erfarenhet och sitt urbana sätt att häfda sina i hufvudsak moderat-konservativa, men dock i mångt och mycket om vaken blick för tidens kraf vittnande, åsikter samt icke minst den aktningsvärda själfständighet, hvarmed han icke drog sig för att ställa sig i harnesk mot äfven af dagens kastvindar uppburna tankeströmningar. Ett uttryck för den aktning, den utom partierna då stående M. förvärfvade, var hans inval i bevillningsutskottet vid 1898--1902 års riksdagar. Då han städse prononcerat sig som frihandlare, väckte dock hans utnämning till statsråd och chef för finansdepartementet vid den andra Boströmska ministärens bildande d. 5 juli 1902 stort missnöje inom det protektionistiska lägret. Han visade sig dock snart mäktig konsten att afvinna riksdagen ett villigt öra för sina önskningar hvilket icke minst får tillskrifvas hans manliga, franka, från all affektation fria, uppträdande och det goda humör, hvarmed han förfäktat sina framställningar. Gift 1874 med Beate Kall. Meyer, Gerhard, styckgjutare. Född i Stockholm d. 1 aug. 1704. Föräldrar: Gerhard Meyer, hvilken liksom sin fader, Johan Meyer, hade k. privilegium å styckgjuteriet i Stockholm, som uppbyggts af den från Tyskland inkomne Johans far Gerhard Meyer, samt Katarina Kammecker. Vid sex års ålder förlorade M. sin far, och tio år därefter erhöll han af konung Fredrik I bekräftelse på den styckgjutarsyssla, fadern innehaft. Efter någon tids vistelse i Uppsala anträdde han 1724 en resa till kontinenten, där han, genom att låta anställa sig som arbetare vid de större gjuterierna, inhämtade en noggrann kännedom om allt det nya, som kunde vara af gagn i hans yrke. Återkommen till Sverige 1727, öfvertog han i början af följande året ledningen af det k. gjuteriet i Stockholm, hvarifrån en mängd utmärkta gjutarbeten snart utgingo och fördelaktigt vittnade om styresmannens skicklighet. Bland verk af mera monumental art, som under en följd af år utfördes vid det Meyerska gjuteriet, må nämnas: bröstbild af Carl XII, modellerad af Bouchardon, samt dylika af Fredrik I och Adolf Fredrik, de medaljonger och troféer i bly, som pryda västra och södra fasaderna af k. slottet samt Karolinska grafkoret i Riddarholmskyrkan, det vackra postamentet under predikstolen i slottskapellet, Gustaf Vasas staty på Riddarhustorget och Gustaf II Adolfs på torget med samma namn, båda modellerade af L'Archevesque, m. m. Det sistnämnda gjutningsarbetet blef emellertid misslyckadt, så att ciseleringen tog en lång tid i anspråk. Jämte denna konstutöfning sysselsatte han sig med arbeten och uppfinningar af rent teknisk art. Så uppfann han och införde en ny borrningsmetod för kanoner, använde först stålbeklädnad kring fänghålet på metallkanoner, uppfann ett slags nya och säkrare krutprofvare, än de förut brukliga o. s. v. M. blef 1730 sprutmästare vid k. slottet och i Stockholms stad samt 1747 direktör vid Stockholms stads brandförsäkringsverk. 1752 sålde han sitt gjuteri till kronan. 1766 erhöll M. öfverdirektörs titel och 1775 adelsskap, ehuru han ej tog inträde på riddarhuset, invaldes till ledam. af Vet.-akad. m. m. 1775 skänkte han till Målare- och bildhuggareakademien sitt vid Röda bodarna belägna hus, hvarför akademien till betygande af sin tacksamhet lät öfver honom slå en medalj och kallade honom till sin hedersledamot. Död i Stockholm d. 11 nov. 1784. Gift 1728 med Maria Juliana Kammecker. Äldste sonen Gerhard M., f. 1728, efterträdde honom 1772 som k. styckgjutare och afled 1797. Med dennes död upphörde släktens mer än 150-åriga innehafvande af k. styckgjuteriet. Michaëli, Louise Charlotte Helene, f. Michal, skådespelerska, sångerska. Född i Stockholm d. 17 maj 1830. Föräldrar: kantorn vid Jakobs församlings kyrka, korsångaren vid k. teatern Henrik Gustaf Michal och Sara Helena Malmgren. Fru M. antogs vid sitt nittonde år till elev vid k. operan och debuterade som Elvira i »Don Juan» s. å. 1852 anställdes hon som skådespelerska vid lyriska scenen, där sångundervisningen då leddes af Julius Günther, och stannade här till 1854, då hon företog en studieresa till Paris och London, i hvilken sistnämnda stad den berömde Garcia befann sig och för en tid blef hennes lärare. Sitt rykte, äfven utom fäderneslandet, som en sångerska af betydande rang, grundlade hon genom de gästroller och konserter, hon under de två följande åren 1855--56 gaf i Köpenhamn samt flere af Nordtysklands förnämsta städer. Och med detta rykte återvände hon sistnämnda år till Stockholm, där hon tog nytt engagement vid k. operan för tre år, från 1856--59. För den ovanliga framgång, hon nu äfven vann i den komiska genren, lär hon i ej obetydlig mån haft att tacka det intresse, hvarmed Foroni omfattade hennes konstnärsskap. Efter den kontrakterade tidens utgång företog hon en ny konstresa, besökte flere af kontinentens och Storbritanniens förnämsta städer och tog för en tid anställning vid Her Majestys Theatre i London, då hon hade den lyckan att af Nordens största sångerska, Jenny Lind, som äfven befann sig i London, erhålla icke allenast en välvillig uppmuntran, utan de bästa praktiska råd och den säkraste vägledning, som den tiden torde stått att vinna. Hon sjöng under dessa år äfven i Tyskland, Nederländerna, Norge, Danmark och Finland. Hemma uppträdde hon mot särskildt arvode 1860 samt 1862--64 på k. teatern, hvarefter hon för fem år tog fast anställning därstädes. Hon bibehöll nästan utan afbrott detta förnyade engagement till 1873. Förlusten af hennes enda barn 1870 samt sorgen öfver makens något senare inträffade död kom hennes hälsa att vackla och hösten 1873 sökte hon i Södern bot och vederkvickelse, men återkom 1874 med fullt utbildad lungsot och afled i Stockholm d. 23 febr. 1875. På vår k. scen innehade Louise M. såsom sångerska länge en plats, som ställde henne utom all täflan. Om möjligt ännu