världen. M. förde med skicklighet ej blott spaden, utan äfven pennan, och hans litterära verksamhet omfattade icke blott hortikulturens, utan äfven skönlitteraturens område. Utom en mängd uppsatser i svenska och utländska tidskrifter har han inom trädgårdsodlingsvetenskapen utgifvit Trädgårdsskötsel, 3 d.: Trädgårdskonst, 1848; Frukt- och köksträdgården 1850; Blomsterskötsel 1853; Trädgårdsvännen 1856; Skogsvännen 1857; och såsom diktare jämte sin fru Louise Müller Gedichte 1844; tillsammans med sin fru, Fredrika Bremer och Tekla Knös Fyrväpplingen 1855; samt med sin fru och Tekla Knös Konvaljerna 1855. Hans lefnad, ett mönster af nyttig verksamhet, plikttrogenhet, medborgerlig och huslig dygd, afbröts tidigt af döden d. 18 sept. 1857. Müller, Joseph, skolman, författare. Född d. 16 sept. 1841 i Stockholm. Föräldrar: grosshandlaren Johan Peter Müller och Sofia Vilhelmina Lundegren. M., som jämte sina föräldrar tidigt lämnade Sverige, afslutade sina studier i Paris och Leipzig, där han 1871 blef fil. doktor. Efter att redan förut i åtskilliga år varit anställd vid sjökrigsskolan i Sverige, blef han 1879 lektor därstädes i franska språket. Tillika var han från 1873 till drottning Josefinas död 1876 hennes bibliotekarie och från 1875 hennes handsekreterare. Som sådan planlade och ordnade han de af henne beslutade välgörenhetsanstalterna: »Konung Oscar I:s minne» och »Josefinahemmet», hvilkas styrelser han från början alltjämt tillhört. Han har ock som medlem af Stockholms stadsfullmäktige från 1893 egnat stort nit och intresse åt frågor rörande fattigvårdsväsendet. Som författare har M. uppträdt med bl. a.: Remarques sur les classiques français au XVII:e siècle, 1871, Minnen ur änkedrottning Josephines lefnadshistoria, 1873, Fransk vitterhet för skolan och hemmet, 1891--93 samt flera läro- och läseböcker i franska språket och en mängd artiklar i Nordisk Familjebok. Gift 1874 med Agnès Muffat. Müllern, Gustaf Henrik von, statsman. M. var född 1664 och tillhörde en adlig släkt i Estland. M. antogs vid tjugufyra års ålder till guvernör för pfalzgrefvarna Adolf Johan och Gustaf Samuel samt var senare svensk kommissionssekreterare i Haag och bevakade 1698--1700 som e. o. envoyé de svenska intressena hos de furstliga hofven vid mellersta Rhen. Han tillhörde sedan Carl XII:s kanslipersonal och var med denne i fält. 1708 utnämndes han till kansliråd och statssekreterare vid utrikes ärendena och blef, sedan Piper och Hermelin råkat i rysk fångenskap, för en tid Carl XII:s förnämste statsman och rådgifvare. Det oaktadt har han lämnat mindre spår efter sig, än man skulle förmoda. Han var en kunnig, redbar, erfaren och arbetsam, men föga beslutsam man, och då han någon gång vågade motsäga konungen, skedde det ej med tillräckligt eftertryck. Den senare värderade honom för hans redbara vilja men hade för öfrigt ingen hög tanke om hans statsmannavyer. Också hände ej sällan, att M. lämnades i okunnighet just om de allra viktigaste angelägenheterna. 1710 utnämndes M. till hofkansler och friherre. Vid kalabaliken i Bender 1713 blef han tillfångatagen af turkarna, men var den förste af svenskarna som blef utlöst. Vid kansliets ombildning 1714 blef M. ombudsråd i Första utrikes expeditionen. 1715 var han en af dem, som lyckades förmå konungen att återvända hem från Stralsund, medan det ännu gick för sig. Sedan Carl allt mer började hänge sig åt Görtz, var det slut med M:s ställning hos konungen. Han afled i Stockholm d. 9 april 1719. Ogift. Myhrberg, August Maximilian, krigare. Född i Brahestad i Finland d. 24 juli 1797. Föräldrar: tullförvaltaren, kaptenen Anders Gustaf Myhrberg och Kristina Sovelius. Tolf år gammal, skickades M. till Uppsala, sedan familjen, som 1799 flyttade till Uleåborg, efter krigets slut slagit sig ned i Sverige, och intogs i en enskild undervisningsanstalt, hvarifrån han vid sexton års ålder dimitterades till universitetet. Sedan han efter ytterligare ett par år absolverat kansliexamen, begaf han sig 1819 till Åbo, för att efter aflagda juridiska examina söka anställning i sitt fosterland. Emellertid for han 1822 tillbaka till Sverige och inhämtade bl. a. å Marieberg undervisning i militära ämnen. Då han 1823 lämnade Sverige, synes han haft för afsikt att få deltaga i det krig, som då pågick på Pyreneiska halfön. I hvad mån detta lyckades, är icke bekant, men 1824 ställde han från Paris kosan till Grekland och ingick som simpel ryttare vid ett kavalleriregemente, som organiserades af d. v. ryttmästaren, sedermera marskalken Regnaud Saint-Jean d'Angely. Här utmärkte han sig så i de tätt återkommande drabbningarna, att han på två år från man i ledet uppstigit till stabsryttmästare. År 1827 erhöll han plats som adjutant hos general Fabvier. Två år senare utnämndes han af Greklands president, Capo d'Istria, till kommendant på den viktiga fästningen Palamide. Missnöjd med president Kapodistrias styrelse, lämnade han 1830 kommendantposten och ämnade hemresa till Sverige på permission. Men i Paris anmälde han sig i den där bildade polska kommittén för inträde i de härar, som då begynt kämpa för Polens befrielse och återupprättelse. Om hans polska fälttåg känner man likväl ej mera, än att han såsom varande finne tjänade under ett främmande namn, att han aflagt lysande prof af tapperhet, och att han blef tillfångatagen af ryssarna men på ett nästan underbart sätt räddad. Återkommen till Paris, deltog han efter några års förlopp i spanska kriget, hvarunder han tjänstgjorde vid Don Carlos' armé. Någon del af året 1836 uppehöll han sig i Skotland, återvände därifrån till Paris och återkom till Sverige 1840. Här utnämndes han 1842 till major och tjänstgjorde några år vid milisen på S:t Barthélemy. Den sista delen af sin lefnad tillbragte han ömsom i Sverige och Finland och ömsom på resor, af hvilka den