Leyden och förvärfvade medicine doktorsgraden i Rheims 1705, sedan han nyss förut emottagit kallelse att vara provinsialläkare i Skara. Efter fyra års vistelse därstädes, hvarunder han bodde hos sin morbror, biskopen, flyttade han såsom utnämnd bergslagsläkare och stadsfysikus till sin födelseort Falun, där han afled på sin gård Sveden invid staden d. 29 nov. 1742. Mer än genom egna förtjänster har M. blifvit bekant såsom svärfader åt Linné, som utverkade hans inkallande i Vetenskapsakademien och efter honom uppkallade ett örtsläkte Moræa. 1715 ingick M. äktenskap med en rådmansdotter i Falun Elisabet Hansdotter och hade med henne sju barn, af hvilka den äldsta Sara Elisabet blef Linnés maka. Mornay, Charles de, friherre och arfvinge till Varennes, herre till Helgerum och Roma, båda i Tjusts härad, krigare. Född af en af de äldsta och mest ansedda släkterna i det forna landskapet Berry i Frankrike omkring 1514. Om hans tidigare öden är föga mera bekant än att han var kalvinist och 1547 åtföljde de franska trupper, som under grefven af Essex' befäl sändes till England, samt kvarstannade där till fredsslutet 1550. Troligen begaf han sig från Skottland till Sverige, där han redan före 1557 gjort Gustaf I så stora tjänster, att denne sistnämnda år skänkte honom en summa af två hundra mark. Han användes ytterligare af konungen i några diplomatiska uppdrag, men slöt sig allt mer till prins Erik och innehade redan vid dennes tronbestigning dennes oinskränkta förtroende. Känd såsom skicklig underhandlare, skickades han af Erik i hans friareärenden både till Elisabet i England och Maria Stuart i Skotland, anförde med växlande lycka en afdelning af svenska hären i kriget mot Danmark och utnämndes af Erik till ståthållare på det eröfrade Varberg 1565. Kort efter det han mottagit denna viktiga befattning, anlände Dan. Rantzau men möttes af ett så tappert motstånd från fästningen, att han fann sig föranlåten att tåga därifrån. Med anledning däraf sattes M. i början af år 1566 till öfverbefälhafvare för svenska krigsmakten mot Rantzau, som härjande infallit i Västergötland, men blef vid Nylödöse tillfångatagen och förblef sedan dansk krigsfånge i fem år. Återkommen till Sverige 1571, antog han tjänst hos konung Johan och steg högt uti hans ynnest. Han kunde dock icke glömma sin förre herre och välgörare, utan beslöt att störta konungen och åter sätta Erik på tronen. För detta ändamål ingick han en sammansvärjning med Archibald Ruthwen, Gilbert Balfour och några andra bland anförarna för de skotska legotrupperna, som 1573 inkommit till Sverige. Planen uppgjordes så, att skottarna skulle på Stockholms slott uppföra en s. k. »svärdsdans» och därunder mörda Johan samt sedan skynda till Gripsholm och befria den fängslade Erik. Af någon ännu ej utredd anledning blef dansen inställd, och sammansvärjningens utbrott därmed uppskjutet. Oaktadt konungens misstankar förstodo dock de sammansvurna så väl bevara sin hemlighet, att en skotte Hugh Cahun, som yppat deras stämplingar, för falsk anklagelse måste tillsätta lifvet. Emellertid gjordes en ny angifvelse af Pontus de la Gardie, sedan skottarna vid en träta sins emellan röjt sin hemlighet. Några af de sammansvurna rymde ur riket, men andra blefvo häktade och förda till Stockholm. M. begaf sig till hertig Carl i Nyköping och begärde hans skydd, det han ock erhöll, ehuru Johan utfordrade honom. Slutligen blefvo genom de andras bekännelser bevisen om hans brottslighet så otvetydiga, att han själf ansåg för säkrast att lämna riket. Från Nyköping begaf han sig sjöledes på flykten men upphanns af hertigens folk och sändes till Stockholm, där han, öfverbevisad, dömdes till döden och halshöggs d. 4 sept. 1574. Hans sista ord voro: »I dag skall Carl dö, genom hvars välgärning Johan lefver». Det var nämligen, enligt hvad d. v. franska sändebudet Dançai försäkrat, ensamt M., som genom sina böner och föreställningar hindrade Erik att låta döda sin broder Johan. M. gifte sig 1564 med Anna Trolle, en dotter till Ture Trolle till Bergkvara och Magdalena Eriksdotter Gyllenstierna. Hon lefde ännu i januari 1610, då hon upprättade sitt testamente och till skolorna i Växjö och Kalmar donerade 1100 joakimsdaler. Mosander, Carl Gustaf, kemist. Född i Kalmar d. 10 sept. 1787. Föräldrar: sjökaptenen Isak Mosander och Kristina Maria Törnqvist. Sin bana började M. såsom lärling på apoteket Ugglan i Stockholm 1812, hvarefter han ingick som elev vid Karolinska institutet 1820 och blef kirurgie magister 1825. Under tiden hade han flitigt begagnat Berzelii undervisning och ansågs som en af dennes bästa lärjungar. Han antogs därför af Hedenborg till biträde vid anläggandet af den första Karlsbaderkurinrättningen i Stockholm, af hvilken M. blef ägare, när Hedenborg lämnade Sverige 1825. Förordnad under Paschs tjänstledighet 1824 att förestå kemie adjunktsbefattningen vid Karolinska institutet, erhöll han 1829 kompetensrätt för ansökning så väl till denna som professorssysslan vid nämnda läroverk. Utnämnd s. å. till ord. kemie och farmacie adjunkt, förordnades han att under den tjänstledighet, som kort därefter förunnades Berzelius, upprätthålla professuren i kemi och farmaci och antogs 1830 till amanuens vid Vetensk.-akademiens mineralogiska museum. Tillförordnad kemie och pharmacie professor efter Berzelius 1832, utnämndes han till ord. professor 1836, blef lärare vid Farmaceutiska institutet 1845 och 1846 inspektor därstädes samt intendent öfver Vetenskapsakademiens mineralogiska samlingar. M. har författat en mängd uppsatser i den af honom, Retzius och Ronander grundade Tidskrift för läkare och farmaceuter, i Vetenskapsakademiens handlingar m. fl. journaler. Det märkligaste af hans vetenskapliga verksamhet består dock i hans upptäckter af åtskilliga nya grundämnen. Led. af Vet.-akad., Landtbruksakad., Vitt.-societ. i Uppsala samt åtskilliga samfund i utlandet. Död på Ängsholmen vid Drottningholm den 15 okt. 1858. Gift 1832 med Hulda Filippina Forsström.