uppmärksamhet hos konung Carl X, som valde honom till lärare för sin erkända son, den unge grefve Carlson till Börringe. Med denne fick han företaga en resa till främmande land och förvärfvade därunder icke blott ett större mått af boklig lärdom utan ock en närmare kännedom om andra stater och deras styresmän. När L. kom till Paris, mötte honom en fullmakt på en professur i Lund, hvilken han dock afsade sig, liksom en annan, som erbjöds honom i Uppsala, och han ingick i stället i konungens kansli 1668. Här blef han högt uppburen, icke blott för sin skicklighet som ämbetsman, utan ock för de tillställningar och verser, med hvilka han lifvade hofvets nöjen. 1669 fick han som legationssekreterare åtfölja grefve Klas Thott på hans beskickning till Polen och adlades s. å. med namnet Lindensköld, hvilket namn han efter en tid utbytte mot Lindsköld. Redan en af konungagunstlingarna vid Carl XI:s myndighetsförklaring, utnämndes L. 1672 till protokollssekreterare i rådet, blef 1674 hofråd, 1677 kansliråd och statssekreterare samt en af de mest inflytelserika männen, när den unge konungen begynte frigöra sig från det gamla riksrådet och själf taga tyglarna om händer. För en tid undanträngdes han i konungens gunst af Johan Gyllenstierna. Men onåden varade föga mer än ett år och vid Gyllenstiernas död 1680 blef allt på den gamla foten. Han kallades 1685 till hofkansler, förde vid 1686 års riksdag landtmarskalksstafven och blef president i lagkommissionen. 1687 blef han på samma dag friherre och grefve samt snart därefter k. råd och kansler för Lunds universitet. 1688 utnämndes L. till guvernör för kronprinsen, sedermera konung Carl XII. Död i Stockholm d. 11 juni 1690. L. var en af de mest framstående personligheterna under Carl XI:s regering samt tillika ett högt talande vittne om hvad snille och kraft mäkta uträtta. Med en förvånande arbetsförmåga, stor skarpsinnighet, mycken belefvenhet och lätthet att uttrycka sig förenade han en starkt framträdande konungskhet. En man med sådana egenskaper måste för hvilken som helst vara dyrbar, men för en man som Carl XI nästan omistlig. Många och viktiga voro ock de förtroenden, som af Carl lämnades i hans händer. Ett bland de viktigaste var att som ordförande leda den nämnd, som konungen 1686 förordnade till utarbetande af en ny lagbok. I detta liksom i andra värf var L. en verklig framtidsman. I strid mot pluralitetens åsikt sökte han lösgöra landets författning från en god del af de forna förhållandena, för att obetingadt kunna åstadkomma, som han sade, en »riktig och fullkomlig lag», stödd på vetenskapliga och allmänt gällande rättsbegrepp. Såsom ingen menniska är fullkomlig, var också L. icke utan fel. Dessa voro förnämligast egennytta och fåfänga. I allmänhet taget vore det dock lyckligt, om alla de framskjutna män Sveriges historia haft att uppvisa, varit i besittning af samma förmåga och egenskaper som han. I vår vitterhets häfder intager L. äfven ett rum såsom talare och författare till en mängd tillfällighetsvers (bl. a. tryckta i Hansellis vitterhetssamling). Af större betydelse för vår litteratur var han som beskyddare af andra skalder. Och flera af dem, såsom Lagerlöf, Bergenhielm och Spegel, stodo hos honom i förbindelse, icke blott för materielt understöd, utan äfven för råd och anvisningar vid sina vittra arbeten. L. var gift två gånger: 1: 1657 med Greta Jonsdotter och 2: 1669 med Elisabet Cronström. När L. blifvit antagen till guvernör för den unge Gustaf Carlson, fordrade Carl X, för att lägga band på hans seder, att han skulle gifta sig. L. ingick då äktenskap med den nämnda bonddottern, hvilken afled under hans utrikes resor, efterlämnande en son. Då L. trädt i sitt andra äktenskap, ville styfmodern ej veta af något barn af bondeätt. Gossen kvarstannade därför i moderns stånd och gifte sig med en bonddotter. Dessa ättlingar lära ännu lefva i Östergötland, medan den grefliga ätten redan för länge sedan är utslocknad. Lindstedt, Anders, astronom, matematiker. Född i Sundborns socken i Dalarne d. 27 juni 1854. Föräldrar: kommissionslandtmätaren Samuel Lindstedt och Maria Lovisa Skoglund. L. blef student i Lund 1872, var observator vid Hamburgs observatorium 1874--75, blef fil. d:r, primus och docent i astronomi vid Lunds universitet 1877, kallades 1879 till observator vid Dorpats universitet och utnämndes 1883 till professor i använd matematik därstädes. 1886 kallades L. till professor i matematik och teor. mekanik vid Tekniska högskolan i Stockholm, var höstterminen 1888 och hela året 1889 lärare i mekanik vid Stockholms högskola och förordnades 1890 till inspektör öfver försäkringsanstalterna i riket. Han företog s. å. i offentligt uppdrag en utrikes resa för att studera de högre tekniska läroanstalterna, 1891--95 en eller två resor hvarje år för att studera den utländska arbetareförsäkringslagstiftningen och dess sociala verkningar samt 1895 för att äfven studera den utländska lagstiftningen rörande försäkringsbolags verksamhet. Led. af kommittén för Tekniska högskolans utvidgning och omorganisation 1890--91, nya arbetareförsäkringskommittén 1891--93, kommittén för åstadkommande af en försäkringslagstiftning 1895, kommittén för utredning af flottans gratialkassas ställning 1897. L. har som försäkringstekniker verkställt utredningar af många pensionskassor och uppgjort förslag till sådana. Han gjorde de beräkningar och utredningar, hvilka lågo till grund för pensionskommitténs förslag till ordnande af de civila tjänstemännens pensionsväsende, äfvensom för nya arbetareförsäkringskommitténs förslag och k. m:ts däraf föranledda proposition till 1895 års riksdag om arbetarepensionering. 1897 förordnades L. att jämte C. B. Hasselrot utarbeta ett nytt förslag till en arbetarepensioneringslag, hvilket framlades för 1898 års riksdag, samt att jämte C. A. Lindhagen utarbeta förslag till lag rörande arbetsgifvares ansvarsskyldighet vid olycksfall i arbetet, hvilket framlades för 1900 och 1901 års riksdagar och vid den sistnämnda i hufvudsaklig