anseende, bestyrkes dels af hans ledamotskap i Vetenskapsakad., i Vet.- och Vitt.-samhället i Göteborg, Fysiografiska sällskapet i Lund och flera utländska vetenskapliga samfund, dels däraf, att tvenne för svenska insektfaunan nya arter efter honom blefve uppkallade, nämligen: Pyralis Modeeriana och Galleruca Modeeri. I »Skrifter af Sällskapet för allmänna medborgerliga kunskaper», som M. till största delen författade, påträffas de mest betydande resultaten af hans studier. Han visade sig däri vara en i ovanlig grad fördomsfri och skarpsynt person, som bl. a. talar för kvinnans rätt till likställighet med mannen, handels- och näringsfrihet, svenska jordens jämnare beskattning, folkundervisningen o. s. v. Gift med Anna Margareta Brun. Molander, Johan Harald, skriftställare, teaterregissör. Född i Stockholm d. 17 mars 1858. Föräldrar: öfverläkaren Johan Molander och Augusta Dybeck. M. studerade vid Uppsala universitet 1877--81, var 1884--86 anställd som regissör vid Nya teatern i Stockholm och bestred 1886--93 intendentsbefattningen vid Nya teatern i Helsingfors. 1893--94 ledde han teaterturnéer och blef 1896 intendent vid Vasateatern i Stockholm samt sedermera, då Albert Ranft i maj 1898 inköpte Svenska teatern, intendent därstädes. Död i Stockholm d. 22 nov. 1900. M. har för scenen författat åtskilliga arbeten, såsom komedien Rococo, 1882, sorgespelet Furstinnan Gogol, 1883, komedien Vårflod, 1884, skådespelet Beatrice, 1887, lustspelet Flirtation, 1893, m. m., hvilka pjäser äro utmärkta af hans skarpa blick för det sceniska och hans stora förmåga att skrifva en god och, där så fordras, kvick dialog. 1895 utgaf M. Ibsen i västfickformat, parodier på Ibsenstycken, delvis efter ett arbete af engelsmannen Anstey, präglade af M:s ovanliga esprit. Romanen En lyckoriddare, 1896, behandlande Lars Wiwallius' lefnad, innehåller briljanta beskrifningar med brokig tidsfärg, ty som kännare af gångna tiders yttre lif och språkliga uttryckssätt öfverträffas M. knappast af någon. M. dramatiserade sedermera denna roman, 1900, och pjäsen hade på Svenska teatern stor framgång. Som bearbetare och öfversättare för scenen var M. i ovanlig grad framstående, såsom framgår bland annat af hans utmärkta tolkning af Rostands »Cyrano de Bergerac», 1900, hvari de största svårigheter äro öfvervunna på det mest lyckade sätt. I besittning af stora kunskaper på åtskilliga områden, af rik fantasi och utmärkt artistisk blick, var M. en ypperlig teaterregissör, i synnerhet när det gällde att sätta upp stora stycken med pomp och ståt, och han hade äfven mycken instruktionsförmåga. Teater- och musikexpositionen vid Stockholmsutställningen 1897 var till stor del M:s verk, och han uttänkte då äfven planen för de billighetståg, som från aflägsna landsändar och Norge förde folk till Stockholm. Efter M:s död utgafs 1901 hans »Strödda skizzer och berättelser», innehållande bl. a. den lyckade Stockholmsskildringen »Farbror Kuno Ottokar», resebref samt krönikeartade humoresker och skizzer, som förut stått att läsa i en daglig tidning. »Fantasiens öfverdåd, en spetsig och kvick tankes infallsrikedom, en otvungen berättargåfva, en virtuos formtalang och lust att muntra och briljera -- se där hans arbetens inspirationskällor.» Gift med skådespelerskan Lydia Sofia Katarina Wessler. Molin, Erik, religionssvärmare. Född i Gäfle omkring 1709, studerade M. en tid i Uppsala 1727 och ingick vid landskansliet. Men drifven af ett svärmiskt religionsnit, som han ansåg för en högre andes ingifvelse, begynte han 1729 med konsistorii tillstånd predika, hvarjämte han tjänstgjorde som lärare vid en fattigskola till 1732, då han erhöll anställning vid ett handelskontor i Strängnäs. Det visade sig dock snart, att M. blifvit hänförd af de den tiden synnerligt fruktade Dippelska lärosatserna -- M. hade som student låtit starkt inverka på sig af Dippel, som då befann sig i Stockholm, -- hvarför han både af konsistorium och hofrätt förbjöds att vidare predika. Då han ej ville ställa sig dessa utslag till efterrättelse, insattes han i ett lindrigt fängelse, hvarunder han flitigt besöktes och uppmanades af åtskilliga präster att afstå från sina meningar. När han envist fasthöll vid dessa och nekade att omfatta statskyrkans dogmer, dömdes han till ständig landsflykt samt ålades att göra ärkebiskopen och d. v. pastor primarius Alstrin skriftlig afbön för de svåra utlåtelser, han haft om dem. M. sattes 1739 på ett fartyg och öfverfördes till Stralsund. Han uppehöll sig därefter någon tid i Rostock, sedermera i Altona och slutligen i Amsterdam, där han omkring 1741 fick anställning på Grills kontor. Men äfven här, under det han vid handelspulpeten sysslade med siffror och räkningar, fortfor han att genom sina skrifter, än på holländska, än på svenska och latin, söka försvara sina trossatser och värfva anhängare åt en lära, som han ända intill döden ansåg för den rätta, samt att få sin dom upphäfd eller mildrad. Han afled i Amsterdam den 28 juli 1752. <img l>

Molin, Johan Peter, bildhuggare. Född i Göteborg d. 17 mars 1814. Föräldrar: bagaren Anders Molin och Johanna Britta Boustedt. — Sonen sattes tidigt i skola och ställdes sedan i handel, hvarjämte han hemma hos fadern emellanåt fick öfva sig i bageriyrket, så att han 1830 erhöll fullmakt att vara »rättskaffens gesäll» i bagareyrket. 1834 besökte han ett halft år konstakademiens antikskola men återvände sedan på faderns önskan till handelsboden och öfvertog efter några år faderns bageri. Han skaffade sig emellertid undervisning i teckning samt sysslade med modellering och galvanoplastik. Vid festen i Göteborg 1843 med anledning af Carl XIV Johans 25-års regeringsjubileum behöfdes en byst af monarken, som M. modellerade efter en vanlig slant. Arbetet var lyckadt och flere af stadens mest inflytelserika män började intressera sig för M., som nu begaf sig till