M. fick några timmars fängelse. 1821 generalmajor och 1837 chef för ingenjörkåren, hvars sekundchef han varit sedan 1812. Var för öfrigt riddarhusdirektör, ledamot af flere in- och utländska lärda samfund m. m. Ehuru hvarken utrustad med det hufvud eller den viljekraft, som hade höfts en man i hans ställning under så stormiga tider, som då han var generaladjutant, både förtjänade och erhöll han allmän aktning för sin redbara karaktär och sina kunskaper. M. afled i Stockholm d. 13 jan. 1839. Gift 1: 1807 med Vilhelmina von Mühlenfels, 2: 1818 med Leonilda Augusta Charlotta Dahlepil. Melin, Karl Alfred, skald. Född d. 11 mars 1849 på Utö i Stockholms län. Föräldrar: folkskolläraren och organisten Karl Erik Melin och Karin Berglund. Student i Uppsala 1868, blef M. fil. d:r 1875, utnämndes 1883 till adjunkt vid Nya elementarskolan i Stockholm samt 1903 till lektor därstädes. Från trycket har M. utgifvit Humleplockningen 1882, i hvilken diktcykel de olika beståndsdelarna i M:s skaldenatur, d. v. s. hans sinne för det storvulna fornnordiska och hjältedraget i Sveriges storhetstid, hans rena och veka naturkänsla, hans trohjärtade uppfattning af »de små» på jorden samt hans utmärkta formsinne, som gärna tar i anspråk medeltidsartade versslag och älskar en melodisk folkviseton, redan få ett klart och helt uttryck; vidare Prinsessan och svennen 1885, öfversättningar från Thomas Moore 1885. Dikter 1888, Skärgårdsbilder 1891, enaktaren Vid Breitenfeld 1893, som många gånger uppförts å Dramatiska teatern, sagospelet Snöhvit 1897, en svensk läsebok (tills. med rektor H. Hernlund), redigerat ett bibliotek för ungdom, o. s. v. Åtskilliga af M:s dikter ha tonsatts af L. Norman, E. Åkerberg, V. Svedbom och V. Stenhammar. M:s »Skärgårdsbilder» innehålla präktiga skildringar af naturen ute i hafsbandet och hafvet själft, liksom af skärgårdsbornas sträfsamma lif, goda ärliga hjärtan och trygga humör. Långt från stadsdammet, från slitet och släpet i staden, mellan skolhusets väggar, sjunger Melin mera kraftigt än eljes, men därför icke mindre innerligt, på det enkla och naturliga, berättande språk, som han redan begagnade i afseende på de sammanhållande delarna mellan de eljes fristående dikterna i cykeln »Humleplockningen», och fjärran från staden får han också ibland en piggt humoristisk syn på tingen. Det eljes i hans diktning ofta förhärskande veka draget, som tagit sig uttryck i många förtjusande små sånger -- t. ex. i »Signes visa», i »Humleplockningen», i »Det klappar så sakta på himlens port», i »Carina», o. s. v. --, men äfven bidrager till att göra Melins längre dikter, såsom »Prinsessan och svennen» och sagospelet »Snöhvit» något färglösa och enformiga, framträder mindre i de friska skärgårdsbilderna. Led. af Sv. akademien 1898 efter C. A. Kullberg. Gift 1879 med Serla Maria Ossbahr. Mellin, Gustaf Henrik, präst, novellförfattare, historieskrifvare. Född i Revolaks' prästgård i Finland d. 23 april 1803. Föräldrar: d. v. kapellanen, sedermera kyrkoherden i Thun i Västergötland Abraham Mellin och Margareta Wacklin. M. erhöll efter föräldrarnas inflyttning till Sverige sin första undervisning i den då för tiden berömda Thuns skola samt vann efter faderns död 1816 en faderlig vän i sin släkting, dåv. professor Franzén. Student i Uppsala 1821 och prästvigd i Stockholm 1829, var han under en följd år komministers- och pastorsadjunkt i Klara församling, utnämndes 1848 till bataljonspredikant vid Svea lifgarde och tjänstgjorde såsom t. f. regementspastor under expeditionen till Fyen s. å. Vid 1844, 1847 och 1850 års riksdagar förrättade han kanslitjänst i prästeståndet, befordrades 1851 till kyrkoherde i Norra Vrams och Bjufs församlingars pastorat af Lunds stift och erhöll prosttitel 1853. Död i Norra Vrams prästgård d. 2 aug. 1876. På det litterära området uppträdde M. tidigt och var under många år en af Sveriges verksammaste och mest populäre författare. Blomman på Kinnekulle, hvarmed han öppnade raden af sina kända historiska noveller, utkom 1829, och följdes tätt i spåren af andra arbeten i samma genre, såsom Sivard Kruses bröllop 1830, Anna Reibnitz eller sångarflickan från Warschau 1831, Gustaf Brahe 1832 samt romanerna Johannes Fjällman 1832, Den unga grefvinnan o. a. De flesta af sina historiska romaner och noveller sammanställde han sedan efter tidsföljd i särskilda samlingar, »Svenska historiska noveller» och »Historiska minnen från fäderneslandets forntid.» Fullständigt samlade och ordnade ha dessa arbeten upplefvat flere upplagor såsom »Samlade svenska historiska noveller». Samtidigt med sina första noveller begynte han utgifvandet af åtskilliga poetiska kalendrar: Hebe 1831, Toilette-kalender 1832 samt Vinterblommor, en af de utmärktaste i sitt slag, af hvilken femton årgångar utkommo 1832--1846. M. har äfven lämnat en mängd arbeten af rent historiskt, biografiskt, etnografiskt och kulturhistoriskt innehåll eller texten till planschverk såsom: Fäderneslandets historia för fruntimmer 1836, Sveriges store män 1840--49, Sveriges märkvärdiga fruntimmer, Svenskt Pantheon, tillsammans med Jakob Ekelund, 1832--36, Sverige framstäldt i teckningar 1836--40, Gamla tidens historia för ungdom, Trettioåriga kriget (fortsatt af A. Cronholm), Den skandinaviska nordens historia (ofullbordad), 1850--55, Museum för naturvetenskap, konst och historia 1835--37 och i Skildringar af den skandinaviska nordens folklif och natur 1855--76, Svenska nationaldräkter 1845--49, o. s. v. Äfven på det homiletiska området var han verksam och utgaf Den Christlige Predikaren 1838--41. Efter det han i sin ungdom trenne särskilda gånger vunnit Svenska akademiens pris för skaldestyckena Erik den fjortonde och hans son 1828, Gyrith och