1869; Anvisning till slåttervallars anläggande 1867; Praktisk gödsellära 1868; De olika foderämnenas penningevärde 1874, etc., samt Om nödvändigheten af nya riktningar inom våra koladugårdar 1885. Han utgaf därjämte flera öfversättningar af utländsk landtbrukslitteratur samt redigerade åtskilliga Hushållningssällskaps handlingar, såsom Nyköpings 1848--55, Älfsborgs läns norra 1855--61 samt Malmöhus läns 1867--75. Död i Lund d. 7 mars 1899. -- Öfver N. restes 1902 af vänner och lärjungar till honom en minnessten vid Alnarps landtbruksinstitut. -- Gift 1: 1847 med Maria Charlotta Georgii och 2: 1886 med Emma Persson. 3. Nathorst, Alfred Gabriel, naturforskare. Född på Väderbrunn, Bergshammars socken i Södermanland, d. 7 nov. 1850; den föreg. son.

-- Efter att ha blifvit student i Lund 1868 och i Uppsala 1871, vann N. filosofiska doktorsgraden i Lund 1874 och anställdes s. å. därstädes såsom docent i geologi. Biträdande geolog vid Sveriges geologiska undersökning 1873, blef han geolog 1876 och chefens biträde 1877 samt 1884 professor och intendent för samlingarna af arkegoniater och fossila växter vid Naturhistoriska riksmuseum. Han har inom den lärda världen gjort sig känd för sina forskningsresor och utgifna vetenskapliga arbeten af betydenhet. De förra hafva sträckt sig såväl till den skandinaviska norden och andra delar af Europa som till mera aflägsna trakter. Så till Spetsbergen 1870 och 1882, till Grönland 1883, åter till Spetsbergen och kringliggande arktiska områden 1898 med N. såsom ledare af en dit företagen expedition, som bekostades af konung Oscar II och enskilda personer. Resultaten af de omfattande och noggranna geologiska undersökningar, N. under dessa färder företog, har han nedlagt i åtskilliga skrifter och uppsatser, införda i in- och utländska vetenskapliga publikationer. Dessa hans skrifter lämna flera värderika bidrag till den geologisk-paläontologiska vetenskapens utveckling samt mer eller mindre viktiga beriktiganden af föregående vetenskapsmäns uppfattningar i fråga om den fossila växtvärldens företeelser. På samma gång han grundligt studerat den fossila floran i de arktiska trakterna och därifrån hemfört betydliga samlingar af tertiära växter, har han lämnat bidrag till kännedomen om Spetsbergens och Grönlands nu lefvande flora och dess geografiska förhållanden. Mångfaldiga och synnerligt intressanta äro de rön och iakttagelser, han anställt i fråga om rent geologiska förhållanden, samt de förklaringar, han lämnat af vissa egendomligheter hos den geologiska byggnaden i skilda delar af vårt land. Den rika samling af fossila växter, Vegaexpeditionen hemförde från Japan, blef af N. undersökt. Denna undersökning satte honom bland annat i stånd att vetenskapligt bevisa, att istidens klimatiska verkningar kunna spåras äfven i sydligaste Japan. I sammanhang härmed kunna nämnas hans båda skrifter Zur fossilen Flora Japans, i Dames och Kaysers »Paleont. abh.», bd 4, 1888, samt Beiträge zur mesozoischen Flora Japans, i Vetenskapsakademiens i Wien »Denkschriften», bd 57, 1889. Af hans många öfriga arbeten må, såsom mera lämpande sig för den stora allmänheten, här endast upptagas Jordens historia efter N. Neumayrs Erdgeschichte och andra källor utarbetad med särskild hänsyn till Nordens urverld 1888--94; ett särskildt aftryck därur under titeln Sveriges geologi med tillägg af förteckning öfver svensk geol. litteratur 1860--94, samt En återblick på geologiens ställning i Sverige vid tidpunkten för Geol. fören:s bildande, i Geol. fören:s förh., 18, 1896. Vidare: Två somrar i Norra Ishafvet. 2 delar. 1900--1901. För öfrigt har han i »Nordisk Familjebok» äfvensom i tidskrifter och tidningar skrifvit en mängd uppsatser af geologiskt, paläontologiskt, botaniskt, biografiskt och geografiskt innehåll. Från och med 1895 har han redigerat tidskriften »Ymer». N. är sedan 1878 ledamot af Fysiografiska sällskapet i Lund och sedan 1885 af Vetenskapsakademien samt tillhör äfven flera utländska lärda samfund. -- Gift 1878 med Eila Windahl. Natt och Dag. Af denna gamla svenska adelsätt är den första medlem man med säkerhet känner Nils Sigritæson, som 1288 nämnes såsom konungens råd. Ätten, som stod på höjden af sin makt under 1300- och 1400-talen, började först på 1600-talet efter beskaffenheten af sitt vapen -- delad sköld, med öfre fältet af guld och det nedre blått, belagdt med spjälor -- kallas Natt och Dag. Själfva fortforo dock dess medlemmar ännu länge att endast kalla sig med fadersnamnet som tillnamn. Nils Bosson, en afkomling i femte led af ofvannämnde Nils Sigritæson, upptog sin moders namn, Sture, och blef stamfader för den yngre, sedan 1561 grefliga ätten Sture, som utgick på svärdssidan 1616. En gren af ätten Natt och Dag blef friherrlig 1652 med riksrådet Åke Axelssons (se n:o 2) och några hans nära fränders upphöjelse i antydda stånd, men denna ätt utslocknade redan 1676 på svärdssidan. Ur ätten Natt och Dag uppstod friherrliga ätten Sture 1678, då Sten Arvidsson (död 1683), son af presidenten i Svea hofrätt Arvid Ivarsson, som blifvit friherre men ej tagit introduktion, erhöll friherrlig värdighet och antog namnet Sture. Denna ätt utgick på svärdssidan först 1875. 1. Natt och Dag, Måns Johansson, riksråd. Son af riksrådet Johan Månsson till Göksholm, Säby -- son af Engelbrekts mördare -- och Bro, samt Alfrid Jönsdotter (Tre rosor). -- Af hans tidigare öden känner man nästan intet. Att han varit en man af utmärkta egenskaper redan i unga år, kan man sluta däraf, att han var en af dem, som vid Gustaf I:s kröning slogos till riddare, och att han året därefter, 1529, upphöjdes till riksråd. Af konungen åtnjöt han mycket förtroende och återgäldade detta med en orubblig trohet och tillgifvenhet. Sedan han någon tid varit slottslofven på Kalmar, utnämndes han 1543 till lagman i Östergötlands domsaga. I denna utnämning yttrar sig Gustaf I:s tillit till mannen, enär just de till denna domsaga hörande landsändar då befunno sig i fullt