Mentzer, Thure Alexander von, militär, författare, kartograf. Född d. 16 sept. 1807 på Oltorp i Västergötland. Föräldrar: kaptenen vid Skaraborgs regemente Johan Julius von Mentzer och Carolina Charlotta Aminoff. Kadett vid Karlberg 1821, ingick M. 1828 såsom kornett vid Lifregementets husarkår samt tog afsked efter fem års aktiv tjänst 1833. M. utnämndes 1838 till underlöjtnant i arméen, tjänstgjorde 1838--39 vid generalstabens litografiska inrättning, blef 1848 löjtnant i armén, i hvilken han kvarstod till 1876, och var anställd i fångvårdens tjänst från 1848 till 1851. M. gjorde sig ett namn som författare och framför allt som utgifvare af en mängd kartografiska och statistiska arbeten af stor förtjänst. Af 1875 års riksdag erhöll han såsom erkännande af hans gagnrika arbete för vårt lands geografiska undervisning ett lifstidsanslag. Af hans tryckta verk må nämnas: Svenska kavalleriets fäktning 1843; Kalligrafiska skrifmetoden, med planschverk, 1846; Samhället och staten i deras förhållande till brottslingen 1852; Skandinaviska halföns fysiska samt Sveriges och Norges politiska geografi 1854; Åskådliggjord statisti 1865; flera uppsatser rörande kavallerivapnet i Krigsvet.-akad. tidskrift 1845--67. Att uppräkna alla hans geografiska, historiska, statistiska och astronomiska kartverk tillåter icke vårt begränsade utrymme, de förnämsta äro: Allmän fysisk- och politisk-geografisk atlas, för svenska skolverket 1859--60; Kartbok för skolans lägre klasser; Skandinavisk atlas; Sveriges län, med statistiska tabeller; Atlas till Sveriges historia; Atlas öfver gamla tiden; Atlas öfver allmänna historien; Svensk historisk atlas; Planiglob för folkskolorna; Fysisk och politisk karta öfver Europa; Fysisk karta öfver Skandinaviska halfön; Politisk karta öfver Sverige-Norge; Serie af åtta fysiska och statistiska kartor öfver Sverige och Norge; Svenska väldets tillväxt och aftagande; Vikingatågen ooh fornnordiska handelsvägarna; Karta öfver Palestina; Sveriges kommunikationer; Reskarta öfver Sverige; Skandinaviska nordens historiska perioder; Planetsystemet; Geografisk-statistiska skoltabeller, m. m. Död d. 11 febr. 1892. Ogift. 1. Messenius, Johannes, häfdatecknare, dramaturg, universitetslärare. Född på Södra Freberga nära Vadstena i juli 1579. Föräldrar: mjölnaren Johan Tordsson och Brita Andersdotter. Efter några års vistelse i Vadstena skola, där hans lyckliga naturgåfvor ådrogo sig hans lärares uppmärksamhet, skickades M. utan föräldrarnas vetskap af en präst, som tagit honom under enskild handledning, 1595 till jesuitskolan i Braunsberg, hvilken var anlagd förnämligast med beräkning på Nordens omvändelse, och där han insöp den böjelse för katolicismen, som följde honom under hela hans lif. Sedan han hastigt och med beröm genomgått detta läroverk, företog han åtskilliga resor, blef 1605 filosofie doktor i Ingolstadt samt i Prag af kejsaren utnämnd till poëta cæsareus. 1608 återvände han till Sverige, sedan han för att blidka den mot jesuiter och katoliker misstänksamme Carl IX utgifvit ett Schema familiare öfver dennes härkomst och släktskap med gamla regenthus och sändt sin hustru till Stockholm för att utverka lejdebref, samt utnämndes 1609 till juris et polit. professor i Uppsala. Här utmärkte han sig för sin outtröttliga flit. Emellertid råkade han och Johannes Rudbeckius i oenighet, som slutligen gick så långt, att Gustaf Adolf 1613 skilde dem från universitetet, i det han kallade Rudbeck till sin hofpredikant och satte M. till vårdare af riksarkivet samt året därefter till assessor i Svea hofrätt. Men M. hade icke varit ett par år i Stockholm, förrän han äfven där blef invecklad i nya och häftiga tvister. Dessa gällde Chesnecopherus, Tegel och några andra Carl IX:s gunstlingar, hvilka han vid sin ankomst till riket öfverhöljt med smicker, och hvilka å sin sida medverkat till hans befordringar. Våren 1616 trodde man sig upptäcka, att M. förehaft stämplingar till förmån för den polska grenen af vasahuset och fört en förrädisk brefväxling med Sigismund och jesuiterna. Den företagna rannsakningen slutade så, att M. dömdes till lifstids fängelse. Man har ansett, att M. förklarades skyldig hufvudsakligen på grund af den mäktige Tegels fiendskap, som han ådragit sig genom att göra anspråk på sin svärfader Arnold Grothusens indragna egendom, som T. slagit under sig. Han affördes och insattes den 30 nov. s. å. på Kajaneborgs fästning, långt upp i Finlands skogar, nära ryska gränsen. Här kvarhölls han i nära tjugu år. Slutligen tillät regeringen honom 1635 att få utbyta Kajaneborg mot Uleåborg, där han tillbragte sina sista lefnadsdagar och afled i nov. 1636. Johannes M. hade ett eldigt lynne, snabb uppfattning och stor lätthet att uttrycka sig, i synnerhet på latinska språket, både på vers och prosa. Sin samtids filosofiska och teologiska lärobyggnader kände han i grund. Historia och vältalighet voro hans älsklingsstudier. Tillika ägde han en otrolig både förmåga och lust för arbete. Men dessa förtjänster fördunklades af hans fel: en gränslös själfkärlek, som i allt, hvad som rörde hans egen person, ledde till de orimligaste påståenden; en bitterhet och trätlystnad, som hvarken lämnade honom eller andra i fred, och som i förening med vankelmod och opålitlighet i karaktären för alltid störtade honom i olyckan. Af M. har man ej mindre än femtioåtta särskildt utgifna skrifter. Hans dramatiska arbeten, genom hvilka han ämnade att i femtio olika skådespel framställa hela svenska historien, men hvilka stannade vid sex, som i Uppsala ofta uppfördes af hans lärjungar, förtjäna beaktande, därför att han till ämne valde Sveriges historia. Det var för studenternas öfningar, han från början slog sig på dramatiskt författarskap och genom dessa arbeten väcktes hågen för svensk dramatisk konst. Vidare märkes det berömda arbetet Scandia illustrata, Sveriges första rikshistoria från syndafloden till M:s tid, synnerligen