Köpenhamn, där Thorvaldsen då nyss hemkommit från Italien. Af den store mästaren fick han åtskilliga goda råd och begynte sin konstnärsutbildning kort därpå i medaljören Christensens atelier. Efter tvenne års studier hos denne konstnär, följde han dansken Marstrand till Paris, men stannade endast där en månad, hvarefter han fortsatte färden till Rom. Det första arbete, han hemsände därifrån, och hvarigenom allmänheten fick göra bekantskap med den lofvande konstnären, var en Amor, som inköptes af kronprinsen Carl 1847. M:s andra arbete i ordningen Herdegosse på en klippa köptes vid världsutställningen i London 1851 af svensk privatman. M. utförde vidare Ingeborg 1848, Den sofvande bacchantinnan, som förskaffade honom en resepension, i>Amoriner 1850, David med slungan 1851, m. m. Han kvarstannade i Rom till 1853, ehuru hans vistelse där tidtals afbröts af resor för hälsans vårdande och af ett besök i fäderneslandet för att modellera den staty af Oscar I, som nu pryder Göteborgs börs. Återkommen till Sverige nämnda år, utnämndes han till vice professor vid konstakademien, invaldes till en af akademiens ledamöter -- agré blef han 1848 -- och blef ordinarie professor 1855. Nu utförde han för nationalmuseums fasad trenne genier samt Nic. Tessins bild och modellerade Ehrenstrahls, Tegnérs och Wallins byster. Den neapolitanske fiskargossen blef också nu färdig. Under en 1859 företagen konstresa till Paris fulländade han gruppen Bältespännarne, hvilken, i början klandrad, höjde hans rykte i jämnbredd med samtidens berömdare konstnärers. Hans nästa stora arbete var hans bekanta Fontän, som, utförd i gips för att pryda 1866 års skandinaviska industriexposition i Stockholm, nu finnes gjuten i brons och har sin plats i Kungsträdgården. Hans tredje monumentala konstverk, modellen till Carl XII:s staty, fullbordades vid samma tid och har liksom den förenämnda blifvit gjuten i brons och upprest i Kungsträdgården. Utom de nu uppräknade utförde M. många andra arbeten såsom en kolossal byst af Thorvaldsen, bröstbyster af A. Retzius, Isr. Hwasser, Wadman, excell. Trolle-Bonde, Fr. Schartau o. s. v. -- Död efter en längre tids sjuklighet å Ekudden vid Vaxholm d. 29 juli 1873. -- »M. är som konstnär först och främst improvisatör. -- I fontänen visar M:s konstnärsskap både sin styrka och sin svaghet, styrkan i den friska fläkt af osökt poesi, som genomgår det hela, i den lätta flyktiga, men kraftiga improvisationen, svagheten i det plastiska genomförandet af de olika figurerna. -- Det, som dominerar i Bältesspännarne, är det koncentreradt dramatiska i situationen, den smidigt afvägda grupperingens liflighet, den i de båda kämparnes hållning och rörelse åskådligt gifna karakteristiken, jämvikten mellan å ena sidan den samlade, lugna styrkan och å den andra den eldfulla, ungdomliga djärfheten och vigheten. Så väl i denna grupp som i fontänen är det slutligen -- eller kanske i första rummet -- det nordiska i lynnet -- om också ej i formen -- som talar högst och tydligast. -- Bland dem af våra konstnärer, som hjälpt till att »för vår konst eröfra vår egen forntid», innehar M. den ej minst betydande platsen. I kanske högre grad än någon af de andra har han förstått att göra de nordiska ämnena populära, att väcka intresse för dem». -- Gift 1854 med Emma Amalia Erhardina Broberg. <img l>

Molin, Lars, präst, riksdagsman. Född i Kumla socken i Västmanland d. 25 nov. 1657. Son af komministern därstädes Jonas Molinus och Anna Kumblæus. -- Student i Uppsala 1677, var M. informator hos dåv. teol. professor Erik Benzelius d. ä. 1684 försvarade han en värdefull afhandling i romersk arkeologi, blef 1685 konrektor i Västerås, 1686 konsistorienotarie och var under en tid föreståndare för grefve Magnus Gabriel de la Gardies bokskatter, hvilka icke långt därefter till stor del införlifvades med biblioteket i Uppsala. 1688 promoverades M. till fil. magister och företog året därefter utrikes studieresor, blef 1692 teologie licentiat i Giessen och prästvigdes efter sin hemkomst 1693. Kort därefter utnämnd till ord. regementspastor vid Lifgardet, befordrades han 1694 till teologie professor vid universitetet i Dorpat och kyrkoherde vid S:t Laurentii församling därstädes och åtföljde 1699 universitetet vid dess förflyttning till Pernau. Här hade hans verksamhet varat blott en kort tid, när han vid ryska infallet flyttade öfver till Sverige, där han 1702 utnämndes till änkedrottningens öfverhofpredikant. Tre år senare befordrades M. till förste teologie professor och domprost i Uppsala och blef snart en ganska betydande man både inom stiftsstyrelsen och vid riksdagarna, där han tillhörde det icke obetydliga parti, som umgicks med planen att efter Carl XII:s död frammana ett friare statsskick. Jämte P. Ribbing, Gyllencreutz m. fl. deltog han i utarbetandet af det förslag till regeringsform, som 1719 i hufvudsak antogs af ständerna. Han satt äfven i den Görtzska kommissionen och framstod där, till föga heder för sitt minne, som en oförsonlig fiende till den anklagade mera än som en opartisk och rättvis domare. -- Då en eldsvåda 1702 i grund härjat domkyrkan i Uppsala och staden, inlade M. stor förtjänst till kyrkans återuppbyggande. Han bekostade också en prydlig och bekväm bibelupplaga, som utkom 1720 (»Doktor Molins bibel»). -- Död i Uppsala d. 20 sept. 1723. -- Gift 1: 1695 med Maria Staf och 2: 1713 med Jakobina Kristina Hylteen. Hans barn i senare giftet blefvo 1719 adlade med namnet Meldercreutz. <img l>

Molin, Pelle, skriftställare. Född d. 8 juli 1864 i Ådals-Lidens socken i Ångermanland. Fadern var bonde och modern torde haft zigenarblod i ådrorna. -- M. var 1887-90 elev vid Fria konsternas akademi i Stockholm men återvände sedan till Ångermanland, där han, som brutit med sin familj, 1890-94 lifnärde sig, så godt han kunde, genom att bo ensam, på ett torp i bygden.