ledamöter och vid kröningen 1818 andlig ledamot af Serafimerorden, en värdighet, som före honom ingen i svenska kyrkan innehaft. Död i Uppsala d. 15 febr. 1819. Det mest framstående i L:s offentliga lif var utan tvifvel hans verksamhet som stiftschef. Nitisk, driftig och ordningsälskande och egentligen mer skapad att sätta andras krafter i rörelse än att själf verka, uppmuntrade han sina ståndsbröder att genom egna skrifter eller öfversättningar arbeta för religiös och sedlig bildning. Själf verkade han visserligen för samma mål, likväl ej genom teologisk lärdom, som han nästan helt och hållet saknade, utan medelbart genom sin älskvärda personlighet, som öfverallt tillvann honom beundran och vänner. Såsom författare, utgifvare eller svenska kyrkans och bildningens officielle målsman har L. fäst sitt namn vid ej så få arbeten, af hvilka här blott nämnas: Journal för präster 1797--99; ett latinskt lexikon Lexicon latino-suecanum, Utarbetadt af Uppsala universitet 1790; Några ord om Lehnbergs predikosätt (företal framför Lehnbergs predikningar), samt kyrkohandboken af 1811 och den nya katekesen af 1810. Ordförande i bibelkommissionen samt i psalmboks- och evangeliibokskommittéerna, lyckades L. dock icke bringa dessa arbeten till slut. Som själfskrifven riksdagsman och ordförande för prästeståndet underskref L., om ock efter mycken tvekan, såväl 1789 förenings- och säkerhetsakten i talmannens tvungna frånvaro, som regeringsformen 1809 och öfriga därmed förenade grundlagar. En underdånig tjänare af makten, satte han sig likväl gärna i spetsen för de vid 1809 års riksdag fordrade reformerna inom kyrkan, hvaraf resultaten blefvo här ofvan nämnda katekes och handbok. Prästeståndets talman 1809--18, höll L. strängt på »passande» ordning. Ledamot af Vet.-societ. och hedersledamot af Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien. Gift 1: 1780 med Gunilla Margareta Frondin och 2: 1784 med Sofia Ulrika Söderberg. Hans barn adlades 1812 med namnet Lindersköld. Linde, von der. Stamfadern till denna ätt, Lorenz Ericsson, inkom i Carl IX:s tid från Holland och blef handlande i Stockholm samt dog därstädes 1611. Ätten utslocknade å svärdssidan 1676. 1. Linde, Erik Larsson, von der, ämbetsman. Son af förenämnde Lorenz Ericsson och född i Holland före faderns inflyttning till Sverige. Efter att i yngre år ha samlat kunskaper och erfarenhet på vidsträckta resor i de flesta af Europas länder, nedsatte han sig 1602 som borgare och köpman i Stockholm, där han genom omtanke och företagsamhet förvärfvade så stora rikedomar, att han på sin tid ansågs som den rikaste köpman i Sverige. Såsom ett slags belöning för de försträckningar, han tid efter annan gjorde kronan, förordnades han 1618 till k. kommissarie och generalfaktor i Holland, 1630 till räntmästare i k. m:ts krigsstat, hvarjämte han 1631 adlades med namnet von Lindöö, som ändrades till von der Linde, och blef till sist kommerseråd. Oberäknadt flera förläningar, belöpte sig hans kontanta fordringar vid Gustaf II Adolfs död till 70,000 riksdaler, hvilka likväl aldrig blefvo återbetalda. Skulden härför sköts på hans måg, landshöfdingen Tönnes Langman, hvilken låg i tvist med svärfadern. Möjligen föranleddes likvidationens innehållande af Gustaf Adolfs missnöje med L. och det sätt, hvarpå han såsom agent i Holland skött Sveriges kopparhandel och de inflytande subsidiemedlen. Död i Stockholm i jan. 1636. Gift 1: med Helena Huusman och 2: 1606 med Vendela Lohrman. 2. Linde, Lorenz von der, riksråd. Född d. 20 juli 1610; den föregåendes son. Tidigt anställd i svenska hären, deltog L. i tyska kriget och var vid dess slut generalmajor och öfverste för ett lybskt regemente. Utan några egentligen framstående förtjänster upphöjdes han, jämte två bröder, af drottning Kristina 1651 till friherre, med 141 hemman i Medelpad till friherrskap, och blef s. å. riksråd och krigsråd. Af Carl X, som under sin ungkarlstid lefde på en mycket förtrolig fot med L. och vanligen benämnde honom »Lasse Lind» eller »kära Lasse», sändes han 1654 till Holstein för att bland de gottorpska prinsessorna utse konungens blifvande gemål. L. utnämndes till general af infanteriet 1655, till fältmarskalkslöjtnant 1658 samt 1665 till fältmarskalk. Sedan Carl Gustaf blifvit förmäld och själf stadgat sitt lefnadssätt, aftog det förtroliga förhållandet mellan honom och L. märkbart. Den senare var nämligen en munter och lefnadslustig herre, om hvilken fadern brukade säga, »att han aldrig ville tänka på huru mycket penningar Lorenz förstört». Men han var tillika uppriktig, oegennyttig och välmenande och därför »omtyckt af både höga och låga». Död d. 25 juni 1670. Ogift. Lindeberg, Anders, publicist, dramatisk författare. Född i Stockholm d. 8 nov. 1789. Föräldrar: bokhållaren i järnvågen Anders Crispin Lindeberg och Margareta Kristina Rebrén. -- Student i Uppsala 1806, ingick han under 1808 års krig såsom fänrik vid Västmanlands landtvärn, med hvilket han deltog i årets fälttåg på skärgårdsflottan och i de flesta därunder förefallande sjöträffningar. Tre år senare förflyttad till Gotlands nationalbeväring, bevistade han kriget i Tyskland 1813, först vid pommerska landtvärnet och sedermera vid Skaraborgs regemente, befordrades till löjtnant 1818 och tog afsked ur krigstjänsten 1821 med kaptens titel. -- Efter konventionen i Moss 1814 hemsändes L. som »öfvertalig officer» och började söka sin utkomst med pennan. Ett af honom 1808 till Svenska akademien insändt poem hade nämnts med erkännande och likaledes en akt af en tragedi. 1815 framträdde han såsom författare med en flygskrift, föranledd af Napoleons landstigning på franska kusten och kallad: Äro de nya händelserna i Frankrike till Europas lycka eller olycka? Politisk gissning, samt därpå med en annan: Hvad politik