommitté, bestående af hofrättspresidenterna och justitiekansleren, för af gifvande af utlåtande om hofrätternas arbetssätt m. m., kallades han 1829 till docent i juridik vid Uppsala högskola samt meddelade från sistnämnda år till 1842 enskild undervisning i lagfarenheten. 1834--36 gjorde han en vetenskaplig resa i Danmark, Tyskland och Frankrike, befordrades 1838 till juris adjunkt, hvarjämte han erhöll kanslerens förordnande att hålla offentliga föreläsningar och förrätta examina i praktisk lagfarenhet. Efter att 1839--42 jämväl bestridt de till jurisprudent. oecon. et commerc.-professuren hörande föreläsningar och examina, utnämndes han 1843 till professor i kriminal- och processrätt, hvilken befattning han innehade till 1874, då han på egen begäran erhöll afsked med pension. Död i Uppsala d. 31 mars 1876. Hans från trycket utgifna skrifter äro bl. a.: Om prescription enligt Sveriges lag 1827; Om dråp och mord; med bihang 1832; Om laga skifte; Om röstberäkning vid domstolarne 1853, m. m. L. var framstående genom sina s. k. praktiska föreläsningar, som bestodo i framställning och bedömande af valda rättsfall. Som tentator var L. synnerligen sträng och fruktad, och mer än en af dem, hvilka ansågo sig af