sista var en till Rom, dit han blifvit inbjuden af familjen Czartoryski. Död i Stockholm d. 31 mars 1867. M. var en man, som deltagit i hundratals äfventyr och faror, men han var aldrig själf benägen att tala därom. Ogift. Myrberg, Otto Ferdinand, universitetslärare, teolog. Född i Göteborg d. 26 april 1824. Föräldrar: lektorn vid därvarande gymnasium, professor Erik Myrberg och Maria Charlotta Blidberg. Student vid Uppsala universitet 1841, aflade M. teologisk dimissionsexamen 1847, blef fil. kand. 1849, promoverades två år därefter till fil. doktor och tog teol. kand.-examen s. å. Förordnad 1852 till docent i teologiska prenotioner vid nämnda högskola, befordrades han 1860 till teologie adjunkt och kyrkoherde i Näs' prebendepastorat samt utnämndes, efter att längre och kortare tider 1859--66 ha förestått olika teologiska professurer, till professor i exegetisk teologi och kyrkoherde i Hel. Tref. förs. 1866. För vetenskapliga ändamål gjorde han åtskilliga gånger resor i Tyskland, Frankrike, Schweiz, Palästina o. s. v. M. förklarades för teol. doktor 1868. Förutom akademiska disputationer, bland hvilka särskildt må nämnas: Commentarius in epistolam Johanneam primam 1859, utgaf M. från trycket: Den Ignellska theologien i dess förhållande till bibeln och christendomen 1862; Bidrag till en biblisk theologi 1863--68; Om aposteln Petrus och den äldsta kyrkans falska gnosis. Äfven ett bidrag till frågan om äktheten af Petri andra bref 1865; Pauli bref till Romarena. Ny öfversättning med textkritiska noter och förklarande anmärkningar jämte bihang 1871; Frågan om ny katekes anhängiggjord inför Bibelns, det vakna samvetets och den sunda smakens domstol. Med särskild hänsyn till katekeskomiténs arbete 1873; Den Hel. skrifts lära om försoningen; afhandlad i samtalsform 1874; Betänkande med anledning af 1873 års proföfversättning af Nya testamentet 1874; Salomos ordspråk. En lärobok i vishet för unga och gamla. Ifrån grundtexten öfversatt 1875; De Paulinska brefven 1880; De apostoliska brefven af Jakob, Petrus, Judas och Johannes 1883; en öfvers. af Nya testamentet 1890; 1:a del. af en öfvers. af »Gamla testamentet» 1895 m. m., samt en mängd uppsatser i »Bibelforskaren», som M. utgaf från 1884, hvarjämte han utgaf »Vittnet» 1864--65 och 1866--69. M. tog 1892 afsked från professuren och dog d. 22 mars 1899 å Rickomberga vid Uppsala. M., som var en man af afgjordt frisinnadt och tolerant skaplynne, granskade särskildt läran om försoningen och rättfärdiggörelsen och bekämpade alla sådana lärosätt, hvilka syntes honom förlägga försoningslärans tyngdpunkt till Kristi lidande och död i stället för till hans genom lidandet och döden i rättfärdighet fulländade personlighet och dennas genomgripande inverkan på människorna. Sin mesta tid egnade M. åt tolkning af den hel. skrift. Gift 1869 med Maria Sofia Hermanson. Myrin, Clas Adolf, botaniker. Född d. 24 nov. 1803 på Västgård i Västra Emterviks socken af Värmland, där fadern var landtbrukare. Sedan M. genomgått Karlstads trivialskola och gymnasium, blef han student i Uppsala 1823 och 1833 promoverad fil. magister. Dessförinnan hade han 1829 företagit en botanisk färd till Gotland och 1831 en dylik genom Värmland till Dal, för hvilken senare han redogjort i Anmärkningar öfver Vermlands och Dalslands vegetation, i Vet.-akad. Handl. 1831, en afhandling, som med rätta ansågs för ett mästerstycke af topografisk och växtgeografisk beskrifning. Hösten s. å., han erhållit lagerkransen, utnämndes han till docent i praktisk ekonomi vid Uppsala universitet och erhöll genast förordnande att förestå professuren i detta ämne. Sedan han följande året, 1834, afslutat sitt förnämsta arbete Corollarium Floræ Upsaliensis, företog han s. å. med understöd af Vetenskapssocieteten i Uppsala en botanisk resa till västliga Norge, öfver hvilkens hans intressanta dagboksanteckningar blefvo efter hans död utgifna af prof. El. Fries. Däremot gingo hans under samma resa gjorda stora växtsamlingar förlorade utanför Karlskrona, men tron att dessa blifvit räddade utgjorde det ständiga ämnet för hans feberdrömmar i den våldsamma sjukdom, som slutade hans lif d. 22 mars 1835. »Denne skarpsynte och snillrike författare» -- säger Fries -- »hörde till de få, som på en gång framträda såsom fullbildade vetenskapsmän». 1. Mytens (Mijtens), Martinus, porträttmålare. Född i Haag 1648; son af porträttmålaren Isaac Mytens, tillhörande en länge blomstrande och bekant målarsläkt, af hvilken flere medlemmar gjort sig ett namn i konsthistorien. Om hans tidigare öden känner man intet. Dock torde kunna antagas, att han i konsten handledts af sin fader, och att han för öfrigt som målare utbildade sig i den tidens holländska skola. Redan vid midten af 1670-talet finner man honom i Stockholm, tillsammans med en äldre bror, Dietrich Mytens, köpman, som snart därefter, 1679, dog barnlös. M. blef inom kort mycket anlitad som porträttör och förtjänade den uppmuntran, som kom honom till del. Hans bilder från denna tid äro mestadels förträffliga, ej blott genom den lugna, djupa färgen och eleganta målningen, men ännu mer genom den själfulla skildringen af de framställda personerna och den rika omväxling, han i detta hänseende förstod inlägga i sina verk. Efterhand får hans färg en ljusare, med Ehrenstrahls mer befryndad hållning, och hans målningssätt, ännu lätt och angenämt, förlorar mycket af den kraft och sanning, som utmärker hans tidigare alster. Gift och familjefader, ägnade han sig äfven med yttre framgång åt sin konst, hvilken skall hafva inbragt honom en ej obetydlig förmögenhet. Denna satte honom äfven i tillfälle att anlägga en dyrbar målningssamling, hvilken efter hans död såldes till preussiske