och bevistade 1757 slaget vid Hastenbeck. När sedan äfven Sverige förenat sig med Preussens fiender, återvände han hem, deltog i några af de föga märkliga kampanjerna och avancerade under krigets lopp till öfverste i armén. Under den därpå följande långvariga freden befordrades han 1768 till öfverste för drottningens lifregemente och två år senare till chef för Västerbottens regemente. Blef 1773 generalmajor, 1778 generallöjtnant, 1779 öfverste för Nerikes och Värmlands regementen. Under kriget 1788--90 erhöll M. öfverbefälet öfver arméen i Finland och levererade flere lyckliga drabbningar samt utnämndes 1789 till general af infanteriet och 1790 till fältmarskalk. 1792 upphöjdes han till en af rikets herrar och blef 1797 serafimerriddare. Död i Stockholm d. 21 april 1800. Gift 1763 med grefvinnan Lovisa Augusta Sparre, en af de af Kellgren besjungna tre gracerna. Meissner, August Hermann Ernst Bernhard, musiker. Född d. 6 mars 1833 i Grabow i Mecklenburg-Schwerin, där fadern var musiker. M. studerade i Rostock, Leipzig och Dresden, och var violoncellen hans instrument. Efter en tids anställning i Königsberg kallades han af Czapek till Göteborg för att som violoncellist biträda vid dennes kapell. Efter fem års vistelse därstädes kom M. efter ett kort uppehåll i London till Helsingfors, där han i tre år tjänstgjorde som violoncellist och i fem år var kapellmästare vid Svenska teatern. I Helsingfors började han äfven gifva populära symfonikonserter. 1868 for M. till Stockholm för att bli förste violoncellist vid Josephsons Italienska opera i gamla »Ladan», hvilket företag emellertid hade blott kort varaktighet. Och den 1 okt. 1869 stod M. för första gången med taktpinnen i hand i Berns salong, där han sedermera ända till sin död ledde aftonkonserterna på ett utmärkt sätt, städse sökande att hålla konstens fana högt. 1872--78 gaf han äfven därstädes hvarannan söndag populära symfonimatinéer med förträffliga program. M. var en musiker med aktning för sin konst, och han sörjde öfver, när under hans senare år diverse larmande orkestrar tidtals konserterade i Berns salonger, där till och med varietén höll sitt intåg. Utom några ungdomskompositioner satte M. ihop åtskilliga potpourrier, hvari favoritmelodierna för dagen ingingo, och dessa underhållande stycken bidrogo icke minst till hans Stora popularitet. Död i Stockholm d. 13 sept. 1903. Gift 1860 med Abela Backman. Sonen Carl Hjalmar M., f. 1865, studerade vid konservatoriet i Stockholm samt i Paris och blef 1889 musikdirektör vid Kalmar regemente. Kapellmästare vid olika teatrar, innehade M. denna befattning vid Vasateatern i Stockholm 1898--1904. Han har komponerat pianostycken, militärmusik, m. m. Gift 1899 med Emma Olivia Ekström, f. 1866, som varit engagerad vid olika teatrar och operettsällskap och under de senare åren varit primadonna vid Vasateatern i Stockholm, där hon genom sitt behagliga och skälmska uppträdande i operetten vunnit den ena framgången efter den andra. Melanderhjelm, Daniel, matematiker, astronom. Född i Stockholm d. 29 okt. 1726. Föräldrar: rektorn, sedermera kyrkoherden i Gäfle, Simon Melander och Justina Margareta Djurberg. I Uppsala, där M. blef student 1740, blefvo hans anlag för matematiken snart bemärkta af Klingenstierna, hvilken, så fort M. vunnit lagerkransen 1752, kallade honom till docent i matematik, hvarefter han 1757 blef adjunkt i fysik. 1755 fick M. i uppdrag af direktionen för Trollhätte slussbyggnad att utföra en matematisk afteckning och beskrifning af kanalverkets anläggningar och byggnader. Men M. erhöll icke något arvode för sina två års arbeten, och när han längre fram återbegärde manuskriptet, som innehöll lösningen af åtskilliga hydrauliska problem, var det försvunnet. När Klingenstierna 1757 tog afsked, anmälde sig M. bland de sökande till hans lärostol, men förbigicks vid utnämningen af den äldre Duræus. Det dröjde emellertid ej längre än till 1761, förrän M. fick mottaga den astronomiska professuren efter Strömer. Hans utmärkelser gingo sedan hand i hand med hans jämt stigande rykte. 1778 upphöjdes han i adlig värdighet, fick 1801 titel af kansliråd och inkallades till ledamot af Vetensk.-Akad., Vitt., Hist. och Ant.-akad., Krigsvetensk.-akad., Vetensk. societeten i Uppsala, samt de förnämsta akademier och lärda samfund i Europa. Då Gustaf III beslutit anlägga en särskild krigsakademi för meddelande af undervisning i alla till krigskonsten hörande vetenskapliga element, kallades M. 1788 till Stockholm för att afgifva sitt betänkande rörande den nya läroanstaltens organisation och utarbeta densammas lärokurser. När detta viktiga uppdrag sedermera var fullgjordt och den åldrige M. stod i begrepp att återvända till sin post i Uppsala, erhöll han 1797 Vetenskapsakademiens kallelse att blifva hennes sekreterare och innehade sedan denna befattning ända till sin död i Stockholm d. 8 jan. 1810. Bland de många lysande namn, vår lärdomshistoria kan uppvisa från frihetstiden, är M. ett bland de utmärktaste. Med djupa och omfattande studier i alla matematikens grenar, ägde han alla för en lärare nödvändiga egenskaper och var såsom författare mycket verksam för sin vetenskap. Af hans många arbeten må särskildt nämnas: De Theoria Lunæ Commentarii, som utkom i Parma 1769, Meditationes nonnullæ de machina hujus mundi 1774 samt Astronomie 1795, hvilken länge användes till lärobok vid Uppsala universitet m. m. M:s rent vetenskapliga astronomiska arbeten äro företrädesvis ägnade åt den celesta mekaniken, särskildt den allmänna teorien för solsystemet och månens teori. Han har vidare behandlat Venuspassagen, planeternas atmosfär och sättet att bestämma tidsekvationen. Äfven på den rena matematikens område publicerade M. flere arbeten. Gift 1758 med sin kusin Margareta Katarina Frondin.