han lifligt skildrat i tvenne på vårt språk öfversatta arbeten: Jaktnöjen i Sverige och Norge 1830, samt Anteckningar under ett tjuguårigt vistande i Skandinavien 1844--55, hvilket senare arbete fortsätter björnjaktskildringarna till 1844 samt för öfrigt handlar om de nordiska däggdjurens, fåglarnas och fiskarnas naturhistoria samt jakt- och fiskemetoder. L. behandlade dessa ämnen vidare i ett rikt illustreradt engelsk verk 1867. I svensk öfversättning finnes vidare Svenska allmogens plägseder 1871. Den originelle mannen, som af allmogen kallades Lars Lejd eller Låjdherrn, var på sin tid helt ryktbar i landet. En naturlig son till L. var Afrikaresanden Charles Andersson (se I: 33). Loccenius, Johan, häfdatecknare, rättslärd. Född i staden Itzehoe i Holstein d. 13 mars 1598. Fadern var en köpman Albrecht Lochen, hvilket namn sonen, enligt tidens sed, när han började studera, förändrade till Loccenius. Utrustad med en djup och vidsträckt lärdom, inhämtad under flera års vistelse vid universiteten i Helmstädt, Rostock och Leyden, på hvilket sistnämnda ställe han 1625 blifvit juris doktor, inkallades L. af Gustaf Adolf s. å. till Sverige och blef e. o. professor i historia, i hvilket ämne han 1627 blef ordinarie. Året därefter förordnad att jämte sin egen förestå Skytteanska professuren, fortfor han med denna befattning till 1642 och räknade bland sina många lärjungar äfven pfalzgrefven, sedermera konung Carl X Gustaf. Han hade dock redan 1634 förflyttats från den historiska lärostolen till den enda juridiska, som då fanns, men utbytte densamma 1648 mot platsen som universitetsbibliotekarie. Äfven här ådagalade han sin vanliga flit. För sina vetenskapliga förtjänster utnämndes han af drottning Kristina 1651 till rikshistoriograf med lön på stat, sedan han redan 1648 blifvit e. o. rikshistoriegraf; 1666 kallades han därjämte till professor honorarius i jurid. fakulteten, där han verkligen föreläste i tre år, samt blef s. å. äfven assessor vid det då inrättade Antikvitetskollegium och efter Stjernhjelms död 1672 ordförande i samma ämbetsvärk. L. afled i Uppsala d. 22 juli 1677. Han var en af Uppsala universitets största prydnader och utöfvade ett betydligt inflytande på sin tids bildning. Genom sina föreläsningar och en mängd skrifter vidgade han i hög grad begreppen i stats- och rättsläran, liksom i historien och antikviteterna, genom tvenne för sin tid viktiga verk; Rerum Suecicarum historia och Antiquitatum sueo-gothicarum libri tres, hvilka utkommo i flera upplagor och länge skattades såsom de yppersta i sitt slag. »L:s blick skymdes ej af några kabbalistiska griller, och hans uppfattning var vetenskaplig, ej poetisk. Med ifver kastade han sig på den svenska rätten, studerade våra gamla lagar, jämförde dem med andra germanska lagar och blef den, som först grundlade ett vetenskapligt juridiskt studium i vårt land; jämte Grotius Consing och Stiernhöök kan L. -- om än i mindre grad än dessa -- anses såsom det germanska rättsstudiets grundläggare. Banbrytande för den svenska forskningen på detta område voro hans Synopsis juris suio gothici 1648 och Lexicon juris suio gothici 1647.» Gift 1: 1622 med Ursula Tamm och 2: 1654 med Magareta Kietz. Lode. Redan i den äldsta estländska godsförteckningen upptages en riddare Odwardus, som torde vara identisk med riddaren Odward Lode, som 1196 af kung Konrad af Danmark fick förläningar i det eröfrade landet. I Sverige introducerades å riddarhuset 1631 bröderna Hans och Gerhard Lode. Den förres ättlingar synas snart ha utslocknat. Den senares kvarlefde i Sverige till 1884. 1. Lode, Göran Vilhelm, ämbets- och riksdagsman. Född 1741 och son af öfverstlöjtnanten Otto Vilhelm Lode och friherrinnan Katarina Agneta Fleming. I motsats till sina förfäder, hvilka alla varit män af svärdet, beträdde L. den civila banan och började som auskultant i Åbo hofrätt 1756. I besittning af mindre vanliga insikter och talanger, begynte han 1769 äfven deltaga i rikdagsförhandlingarna och utmärkte sig som en af de verksammaste medlemmarna af Mösspartiet. Såsom sådan uppträdde han ånyo vid 1771 års riksdag och framstod då som en af de ifrigaste klandrarne af Hattregeringens åtgärder. Efter att sistnämnda år ha blifvit utnämnd till auditör vid Helsinge regemente, befordrades han fyra år därefter till assessor i Vasa hofrätt och var åter närvarande vid riksdagen 1789, då han insattes till ledamot i hemliga utskottet men erhöll snart Gustaf III:s befallning att begifva sig hem »till förrättande af sin syssla». Under förmyndareregeringen steg han hastigt från det ena betydande ämbetet till det andra, blef 1792 revisionssekreterare och generalauditör, följande året justitiekansler och 1795 president i Vasa hofrätt, hvarifrån han 1796 förflyttades till samma chefsplats i Åbo. Hans framgångar voro dock till stor del beroende af den gunst, i hvilken han stod hos Reuterholm, hvarför de ock med dennes afgång upphörde. Han afled ogift i Åbo d. 11 sept. 1799. 2. Lode, Carl Leonard, krigare. Född d. 28 maj 1752; den föregåendes kusin. Föräldrar: öfverstlöjtnanten Reinhold Johan Lode och friherrinnan Charlotta Leonharda Leijonhufvud. L. fick sin första fullmakt som fänrik vid Tavastehus regemente 1770 och befordrades till kapten 1783. I denna grad deltog L., sedan han transporterats till Savolaks infanteriregemente, i Gustaf III:s finska krig och utnämndes därunder till major i armén. L. hade avancerat till öfverstlöjtnant 1796, då han deltog i det andra finska kriget och vann sin krigarlager i slaget vid Alavo 1808, där han sårades så svårt, att han icke mer kunde deltaga i kriget. Öfverste i armén 1808, tog han afsked ur krigstjänsten 1810. Af finska krigets historiograf, Montgomery, tecknas »gamle