på partiets förtroende, i det att han insattes i sekreta utskottets krigslystna mindre sekreta deputation och i det förstärkta »sekretissimum», som behandlade frågan om krigsförklaring mot Ryssland. Han blef ock en af de tio, som, sedan sådan var besluten, fingo i uppdrag att på förhand diktera de i sin sangvinism sorglustiga fredsvillkoren. Han blef ock rikligen belönad för sitt nit. 1741 tillskapades för hans räkning en revisionssekreteraresyssla, hvarjämte han insattes i lagkommissionen 1741-49 och i bankostyrelsen 1745--51. Ehuru han vid 1746--47 års riksdag, då han var ledamot af sekreta utskottet, lämnade sin medverkan till flera af de åtgärder, genom hvilka Hattarne befästade sitt välde, började han dock nu vid flera tillfällen ådagalägga en beaktansvärd själfständighet och yrkade vid förföljelsen mot Sam. Åkerhielm, d. ä. mera hofsamma åtgärder. Han blef nu 1747 justitiekanslär och friherre, erhöll s. å. främsta platsen vid det nyinrättade järnkontoret, utnämndes 1750 till president i Svea hofrätt och 1751 till riksråd. På denna post började han snart att allt oftare skilja sig från sitt parti genom yrkande på iakttagande af de laga former, som Hattarne voro alltför benägna att sätta åsido i förföljelsen mot politiska motståndare. Däremot omfattade han med ifver deras politiska åsikter å näringslagstiftningens område och utarbetade 1756 års stränga öfverflödsförordning. För krigsförklaringen mot Preussen gaf L., om ock först efter mycken tvekan om lagligheten af rådets uppträdande, sin röst i rådkammaren. Han nedlade sedermera en berömvärd omsorg som ordförande i den s. k. utredningskommissionen och belönades härför af 1760--62 års ständer med en gåfva af 20,000 daler s. m. Då han under de följande åren alltmera närmat sig Mössorna och bl. a. 1764 röstat mot förnyande af det franska förbundet, blef han vid Mössornas seger 1765 ej allenast bibehållen i rådet utan ock vald till kanslipresident, i hvilken egenskap han sökte åvägabringa ett försiktigt närmande till Englands och Rysslands politik. Han afled redan d. 7 mars 1768. Grefvevärdigheten hade han nått 1762 och förordnades samtidigt till ordförande i lagkommissionen och till Lunds universitets kanslär. 1746 led. af Vet.-akad. Tyvärr var L. icke fri från beskyllningar att vara känslig för utländskt guld, men ansågs eljes som en utmärkt ämbetsman och som en af de dugligaste rådsherrar, Sverige någonsin ägt, samt därjämte som en af landets yppersta talare och ganska lycklig skriftställare. Af hans tryckta skrifter och tal må nämnas: Bref till en vän rörande allmänna författningarna emot öfverflödsvarors bruk 1767, Tal om landtskötsel (vid presidii nedläggande i Vet. akad. 1751), Tal om ungdomens upfostran i ett välbeställdt regemente 1767 m. m. Gift 1: 1730 med Anna Elisabet Kolthoff, 2: 1740 med Anna Kristina Rudenschöld och 3: 1754 med Juliana Constantia Simzon. 2. Löwenhielm, Gustaf Carl Fredrik, krigare, diplomat. Född d. 6 okt. 1771; den föregåendes sonson och son af hofkanslären grefve Fredrik Adolf Löwenhielm och grefvinnan Kristina Augusta von Fersen, en af de tre af Kellgren besjungna gracerna. Vid åtta års ålder inskrefs L. som kornett vid lifgardet till häst, eller, såsom det då hette, Lätta dragonerna och skickades två år därefter till universitetet i Strassburg, där han kvarstannade till 1787, då han vid sin hemkomst utnämndes till löjtnant och presenterades vid hofvet. Under de följande åren avancerade han 1790 till ryttmästare och några år senare till major. Han tillvann sig genom uppsatser m. m. stort anseende som skicklig militär, var 1805--09 kavalleriinspektör samt 1805--06 öfverste och generaladjutant i Pommern och Lauenburg. Under 1808 års krig förordnad till chef för finska härens stab, kommenderade han arrièregardet under reträtten från Tavastehus till Österbotten, men råkade vid Pyhäjoki i rysk fångenskap, hvari han kvarhölls till i maj månad 1809. Efter hemkomsten till Sverige befordrad till sekundchef för Lifgardet till häst, kommenderade han tredje infanteribrigaden i träffningarna vid Sävar, Djekneboda och Ratan. Hans nästa militära befordran var till generalmajor, hvartill han utnämndes 1813. Jämte sin broder hade L. vid tronföljarevalet i Örebro 1810 arbetat för de danska föreningsplanerna, befarande att Sverige under en f. d. fransk marskalk skulle bli ett franskt lydrike. Men bröderna L. voro bland de första, som af den nyanlände tronföljaren erhöllo kunskap om planer i helt andra syften. L. användes nu i åtskilliga militära beskickningar till Petersburg och deltog som generaladjutant hos kronprinsen Carl Johan i de blodiga bataljerna vid Grossbeeren, Dennewitz och Leipzig. 1816 utnämndes han till general för första kavalleribrigaden, blef s. å. öfverstekammarjunkare hos konungen samt svenskt sändebud vid österrikiska hofvet, hvilken post han 1818 utbytte mot ministerplatsen i Paris. »Genom uppfostran, lynne, snillrikhet, kunskaper och de mest intagande gåfvor danad för denna beskickning mer än någon annan» -- för att nyttja Beskows ord i minnesteckningen öfver L. -- »beklädde han denna sändebudsplats i nära fyrtio år, alltid med utmärkelse och heder för sig själf och för sitt fädernesland». Hans ministertid i Paris utmärktes därjämte af en aldrig tröttande välvilja mot de landsmän, konstnärer, vetenskapsmän, näringsidkare, militärer och resande, hvilka under samma tid besökte den franska hufvudstaden, liksom af ett aldrig minskadt nit för allt, som kunde vara af intresse för Sverige i konst och vetenskap. Af Carl Johan behandlades L. alltid som en tillgifven vän, på samma gång konungen lade den största vikt på hans militära och diplomatiska talanger. Han är ock att anse såsom den sista diplomat, som spelat någon mer betydande roll under Carl Johans regering och erhöll också af konungens hand alla de utmärkelser och nådetecken, som en svensk man kan erhålla. Återkallad från sin ministerpost af Oscar I, hann han knappast hemkomma till fäderneslandet, förrän han träffades af döden d. 29 juli 1856. Under vistelsen i Paris