öfverstemarskalken grefve Gotter och därefter till storhertigen af Würtemberg. Med tilltagande år mattades hans hand allt mer, och ej heller erbjödos honom samma rika tillfällen som förut att öfva sin konst. Någon skola bildade han ej i likhet med sin store samtida och medtäflare Ehrenstrahl; dock känner man några af hans lärjungar, såsom De Marées, sonen Martin m. fl. Enligt en släktsägen skall han på sistone någon tid lidit af sinnesrubbning och under sådant tillstånd målat ett själfporträtt. Hans porträtt, de flesta ej signerade, finnas spridda särdeles på herresätena i Mälartrakten och i våra offentliga samlingar, men många af dem ha länge gått och gällt för arbeten af Ehrenstrahl. M. afled i Stockholm, enligt en gammal, ej vidare bestyrkt uppgift, 1736. Säkert är att han lefde ännu i midten af 1730. Gift med Johanna de Bruyn, köpmandotter från Gorckum i Holland. 2. Meytens, Martin von, porträtt- och miniatyrmålare. Född i Stockholm d. 24 juni 1695; den föregåndes son. Hans medfödda anlag för konsten erhöll i fadern en skicklig och omsorgsfull ledare. Vid nitton års ålder -- i juni 1714 -- lämnade M. Sverige och begaf sig till Holland och England, hvarifrån han 1717 reste till Paris, där han träffade en tidigare utvandrad landsman, emaljmålaren Carl Boit, som för en tid blef hans läromästare. Snart begynte M. själf väcka uppseende, så att han fick måla icke blott konung Ludvig själf och regenten, hertigen af Orléans, utan äfven tsar Peter, som då uppehöll sig i Paris. Genom Tyskland och öfver Wien, där han 1721 målade den kejserliga familjen, begaf han sig till Italien och hamnade i Venedig 1723. Efter några års vistelse i Italien, därunder han en längre tid uppehöll sig i Rom, men äfven gjorde utflykter till Neapel, Florenz, Bologna, Milano, Turin och Genua -- hvarunder han öfverallt målade furstars och andra förnäma personers bilder -- återkom han till Wien, där han utnämndes till kejserlig »kammarmålare» och längre fram, 1759, blef direktör för kejserliga konstakademien. Blott en gång, 1730--31, återsåg han sin födelsestad, då han vistades där i sexton månader och målade en del porträtt af framstående personer, bland andra konung Fredrik och drottning Ulrika Eleonora. Vid sin afresa från Stockholm medförde han trenne lärjungar, bland dem Sophonias Diederichs, som sedan kallade sig de Derichs och dog i S:t Petersburg. Efter att ha verkat i österrikisk tjänst i mer än fyrtio år och däraf en längre tid såsom direktör för landets förnämsta konstinstitut, afled M. i Wien d. 23 mars 1770. Om hans skicklighet såsom emalj- och miniatyrmålare sammanstämma alla i lofordande omdömen. Däremot står han såsom porträttör i olja ej obetydligt efter fadern. Hans taflor äro ganska sällsynta i Sverige, där de finnas på Gripsholm, Drottningholm, Bogesund. Österby, i konstakademien och i enskilda samlingar. Efter hans målningar finnas ej få kopparstick, särdeles af Frans I och Maria Theresia. Månesköld, Carl Kristiernsson, ämbetsman. Född d. 17 maj 1593; son af Kristiern Carlsson till Seglinge, som 1582 erhöll frälserätt, samt Britta Björnsdotter Bååt. M. utnämndes 1616 till assessor i Svea hofrätt, men förklarade, »att han heldre ville mista hufvudet» och blef då utnämnd till kapten vid ett båtsmanskompani. 1633 förordnades han till assessor i Åbo hofrätt, men flyttades ett år därefter till Göta hofrätt såsom vice president. Att dessa befordringar voro berättigade och grundade på verklig förtjänst, synes framgå däraf, att M. förordnades till ordförande i den lagkommitté, som 1643 sammanträdde till »några bristers remedierande i justitieverket», och i hvilken kommitté sådana män som Stiernhielm och Stiernhök sutto som ledamöter. När det uppgjorda förslaget inför regeringen granskades, svarade M. »treffuelligen dristigdt cancellario ad et per omnia, så cancellarius mycket commoverades». 1655 erhöll M. afsked och 1657 innehade han Närdinghundra härads domsaga i Uppland. Död 1670. Gift 1625 med änkedrottning Kristinas kammarjungfru Anna Soop. Månsson, Ivar (i Trää), riksdagsman. Född i Norrhvidinge förs. af Malmöhus län d. 27 sept. 1845. Föräldrar: hemmansägaren Måns Andersson och Sissa Ivarsdotter. Efter att ha bl. a. åtnjutit undervisning i några år vid realskolan i Lund, ägnade sig M. tidigt åt landtbruk. Hans lifliga intresse för offentliga angelägenheter föranledde, att det ena förtroendeuppdraget efter det andra föll på hans lott, och redan 1872 valdes han af Onsjö härad till dess representant i Andra kammaren, som han tillhörde först till och med 1879 års riksdag samt sedermera 1885--1903. Året förut hade han förordnats till domänintendent i Kristiandstads län. Vid sitt inträde i kammaren gjorde han sig känd som en stridbar kämpe å landtmannapartiets vänstra sida, den där motionerade om biskopsskrudens afskaffande, borttagande af pastors själfskrifna ordförandeskap i skolråd m. m. Efter återkomsten märktes dock en dragning åt höger, hvilken sedermera blef allt bestämdare, sedan M. 1886 gifvit sin fulla anslutning till de protektionistiska sträfvandena. Han deltog ock 1888 i bildandet af det protektionistiska »nya landtmannapartiet» och hade 1891--94 haft plats i dess förtroenderåd, då han 1895, efter den genom hans kraftiga medverkan tillkomna »sammanslagningen» mellan landtmannapartierna, erhöll liknande post i det återförenade partiet, som han innehade under sin återstående riksdagstid. Efter Olof Jonssons nederlag vid 1896 års val och A. P. Danielsons följande år timade bortgång, blef ock M., om också icke partiets erkände ledare, dock dess mest framskjutne man, mindre kanske genom sitt uppträdande i debatten, som tyngdes af episk bredd, än genom sin smidighet och förfarenhet i spelet bakom riksdagskulisserna. Utan tvifvel skulle han dock kunnat uträtta mera, om förtroendet till honom varit allmännare och han en smula mindre synts