rättare för att undgå katolikernas beskyllning, att svenska kyrkan saknade en sådan, i händelse af skilsmässa från Rom, invigdes M., innan han lämnade påfvens residensstad, till sitt ämbete af en kardinal och ankom till Västerås i juli 1524. Kort därefter utnämndes han af konungen till riksråd, den siste andlige som erhöll denna värdighet, emedan den för biskoparna upphäfdes på riksdagen i Västerås, tre år därefter. Hans verksamhet som biskop är af föga betydenhet, då han för sitt motstånd mot luterska läran snart af Gustaf I beröfvades all makt och fick en medhjälpare vid stiftsvården i dekanen i Västerås Nicolaus Andreæ. Däremot är han så mycket märkligare som en af Sveriges första egentliga författare på svenska. Under sin vistelse i Italien sammanskref han nämligen en bok, som i hans egen handskrift nu finnes i Linköpings elementarläroverks bibliotek och innehåller en bearbetad öfversättning af Sjökonsulatet, ett slags sjörätt under medeltiden, vidare en omarbetning af Joannes de Rupe-Scissa Läkareböcker, Strjdhs-Konsth och Stridhz-Lagh. Sannolikt är han äfven författare till ett i Uppsala bibliotek befintligt handskrifvet arbete, innehållande tvenne afhandlingar, den ene med rubrik: Ärligom, Welbördigom, vngom Barnom till godh Lärdom, Sckriffs thenne book på Swensko, och den andra: Bergzmennom; Skriffz thenne book Snille bliffvendes på Bergzbrukningh. Den förra skriften är en fri och med tillägg försedd öfversättning af Erasmus »Institutio principis christiani», den senare en afhandling i mineralkunskap och bergsbruk. Petrus Magni afled i Västerås vid omkring sjuttio års ålder d. 17 maj 1534. Magnus, hertig. Född d. 25 juli 1542; den fjärde i ordningen af Gustaf I:s barn med drottning Margareta. Vid faderns frånfälle var prins Magnus på sitt nittonde år och tillträdde genast det honom genom konungens testamente tillerkända furstendömet, hvarefter han nämnes »Sveriges arfhertig, hertig till Westanstång, samt grefve till Dal och Vadsbo». (Med Westanstång menades den del af Östergötland, som ligger väster om Stångån.) Han var af ett vekt och blödigt sinne, ehuru emellanåt häftig och stormande och då icke olik sin äldsta broder Erik. Då denne låtit döma hertig Johan från lifvet och ständerna beseglat dödsdomen, äskades äfven hertig Magnus' underskrift. Ehuru svag och veksinnad, vägrade han i det längsta sitt medgifvande, och det var först efter många lockelser och böner, han förmåddes att lämna sin underskrift. Men knappt var detta gjordt, förrän ångern inställde sig och förde vansinnet till utbrott. Detta var emellertid af en stilla och mild art. Från slottsfönstren i Vadstena tyckte han sig se hafsfrun höja sig ur Vetterns böljor och med snöhvita armar och förförisk sång locka honom till sina salar. En gång skall han till och med under en sådan förvirring hafva störtat sig genom fönstret i slottsgrafven, hvarur han likväl oskadd upptogs af sina väktare. För att skingra hans drömmar, lät man honom emellanåt ombyta vistelseort och han flyttades från Vadstena till Kungsbro eller Norrbyhus, tvenne kungsgårdar belägna vid Motala ström, men ingenting förändrade hans olyckliga belägenhet. Likväl ljusnade under de sista timmarna af hans lif töcknet i hans själ så mycket, att han kunde mottaga sakramentet af kyrkoherden i Vreta, mäster Stephan. Den 20 juni 1595 afled hertigen på Kungsbro och blef begrafven i Vadstena klosterkyrka, där en präktig minneshäll lades öfver hans graf. Hertig Magnus var ej förmäld, men ägde med tyska fröken Walborg en naturlig dotter Lucretia, gift med ståthållaren öfver Uppsala län och Väster-Norrland Kristoffer v. Warenstedt, samt med Anna v. Haubitz, likaledes tyska, en annan dotter Helena, gift med hofmarskalken Wolmar Didriksson Yxkull, den förste med detta namn, som nedsatte sig i Sverige. 1. Magnus, Johannes, Sveriges siste katolske ärkebiskop, historieskrifvare. Född i Linköping den 19 mars 1488. Föräldrar: Magnus Pederson Store och Kristina Kruse. Johannes Magnus, det senare namnet latinska öfversättning af släktnamnet Store, hade studerat i Tyskland, Holland och Frankrike och af Sten Sture d. y. blifvit skickad som sändebud till Rom samt, efter riksföreståndarens död, där vistats som enskild man. I mars 1523 sändes han af d. v. påfven Hadrianus VI till Sverige för att motarbeta det där öfverhandtagande kätteriet och å påfvens vägnar vaka öfver kyrkans angelägenheter. Här mottogs han på det vänligaste af Gustaf I och valdes i sept. s. å. till ärkebiskop. Just som han stod färdig att ånyo begifva sig till Rom för att erhålla påfvens konfirmation så väl på sitt eget som några andra biskopars utväljande, anlände ett bref från den under tiden aflidne Hadrianus VI:s efterträdare, Klemens VII, som under hotelse med kyrkans strängaste straff befallde, att den landsflyktige Gustaf Trolle genast skulle mottagas i Sverige och insättas i sitt ämbete. Den nyvalde ärkebiskopens broder, Olaus Magnus, afsändes därför till Rom för att erhålla den påfliga stadfästelsen. Men hans värf misslyckades och allt hvad han kunde vinna var, att Johannes M. förordnades att förestå ärkestiftet, tills domen öfver Gustaf Trolle blifvit upphäfd. 1524 företog ärkebiskopen en visitationsresa kring sitt stift omgifven af tvåhundra följesmän med all den medeltidsståt, en ärkebiskop kunde utveckla. Detta väckte Gustafs missnöje, hvilken vid hans återkomst gaf honom en skarp tillrättavisning och anbefallde honom, att, i stället för att sysselsätta sig med världslig prål, själf eller med andras hjälp öfversätta bibeln. M. uppdrog äfven 1525 åt domkapitlen att verkställa en sådan. M., som i grund och botten var en mild och svag man, började emellertid i hemlighet motarbeta den reformatoriska rörelsen i Sverige, hvarigenom han blef ovän med konungen, hvilken sände ärkebiskopen i diplomatiska uppdrag till Ryssland och Polen 1526. M. aktade sig sedan för att återvända hem. 1533