till Tyskland, där han blef anställd vid general Skjöldebrands stab och bevistade striderna vid Grossbeeren, Dennewitz, Leipzig samt Bornhöft. Han utnämndes sedermera till löjtnant 1820 och erhöll tre år derefter ryttmästares namn, heder och värdighet, med hvilken fullmakt hans militära befordringar slutades. 1816 hade han företagit en konstresa till Italien, hvarifrån han 1828 återkom till fäderneslandet. 1830 lämnade han detta ånyo, besökte Danmark, England och Frankrike, där han efter ett långsamt aftynande, föranledt af ett organiskt hjärtfel, afled i Paris den 15 sept. 1837 och blef begrafven på kyrkogården Père La Ghaise. Redan i hans barnlekar med ritstiftet röjde sig en tydlig konstnärsande, och de teckningar, i hvilka han såsom kadett återgaf Karlbergslifvets skämtsamma tilldragelser och upptåg, väckte allmän uppmärksamhet för den säkra blick, hvarmed tecknaren uppfattat det karakteristiska, och den förvånande lätthet med hvilken han utkastade sina skizzer. I Rom, konstens hufvudstad, ådrog sig denna snillrika lek med penna och pensel stort uppseende. Här utgaf han 1820 först sin Il Carnevale di Roma, ett arbete af honom själf, etsadt på tjugu folio planscher, och som efterföljdes af Neapolitanska folkscener. Sistnämnda litografierade planschverk, som utgafs 1828, tilldrog sig stor och välförtjänt uppmärksamhet och har sedan för andra konstnärer varit en mycket begagnad källa. Ankommen till Paris, stadgade han äfven där sitt konstnärsrykte medelst i stentryck utförda bilder ur folklifvet, som vunno allmänt bifall. Af denna konstart, hvilken företrädesvis underhölls genom M:s ovanliga lätthet för komposition och teckning, lämnade han äfven talrika prof under sin vistelse i Stockholm och London, bland hvilka senare en samling, kallad Kontrasterna 1831 är den utmärktaste. I Stockholm utgaf M. Reseminnen från Frankrike, Tyskland och Italien 1829 samt Stockholmska scener 1830, de sistnämnda synnerligen humoristiska och karaktärsfulla. Ehuru han redan under sin vistelse i Italien utfört flera oljefärgstaflor, för det mesta genre- och folkbilder, var det först på sista tiden, han lade sig på att utbilda sin angenäma dilettantfärdighet till en verklig målarkonst. Hans bataljbilder: Carl X Gustaf i handgemäng med polska kossacker i Prag, Kalabaliken i Bender, Carl IX och Henrik Vrede m. fl. samt i synnerhet hans genrebilder äro icke illa i anläggningen. »En spirituell dilettant, det är hvad M. visar sig vara». Ogift. 11. Mörner, Axel Otto, militär, statsråd. Född d. 8 juli 1774; den föreg. farbror och broder till M. 9. Sedan M. från sitt tredje år stått inskrifven såsom volontär vid Sprengtportens regemente samt i tur och ordning öfverflyttats i rullorna från den ena underofficersgraden till den andra, utnämndes han 1794 till löjtnant och anställdes s. å. såsom kavaljer hos hertig Carl af Södermanland. Följande året befordrad till kapten vid Lifregementets lätta värfvade infanteribataljon, utnämndes han till kaptenlöjtnant vid hertig Carls lifdrabantkår 1803 och blef chef för Lifregementsbrigadens infanteribataljon 1808. Efter statshvälfningen och Carl XIII:s uppstigande på tronen 1809 gingo den forne kavaljerens befordringar hastigare. S. å. förordnad till kaptenlöjtnant vid konungens Lifdrabantkår, blef han 1810 adjutant hos konungen, 1812 öfverste för Smålands husarregemente, 1818 generalmajor och konungens förste adjutant, 1821 t. f. chef för 2:dra kavalleribrigaden, 1829 t. f. kavalleriinspektör, 1837 generallöjtnant samt 1840 statsråd och chef för landförsvarsdepartementet. 1843 utträdde han ur konungens rådkammare men bibehöll sina militära värdigheter till sin död i Eksjö d. 20 okt. 1852. Ehuru hans minne egentligen lefver i hans skicklighet och oväld som ämbetsman, må ej för desamma glömmas hans talang i gravyr och landskapsmålning, hvilken 1835 beredde honom en hedersledamotsplats i Fria konsternas akademi. M. var sedan 1801 gift med Ebba Vilhelmina Modée. 12. Mörner, Adolf, ämbetsman. Född på Grönlund i Östergötland den 1 januari 1705; son af M. 5 i hans första gifte. Efter slutade akademiska studier i Uppsala ingick M. 1721 såsom auskultant i Göta hofrätt, där fadern då var president. Sedan han 1724--26 gjort en resa till Tyskland och Frankrike, lät han 1727 inskrifva sig som auskultant i kammarkollegium och Svea hofrätt, utnämndes 1732 till krigskommissarie och blef 1737 krigsråd. I denna egenskap deltog han på krigskollegii vägnar i den kommission, som 1745 nedsattes till statsverkets reglerande, var ledamot af den hemliga kommission, som i händelse af ett fredsbrott med Ryssland hade att besörja arméns och flottans utredning, äfvensom i den s. k. förkortningskommissionen, som hade att föreslå och utarbeta en lättare metod för räkenskapernas förande m. m. Den drift och det outtröttliga nit, hvarmed han deltog i dessa och andra kommittéarbeten, undgick icke regeringens uppmärksamhet. Han befordrades 1750 till landshöfding, först i Stockholms län och sedan efter hvartannat i Älfsborgs 1751, i Nerike och Värmland 1756 och sist i Stora Kopparbergs län 1766. Här hade han likväl knappt tillträdt befattningen, förrän han afled d. 31 aug. 1766. Utmärkt skicklig ämbetsman, var han som höfding högt älskad och uppburen i de län, som voro anförtrodda åt hans omsorger. I riksdagsförhandlingarna deltog han med lif och intresse och insattes vid riksmötena, dels som, ledamot, dels som ordförande i flera utskott, deputationer och expeditioner. Sina lediga stunder ägnade han åt studier och forskningar, särdeles i historia och kameralvetenskapen samt efterlämnade i handskrift flera arbeten, såsom: Historisk berättelse om Mörnerska släktens första härkomst och fortplantning i Sverige, Kort underrättelse om svenska jordagodsen, Fullständig beskrifning öfver hela indelningsverket etc., Fullständig