andra gifte. Vid aderton års ålder promoverad filosofie magister, erhöll M. ett år senare medicine doktorsgraden med första hedersrummet och befordrades efter nyss fyllda nitton år till adjunkt i medicinska fakulteten. Sina medicinska studier, hvilka han i Lund hufvudsakligen gjort under sin morbror, den berömde läkaren Eberhard Rosenblad, fortsatte han sedan med allvar i Köpenhamn och Stockholm, på hvilken sistnämnda plats han 1800 erhöll kirurgie magisterdiplomet. 1802 förordnades han att uppehålla professuren i praktisk medicin vid universitetet i Lund och fortfor därmed till 1805, då han vid trettio års ålder emottog den teoretisk-medicinska lärostolen. Detta lärarekall utöfvade han med kortare afbrott till 1832, då han sökte och erhöll ständig tjänstledighet. Död i Köpenhamn d. 18 maj 1838. M. var en af Sveriges berömdaste läkare under sitt århundrade. Med den mest solida teoretiska underbyggnad förenade han en skarp blick för sjukdomarnas art och väsen, som ibland gränsade till verklig ingifvelse. Därtill låg i hela hans personlighet en öfverlägsenhet, som välgörande inverkade på de sjuka, så att dessa nästan tyckte sig finna hälsa och läkedom i hans ord och blick. Hans ovanliga läkaregåfvor togos också i anspråk af sjuklingar från hela södra Sverige, särdeles vid Ramlösa, där han under många år var brunnsintendent. Med sitt öppna öga för de etiologiska momenterna i sjukdomarna, omfattade han genast Jenners stora upptäckt af koppympningen, hvarmed han gjort bekantskap under en resa till Köpenhamn 1801, och var den förste i Sverige, som på allvar införde och använde detta skyddsmedel. Ehuru hans lärareverksamhet ej så litet led intrång af hans stora läkarepraktik, riksdagsmannaverksamhet samt tätt återkommande utländska resor, utöfvade han dock ett icke obetydligt inflytande på den medicinska bildningen genom det snillrika och originella i sin personlighet och den föresyn, han lämnade såsom praktisk utöfvare af läkareyrket. På grund af faderns samhällsställning hugnad med adelskap 1799, debuterade han som riksdagsman och parlamentarisk talare vid riksdagen i Norrköping följande året, då han slöt sig till den af tidens frihetsidéer starkt anstuckna oppositionen. Han besökte sedan punktligt riksdagarne och kom, kunskapsrik, själfständig och fördomsfri som han var, att intaga en synnerligen framstående plats å riddarhuset, som också genom mångfaldiga uppdrag visade honom sitt förtroende. Bl. a. var han vid 1815 och 1817--18 års riksdagar ledamot af konstitutionsutskottet. Bland de utmärkelser som tillföllo honom märkes vaccinationsmedaljen i guld 1813. M. utgaf i sin ungdom anonymt Biografiska anekdoter om franska revolutionens män. Ogift. 3. Munck af Rosenschöld, David, universitetslärare, präst. Född i Lund d. 20 sept. 1786; den föreg. bror. M. studerade liksom brodern i Lund och vann där vid nitton års ålder lagerkransen. Hans ljusa hufvud, blixtrande kvickhet och stora kunskaper i flera riktningar bebådade någonting stort, så att det var med stora förhoppningar universitetet tillägnade sig hans förmåga. Han kallades till docent i grekiska 1807, lät prästviga sig 1810 och blef s. å. teol. kandidat samt efterträdde Tegnér 1812 såsom vice bibliotekarie och adjunkt i estetik. 1814 förestod han äfven professuren i detta läroämne. Men då ingen utsikt visade sig till snar akademisk befordran, sökte och erhöll han Kvistofta pastorat i Skåne 1816, undfick professors namn 1819 och prosttiteln 1820. Död d. 21 nov. 1840. Liksom alla biskop Muncks barn var han en person med utpräglad originalitet, hvarom en mängd anekdoter länge gingo kring land och rike. Han hade en synnerlig lätthet att skrifva och har bland annat utgifvit Journal för religionslärare 1812--13; Den patriotiske forskaren 1829 m. m. De sista femton åren af sin lefnad ägnade han sin penna åt publicistiskt författarskap och strödde omkring i alla tidningar och öfver alla ämnen en massa artiklar, på sin tid bekanta under namn af »Qvistofta-artiklar». M. talade häri också om sina personliga förhållanden, om de »fältherreanlag» som han ägde, sin väldiga röst etc. och blef, oaktadt sin stora begåfning, sin djupa uppfattning af kristendomen och sin fosterlandskärlek, ett spektakel för allmänheten, som mera uppmärksammade de cyniska sidorna af hans väsen. Gift 1811 med Hedvig Juliana Bruzelius. Sonen Nils Rudolf, f. d. 8 jan. 1815, student i Lund 1831, fil. doktor 1850 och död d. 6 juli 1894, gjorde sig från och med 1840 års riksdag genom sina vidtsväfvande och bizarra anföranden känd som riddarhusoppositionens enfant terrible, tills man 1853 fick tillfälle att döma honom återlämna sin riddarhuspolett, på grund af att han nyss förut ådömts relegation från Lunds akademi, med anledning af uttalanden i den af honom redigerade tidningen »Fäderneslandet». 4. Munck af Rosenschöld, Eberhard, läkare, naturforskare. Född i Lund d. 11 juli 1811; den föreg. brorson. Föräldrar: häradshöfdingen och lagmannen Johan Munck af Rosenschöld och Maria Rebecka Lemchen. M., som uppfostrades hos en släkting prof. C. F. Liljewalch, blef student i Lund 1825, filosofie doktor 1835 samt medicine kandidat 1839. Efter att någon tid ha tjänstgjort på Serafimerlasarettet och på anmodan af Vet.-akad. varit sysselsatt att ordna dess entomologiska samlingar, åtföljde han den expedition, som kapten G. A. Oxehufvud föranstaltade till Sydamerika 1840 med briggen Oscar. Här kvarstannade han efter expeditionens upplösning i Montevideo för naturvetenskapliga forskningar någon tid i La Plata-staterna, hvarefter han för samma ändamål nedsatte sig i Asuncion i republiken Paraguay. En del af de samlingar, han hemskickade till Sverige, förgingos vid ångkorvetten Karlskronas förolyckande 1846. Under sitt fortsatta vistande i Paraguay gjorde han ånyo rikhaltiga samlingar och vann ett stort förtroende såsom läkare, bl. a. hos diktatorn Lopez d. ä. I denna egenskap tjänstgjorde han äfven hos republikens president, diktatorn