opartiskt hållet, särskildt af stort värde för kännedomen af 1500-talet. Det blef först utgifvet af Peringskiöld 1700--05. Bland det öfriga må nämnas: Theatrum nobilitatis suecanæ 1616; Chorographia Scandinaviæ 1615; Chronicon Episcoporum per Sveciam, Gothiam et Finlandiam 1611 m. fl. Gift 1607 med Lucia Grothusen. 2. Messenius, Arnold Johan, rikshistoriograf. Född i Danzig d. 9 april 1608; den föreg. son. Vid åtta års ålder följde M. sina föräldrar till Kajaneborg, där han någon tid åtnjöt faderns undervisning. Men då man fruktade, att denne skulle uppfostra honom i katolska läran, fördes han på Gustaf Adolfs befallning 1621 till Stockholm för att erhålla luthersk uppfostran. Här anställdes med honom oupphörliga förhör om fadern, så att gossen slutligen förtviflad och uttröttad 1623 flydde ur riket. Då hans rymning endast förvärrade saken och föranledde en ny och strängare rannsakning med fadern, skyndade Arnold M. af sonlig ömhet tillbaka och lämnade sig frivilligt i svenska regeringens våld. Ehuru hvarken anklagad eller öfverbevisad om något förräderi, insattes han i fängelse, hölls 1624--26 fången i Stockholm samt därefter till 1640 i fängelse på Keksholm. När han sistnämnda år fick tillstånd att vistas i Åbo, hade hans fångenskap varat i sexton år eller jämnt hälften af hans uppnådda lefnadsålder. Han kallades nu till Stockholm samt fick i uppdrag att i Polen söka åt fäderneslandet förvärfva faderns manuskript till »Scandia illustrata», som modern efter den äldre M:s död medtagit till utlandet. M. hemförde äfven icke blott detta verk utan äfven viktiga svenska handlingar och erhöll underhåll af kronan och riksamiralen Gyllenhjelm mot åliggande att skrifva Sigismunds och Carl IX:s historia. 1646 utnämndes han till rikshistoriograf och erhöll året därefter adelskap med flera hemman i Uppland till förläning. Olyckligtvis hade han ärft sin fars oroliga lynne, hvilket blifvit ännu häftigare och bittrare genom den långa fångenskapen. Han kastade sig i politiska stämplingar och blef snart en af hufvudmännen för de missnöjda under senare åren af drottning Kristinas styrelse. Vid denna tid hade tronföljaren Carl Gustaf, som uppehöll sig på Öland, mottagit en anonym skrifvelse, hvari, under de hätskaste utfall mot drottningen, Oxenstierna, De la Gardie m. fl., kronprinsen uppmanades att uppträda till fäderneslandets räddning och genast tillägna sig riksstyrelsen. Carl Gustaf skickade brefvet till drottningen, som redan fått kännedom om innehållet, och att M. eller dennes son Arnold d. y. vore författaren. Far och son ställdes till rätta och efter en rannsakning, som upptog endast en vecka, blefvo båda aflifvade d. 22 dec. 1651. Gift tvenne gånger, sista gången med Karin Nilsdotter, änka efter biskop Johannes Bothvidi i Linköping. M. väckte skandal genom sin hårdhet som make och styffader samt uppträdde likaledes synnerligen hårdt mot sin syster och sina underhafvande. 3. Messenius, Arnold, statsbrottsling. Född på Keksholms fästning 1629; den föregåendes son. Ehuru liksom far och farfar utrustad med en lycklig fattningsgåfva, hölls den yngre Arnold M. ej till allvarligare studier, utan fick en s. k. adlig uppfostran, mest beräknad för hof- eller krigstjänsten. 1647 antogs han till kammarsven hos pfalzgrefven Carl Gustaf, hvilken han en tid följde på hans resor i landet och under hans vistelse i Tyskland. Från pfalzgrefven kom han till dennes bror Adolf Johan, men skilde sig 1651 ur dennes hoftjänst för att göra en utländsk resa och fullkomna sig i de öfningar, som den tiden tillhörde en adelsman. Under Carl Gustafs resor hade den unge M. en gång blifvit sjuk och kvarlämnad till vård hos kyrkoherden Kristoffer Siggesson i Fors af Södermanland. Denne var känd för sitt häftiga och öfverspända lynne och hade vid 1650 års riksdag utmärkt sig för sina hetsiga politiska predikningar. Utan tvifvel bidrog Kristoffer icke obetydligt att sätta den unge kammarsvennens heta blod i svallning, hvilket säkert gick så mycket lättare, som M. fattat kärlek för prästens dotter. Huru som helst, skref han ej långt efter sitt tillfrisknande till arfprinsen Carl Gustaf det bref, hvari han uppmanade prinsen att bemäktiga sig kronan genom att undanrödja drottningen och de förnämsta stormännen, och som beredde såväl hans egen som faderns ofärd. Då domen fallit och fångarna sista gången möttes, föll sonen på knä för sin far och bad under tårar om hans tillgift för den olycka, han dragit öfver honom. Den äldre M. blef halshuggen på Norrmalmstorg och begrafven på Maria kyrkogård. Men den yngre, såsom den mest brottslige, afrättades utanför Norrtull och steglades på afrättsplatsen, d. 22 dec. 1651. Mesterton. En skotsk släkt, som i midten af 1600-talet öfverflyttade till Sverige med Jakob Mesterton, handlande i Stockholm redan 1658 och sedermera bosatt i Karlskrona eller Karlshamn. 1. Mesterton, Carl, filosof. Född 1715 i Göteborg. Föräldrar: amiralitetskommissarien i Göteborg Jakob Mesterton och Johanna Maria von Gerdes. Sedan M. blifvit filosofie magister i Lund 1738, reste han utomlands och uppehöll sig i fem år vid holländska och tyska universitet, där han i synnerhet studerade filosofi, och utnämndes efter sin hemkomst 1746 till professor i detta läroämne i Åbo. Promoverad teologie doktor 1752, utbytte han 1767 sin filosofiska lärostol mot tredje professuren i teologiska fakulteten och afled i Åbo d. 29 nov. 1773. Från M:s läraretid daterar sig Wolfska filosofiens inträde vid Åbo universitet, äfvensom ett lifligare intresse för filosofiskt studium i allmänhet vid detta lärosäte. För nybegynnare utgaf han läroböcker i logik och ontologi, psykologi och naturlig teologi, hvarjämte han riktade den akademiska litteraturen med en mängd filosofiska disputationer. Gift med Johanna Katarina Papke. 2. Mesterton, Carl Benedict, universitetslärare, läkare, kirurg; den föreg. sonsons son. Född i