Svenska akademien och hvilket äfven utdelades 44 gånger 1789--1833. Gift 1790 med Margareta Beata Sjöberg. 2. Lundblad, Johan Fredrik af, ämbetsman, historieförfattare. Född d. 8 april 1791; den föreg. son. Han erhöll af fadern grundlig undervisning i latin och vann vid tjugu års ålder lagerkransen, hvarefter han ingick i konungens kansli. Sedan L. gjort vidsträckta resor genom flere af Europas länder, anställdes han 1818 som postagent i Stralsund och utnämndes s. å. äfven till svensk konsul för Neu- och Vorpommern. 1820 erhöll han fullmakt såsom förste expeditionssekreterare och upphöjdes till belöning för ett par traktater, som han afslutat med preussiska regeringen, 1821 i adligt stånd med namnet af Lundblad samt blef 1823 generalkonsul i svenska Pommern och Mecklenburg. Han blef också postkommissarie i Greifswald. Genom spekulationer råkade han i ekonomiskt obestånd och nödgades, då en betydlig balans uppdagades i postkassan, 1833 rymma ur landet, sedan han först blifvit afskedad. L. uppehöll sig sedan mest i Paris och afled i Strassburg d. 5 april 1854. L. var en både flitig och begåfvad skriftställare, särdeles på det historiska området och har efterlämnat Svensk Plutarch 1823--31, Konung Carl X Gustafs historia 1825--29 samt Konung Carl XII:s historia 1835--39. Åtminstone tros L. varit den ursprunglige förf. till det sista arbetet, som utgafs i hans ena broders namn. I dessa verk hade dock en svåger till L., professor B. M. Bolméer i Lund, väsentlig andel. I Paris utgaf L. 1839--41 bearbetningar och öfversättningar på franska af historiska arbeten. Led. af krigsvetenskaps-akad. Gift 1819 med Carolina Filippina von Norrman. Lundeberg, Christian, bruksidkare, politiker. Född å Forsbacka bruk i Gästrikland d. 14 juli 1842. Föräldrar: bruksägaren Johan Ulrik August Lundeberg o. Maria Benjamina Echman. Efter afslutade studier ägnade sig L. att börja med åt den militära banan och blef 1861 underlöjtnant vid Dalregementet, där han 1865 avancerade till löjtnant. Under tiden hade han 1863--65 genomgått Ultuna landtbruksinstitut och var 1865--71 förvaltare vid Oslättfors bruk, tillhörigt hans fader. 1872 öfvertog han disponentbefattningen vid Forsbacka bruk och lämnade två år senare krigstjänsten. L. kom snart att mycket tagas i anspråk för allmänna värf, har från 1881 (med undantag af 1887) tillhört Gäfleborgs läns landsting (från 1893 som ordf.) och från 1881 samma läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott (från 1893 som vice ordf.). 1885 invaldes han i Första kammaren, där han vid denna brytningstid mellan frihandel och protektionism afgjordt anslöt sig till den senare riktningen. Tack vare sitt klara praktiska förstånd och sin okufliga energi gjorde sig ock L., trots bristen på mera ingående politiska studier, snart så gällande, att han redan 1888 invaldes i såväl statsutskottet som protektionisternas förtroenderåd och sedermera nästan oafbrutet haft plats i båda. Det dröjde ock ej länge, innan han ansågs som den synlige ledarens, hr Reutersvärds, högra hand inom den högkonservativa fraktionen och valdes 1895 till ledamot af hemliga utskottet samt 1896 till statsutskottets ordförande, -- tecken på den inflytelserika ställning L., redan vid denna tid hunnit intaga. Känslan af ansvar har dock hos L. liksom mången annan visat sig mäktig att moderera hållningen, och 1900 uttalade han sig för jämkningar i den kommunala samt 1902 i den politiska rösträtten, som hans parti nog några få år förut skulle funnit oantagliga. I en fråga har dock L. kvarstått å yttersta högern, nämnligen den unionella, i det att han ifrigt motsatt sig hvarje tillmötesgående af norska önskningsmål i fråga om konsulatväsendets ordnande. Han var ock hufvudtalaren vid Första kammarens angrepp å utrikesministern Lagerheim vid 1903 och 1904 års riksdagar med anledning af de påbörjade underhandlingarna med norska regeringen i fråga om anordnande af skilda konsulatväsen för Sverige och Norge med bibehållen gemensam diplomati. Ordförandeplatsen i statsutskottet beklädde L. 1896--1903 vid alla riksdagar utom 1901, då han var ordförande i försvarsutskottet. Å båda dessa poster anses han ådagalagt ganska betydande förmåga att ur från början stridiga meningar jämka fram praktiska resultat. Han har äfven tagits i anspråk för flera kommittéer, bl. a. för ordnande af Sveriges fasta försvar 1897--98. Gift 1865 med Anna Charlotta Josefina Elfbrinck. Lundegård, Axel, författare. Född i Västra Sallerups förs. af Malmöhus län d. 17 dec. 1861. Föräldrar: kyrkoherden Jöns Christian Evald Åkeson-Lundegård och Ida Bernhardina Ingeborg Hallberg. Student i Lund 1881, debuterade L. 1885 med en samling novelletter I gryningen samt utgaf s. å. tillsammans med Ernst Ahlgren (Victoria Benedictsson se I: 68,) skådespelet Final, som 1888 uppfördes på Dramatiska teatern. Under de närmast följande åren skrefvo L. och nyss nämnda författarinna tillsammans romanen Modern 1888, och skådespelet Den bergtagna, en kärlekens tragedi 1890. S. å. utgaf L. Victoria Benedictsson, en själfbiografi efter den aflidnas efterlämnade bref och anteckningar. L. har vidare utgifvit Röde prinsen, ett ungdomslif i stämningar 1889, La mouche, en roman från ett dödsläger (med motiv från Heines lif) 1891, Titania, en kärlekssaga 1892, med hvilket poesirika och fulländadt skrifna arbete L. först riktigt slog igenom, Prometheus, en konstnärssaga 1893, Stormfågeln, en historisk silhuett med bakgrund och ram 1893, Faster Ulla och hennes brorsdöttrar 1894, Fru Hedvigs dagbok 1895, Tannhäuser, en modern legend 1895, Dikter 1896, Struensee, en människoskildring ur historien i tre romaner 1898--1900, Asra, en nutidsidyll 1898, Sturz 1900, Elsa Finne 1902, Känslans rätt 1902. 1896--97 redigerade L. först i Göteborg,