president i kammarrätten. 1877 jur. hedersdoktor. Ledamot af Musikaliska akademien. Gift 1876 med Gertrud Carolina Augusta Sundmark. 7. Lovén, Otto Christian, läkare, anatom, fysiolog. Född i Stockholm d. 12 mars 1835; den föregåendes bror. Student i Uppsala 1852, aflade L. med. licentiatexamen vid Karolinska institutet 1860 samt promoverades 1863 i Lund till med. doktor. Redan 1856 t. f. adjunkt vid Karolinska institutet i anatomi och fysiologi företog han hösten det följande året en resa till Egypten, Algeriet, Malta och Italien, hvarunder han jämväl besökte de förnämsta medicinska högskolor i Storbritanien och på kontinenten. Efter att vid sin hemkomst 1858 ha emottagit nytt förordnande såsom adjunkt vid Karol. institutet, åtföljde han 1860--61 såsom uppbördsläkare korvetten Najaden på dess expedition till Madeira, Brasilien, La Plata-staterna och Västindien, utnämndes 1863 till adjunkt i anatomi och fysiologi vid Karolinska institutet, studerade 1865--66 fysiologi i Leipzig under prof. Ludwig och utnämndes efter att 1872 gjort en ny vetenskaplig resa genom flere af Europas länder, till innehafvare af den nyinrättade professuren i fysiologi vid Karol. institutet 1874. Redan några år förut hade han där inrättat ett fysiologiskt laboratorium. 1884 blef L. Karolinska institutets inspektor och s. å. sekreterare i Landtbruksakademien, där han invaldes till led. 1882. Från professuren tog L. afsked 1886 och lämnade sekretariatet vid Landtbruksakademien, hvars »Handlingar och tidskrift» han redigerat, med 1900 års utgång. Död på sitt sommarställe invid Stockholm d. 25 juni 1904. Som lärare, föreläsare och skriftställare har L. intagit en betydande plats. Han har bl. a. utgifvit Undersökningar om arterutvidgning såsom följd af nervretning, 1866, upptäckt smaknervernas periferiska ändorgan (Bidrag till kännedom om tungans smakpapiller 1867) och Lymfvägarna i magsäckens slemhinna 1870--73; och vidare bl. a. publicerat Undersökningar öfver lungornas vitala medelställning 1872, Om naturen af de voluntära muskelkontraktionerna 1881, Om hjärtförmakets förhållande vid direkt retning med enstaka induktionsslag 1884 o. s. v. 1882 började han utgifva Mittheilungen vom physiologischen laboratorium in Stockholm. L. har emellertid icke nöjt sig med att försjunka i vetenskapens värld och att framlägga sina rön för sina lärda kolleger. Han har äfven utgifvit populära skrifter -- t. ex. Om blodet 1876, och om Människokroppens byggnad och förrättningar, efter Huxley, 1871, -- och därigenom varit en af banbrytarne för spridandet af naturvetenskapliga kunskaper bland allmänheten, en rörelse, hvilken nu som bäst pågår, och detta helt säkert till fromma för hela vårt land. 1891--93 och 1897--99 representerade L. Stockholms stad i Andra kammaren, där han förfäktade liberala idéer. Ledamot af arbetareskyddskommittén 1891--92 och af nya arbetareförsäkringskommittén 1891--93. Led. af Vet.-akad. Gift 1866 med Elisabet Johanna Emilia von Julin från Finland. Lovisa Ulrika, konung Adolf Fredriks drottning. Född i Berlin d. 24 juli 1720. Föräldrar: konungen af Preussen Fredrik Wilhelm I och drottning Sofia Dorotea af Hannover, dotter af Georg I af England och hans sedan frånskilda gemål Sofia Dorotea af Lüneburg-Celle. Lovisa Ulrika vårdades i sin barndom af modern och en fru Blaspiel, för hvilken prinsessan sedan allt framgent yttrade mycken tillgifvenhet. Utseendet var hos henne redan såsom barn fördelaktigt och utmärkte sig i synnerhet genom släktens framstående drag, de s. k. brandenburgska ögonen, stora, klara och lifliga, med uttryck af snabb uppfattning och bestämd vilja. Furstliga friare saknades icke heller, men blefvo afvisade den ene efter den andra, först af fadern och sedermera af hennes regerande broder, Fredrik den store. Kort efter sitt utväljande till tronföljare i Sverige anhöll Adolf Fredrik om hennes hand och fick utan svårighet det efterlängtade ja-ordet, hvarpå förmälningen försiggick i Berlin d. 17 juli 1744 och bilägret å Drottningholm d. 29 aug. s. å. Förhållandet mellan Adolf Fredrik och henne förblef på det hela mycket godt. Med sitt blyga, tröga och obeslutsamma väsen kände prinsen genast sin personliga underlägsenhet, så att han aldrig försökte göra sin gemål väldet stridigt. Hos svenskarna åter, särdeles inom de högre kretsarna, ådrog hon sig snart ovänner, dels genom sin stolthet, dels ock i synnerhet genom det själfrådiga sätt, hvarpå hon blandade sig i statsärendena och sökte leda dem i en riktning, icke sällan motsatt konungens, hennes gemåls och folkets önskningar. Den spänning, hvari hon härigenom råkade med de rådande partierna, blef i synnerhet häftig efter hennes gemåls uppstigande på tronen. Af historien känner man, huru hennes kraftfulla och eldiga själ blott med svårighet kunde finna sig inom de trånga gränser, till hvilka konungamakten då var inskränkt, och huru ett försök gjordes till den sistnämndas utvidgning 1756. Det är äfvenledes bekant, huru olyckligt detta försök aflopp, och huru det ledde till en än större inskränkning af regentens makt. Efter sin gemåls död såg hon med ovilja sig utesluten från det inflytande, hon hittills utöfvat på ärendena, hvarför icke alltid det bästa förhållande rådde mellan henne och sonen Gustaf III. Med mycken beläsenhet, i flere fall med verkliga kunskaper, omfattade hon med kärlek vetenskaper, vitterhet och sköna konster. Dessa stå hos henne i stor förbindelse för det stöd och den uppmuntran, hon ägnade dem. Vitterhetsakademien var en af hennes stiftelser, och Kina lustslott samt många försköningar vid Drottningholm äro hennes verk. Änka 1771, öfverlefde hon sin gemål i elfva år och afled på Svartsjö d. 16 juli 1782.