Munck, Adolf Fredrik, Gustaf III:s gunstling. Född på Randekylä gård i S:t Michels socken i Savolaks i Finland d. 28 april 1749. Föräldrar: öfverstlöjtnanten Anders Erik Munck och Hedvig Juliana Wright. Dessa voro så fattiga, att, då M. först kom till Stockholm, han hade sitt tillhåll hos en med modern besläktad skräddare och ansågs göra en stor lycka, när han blef antagen till page vid hofvet 1765. Två år senare anställdes han som kammarpage hos Adolf Fredrik och bibehöll denna post hos Gustaf III, som för hans »raska väsen och hurtiga utseende», genast omfattade honom med mycken nåd och 1771 gjorde honom till kornett vid Lifdragonerna samt följande året till förste kammarpage. Sedermera befordrades han 1775 till ryttmästare vid adelsfanan, 1776 till sekundmajor vid samma kår och 1777 till förste hofstallmästare. Året därefter upphöjdes han jämte två sina bröder i friherrligt stånd, hvarjämte konungen sökte befordra hans lycka genom en förening med fröken Alströmer, kommerserådet Sahlgrens dotterdotter, och arfvinge till dennes stora förmögenhet. Fröken Alströmer undanbad sig dock denna ära, och M. fick trösta sig med ståthållarskapet öfver Drottningholms slott samt dess och Svartsjö län. 1782 utnämndes han till öfverstlöjtnant vid adelsfanan men tog afsked ur regementet 1787 och befordrades följande året till landshöfding öfver Uppsala län och president i kammarrevisionen samt undfick 1789 grefvevärdigheten. Öfriga vedermälen af den kungliga nåden voro hans förordnande till öfverståthållare i Stockholm under en del af år 1789 och ordförandeskapet i kommittén för flottans utrustande och amiralitetsverkets förbättrande s. å., hans inkallande i regeringen under konungens frånvaro 1789--90 samt serafimerorden. Då dessa ynnestbevis icke kunde på något sätt förklaras af den gynnades personliga egenskaper, sökte man förklaringen från andra håll och gissade till och med på förbindelser af den mest hemlighetsfulla art. M. var den, som 1775 kom Gustaf III och hans gemål att återtaga det afbrutna äktenskapliga samlifvet, och skvallret påstod, att M. var fader till den son -- Gustaf Adolf -- som drottningen födde 1778. Jämte fåfänga och njutningslystnad var girighet en af M:s mest utpräglade egenskaper. Vid utbrottet af 1789 års krig hade Gustaf III låtit på Drottningholm tillverka falskt ryskt guldmynt, som skulle spridas i Ryssland. M., som visste af detta, lät 1791 samma personer tillverka falska s. k. fahnehjelmare under uppgift att det skedde i konungens intresse. Men utprånglaren af de falska sedlarna blef 1792 upptäckt i Finland och angaf M., som fräckt nekade inför Gustaf III, hvilken icke hann slutföra saken. Hertig Carl, som af konsideration med den forne favoriten icke ville befordra honom till laga straff, lät honom ställa säkerhet för de utprånglade falska papperen och i en egenhändig skrift afsäga sig sina ämbeten, grefvetitel och ordenstecken. Han fick dock behålla sin presidentlön i pension och hade från år 1800 till Gustaf IV Adolfs fall ett årsunderhåll af 1000 holl. dukater. Sedan M. lämnat landet förändrade han sitt namn till Menck, naturaliserades 1816 såsom grefve i hertigdömet Massa-Carrara och afled i Carrara d. 18 juli 1831. Ogift. Munck, Ebba, se Bernadotte Oscar Carl August. Munck och Munck af Rosenschöld. Ättens förste kände stamfader är klockaren i Riseberga Malmöhus län Johan Munck, som mot slutet af 1600-talet inflyttade till Sverige från Danmark. Hans sonson var biskop Munck. 1. Munck, Petrus, biskop, lärd. Född i Ljungby i Skåne d. 14 juli 1732. Föräldrar: prosten och kyrkoherden därstädes Zacharias Munck och Katarina Sofia Winding. Efter enskild undervisning i hemmet blef M. student i Lund 1745 och promoverades efter aflagda lärdomsprof 1751 till filosofie magister. Två år senare utnämndes han på kallelse af prof. Munthe till docent i österländska och grekiska språken, men begaf sig till Uppsala och fortsatte sina studier där 1754--56 samt fick erbjudande om en docentur vid detta lärosäte af Ihre i politik, sedan M. gjort sig bemärkt genom af handlingen De jure devolutionis. I denna gjordes gällande, att en regent ägde att afgöra teologiska stridigheter och, utan kränkning af samvetsfriheten, bestämma den rådande religionen. Både den teologiska och den filosofiska fakulteten vägrade censurera skriften och förmåddes först därtill genom kanslikollegiets af M. utverkade befallning. Han återvände till Lund, hvarest han till en början föreläste i zoologi och 1757 prästvigdes samt s. å. blef teol. adjunkt. Denna plats innehade han till 1769, då han förordnades till professor i grekisk och österländsk litteratur. 1775 öfvergick han såsom tredje professor till teologiska fakulteten. Sedan han här 1776 blifvit befordrad till andre och 1778 till förste professor och domprost, utnämndes han 1794 till biskop och prokanslär i Lund. Död i Ramlösa d. 18 juli 1803. Både stiftet och högskolan hafva inregistrerat M. bland sina mera framstående män. Hans kraftfulla karaktär, omfattande bildning och stora polemiska öfverlägsenhet gjorde sig alltid gällande och anvisade honom en gifven plats inom så väl vetenskapen som kyrkan. Såsom författare har han efterlämnat åtskilliga arbeten, af hvilka det mest bekanta är Wöldikes Compendium Theologiæ theticæ med noter och anmärkningar, ett arbete, som utgick i fyra stora upplagor och under en lång följd af år spriddes som lärobok i Sverige, Norge, Danmark och till och med i Tyskland, Gift 1: 1765 med Anna Katarina Bring och 2: 1769 med Ulrika Eleonora Rosenblad. Hans barn adlades 1799 med namnet Munck af Rosenschöld. 2. Munck af Rosenschöld, Eberhard Zacharias, läkare, politiker. Född i Lund d. 3 aug. 1775; den föregåendes son i hans