universitetet i Uppsala, där han promoverades till filosofie doktor 1827. Sedan han några år tjänstgjort vid ämbetsverken i Stockholm, lämnade han tjänstemannabanan och nedsatte sig som bokhandlare i Uppsala. Vid sidan af detta yrke utvecklade han en flitig författarverksamhet, utgaf Bondepraktika för åker, äng och ladugård 1839 samt Handbok i svenska landtbruket 1840, hvilket arbete prisbelöntes af Landtbruksakademien samt utgick i ständigt nya upplagor och ansågs såsom det yppersta i sitt slag, ända tills det på senare tider blifvit undanträngdt af mer rationelt-vetenskapliga handböcker. Tillika har han utgifvit handupplagor af lagboken samt en Juridisk handbok 1832, ursprungligen författad af P. Götrek, som i sin väg hade en sällspord framgång. L. har äfven skrifvit romaner och noveller, Familjen Ehrenflykt 1828, Agda 1830 m. fl. samt en Brefställare. De senare åren af sin lefnad ägnade han åt det praktiska landtbruket och experimenterade, bl. a. med att acklimatisera en mängd sällsynta utländska trädslag. Död på sin egendom Slätte i Västergötland d. 4 april 1863. Gift 1: med fröken Looström; 2: med Sofia Henrika Hollander, känd såsom skaldinna genom det af Sv. Akad. 1840 prisbelönta skaldestycket Gustaf Vasa, med flera dikter. Lundgren, Egron Sellif, genremålare, akvarellist. Född i Stockholm d. 18 dec. 1815. Föräldrar: sidenfabrikören Erik Lundgren och Maria Elisabet Fåhræus, syster till statsråden O. I. och J. F. Fåhræus. Sonens rika anlag för ritning och målning, hvilka tidigt röjde sig, ansågos dock af föräldrarna ej böra vidare utbildas. Däremot trodde de, att bruksvägen vore den, som säkrast och fortast skulle föra honom till både yttre anseende och en oberoende ställning. Han studerade därför någon tid vid Teknologiska institutet och uppehöll sig därefter vid faktorierna i Eskilstuna och vid Finspongs kanongjuteri i Östergötland. Vid tjugu års ålder kunde han likväl ej längre motstå sin lust att helt ägna sig åt konsten. Han återvände således 1835 till Stockholm, tillbragte fyra år som elev vid konstakademien och begaf sig 1839 till Paris, där han flitigt kopierade i Louvregalleriet, åhörde konsthistoriska föreläsningar samt begagnade under någon tid Léon Cogniets undervisning. Efter tvenne års vistelse i Frankrike, där han aldrig blef rätt belåten med sig själf, fortsatte han 1841 sin resa till Florens och Rom, där han i fulla drag njöt af all skönhet. I Italien uppehöll han sig nästan oafbrutet till 1849, då de i Italien utbrytande oroligheterna föranledde honom att utbyta Italien mot Spanien, hvarest han slog sig ned i Sevilla. Af åtskilliga engelska familjer, med hvilka han gjort bekantskap i Spanien, öfvertalades han att 1851 flytta öfver till England, där han redan var känd som utmärkt akvarellist, och där han, föreställd för drottning Victoria, af henne erhöll i uppdrag att bl. a. utföra en akvarellserie af scener ur Shakspeares skådespel. Vid utbrottet af kriget mellan England och Indien 1858 erbjöds honom af ett hus i Manchester, Agnew et Sons, att mot fri resa och ett högt arvode begifva sig till det aflägsna landet för att i en samling akvareller återgifva dess egendomliga natur och de mest karakteristiska scenerna ur kriget. När äfven drottningen biträdt förslaget och rekommenderat honom hos öfvergeneralen Clyde, anträdde han resan öfver Alexandria till Ceylon och därifrån öfver Kalkutta till Benares och Allahabad, hvarifrån han följde armén ända till Lucknow, där han valde sin station, tills han återvände till Europa. En af honom efter återkomsten till England föranstaltad exposition af sina från Indien hemförda 500 akvareller väckte det största uppseende och beredde honom ett kallelsebref till »Society of painters in watercolours», en af de sällsyntaste utmärkelser, som kunna tillfalla en akvarellmålare. Hemkommen på ett kort besök i Sverige 1860, gjorde han följande året en fjällresa i Norge, uppehöll sig vintern 1861--62 i Egypten, återsåg Spanien och England, begaf sig 1865 till Italien och var från 1867 bosatt i Sverige, ehuru han ofta reste. Sålunda besökte han 1868--69 England och 1871--73 England, Egypten och Italien. Död i Stockholm d. 16 dec. 1875. Af hans många arbeten må här nämnas: i olja: Parisergrisett i ett fönster, Corpus-domini-festen i Rom, Skördefolk i romerska Campagnan, Fiskarbåt från Ischia, Pilgrimsfesten vid Puerta del Cid i Valencia, Zigenerskans spådom, m. m.; akvareller: Choristerna i katedralen i Sevilla, Michel Angelo och Lorenzo di Medici, Dante och Giotto, Femhundra teckningar från kriget i Indien, Studier efter de italienska freskerna, Teckningar från Kairo och Nedre Egypten, Orientaliska scener, Indisk bivuak i månsken, Teckningar på skottska slottet Balmoral, Arkitektur-målningar från Ravenna, Florens och Siena o. s. v. L. utförde äfven en mängd handteckningar i synnerhet till engelska praktverk. I bokform utgaf L.: En målares anteckningar 1870--73, Indien 1872, Lediga stunder i främmande land 1873, präglade af en pittoresk och liflig uppfattning. 1871 erhöll L. af Svenska akademien den mindre guldmedaljen såsom utmärkelse för sitt skriftställarskap. K. biblioteket äger hans stora manuskriptsamling samt alla hans bref, 1839--75, till brodern, och Nationalmuseum hans efterlämnade studier, omkring 1,000 blad samt 45 skissböcker. »L. är konstnär i hvarje tum, konstnär ej blott, då han leker fram en stämningsbild i färg eller tecknar sig till minnes ett ögonblicksintryck från sitt lifs turistfärd, utan konstnär, då han läser en bok eller skrifver ett bref, konstnär i hvarje sträfvan, hvarje begär, hvarje tanke. Som målare, som författare, som människa är han en indépendant. Han skapar åt sig en egen stil, vinner ett namn ute i världen, men bildar ingen skola. Han längtar efter en stor, monumental konst och blir mästare inom en idealiserande, läcker liten konstart, inom en poetiskt känslofull värld, som är till hälften verklighet, till hälften saga. Det är kanske ingen öfverdrift,