vidare utbildas, Vid samma tid anlände till Dresden en svensk, A. Wesström, som händelsevis kom under fund med den unge N:s musikaliska begåfning och föreslog honom att åtfölja sig till Italien. N. antog förslaget men fick snart anledning att ångra sin lättrogenhet, ty Wesström behandlade honom såsom dräng i stället för kamrat eller lärjunge. I Padua, där Wesström tog lektioner af den berömde Tartini, måste N. genom notskrifning förskaffa uppehälle både åt sig själf och sin kärfve reskamrat samt på köpet besörja matlagningen. En dag, då han enligt vanligheten burit Wesströms violin till Tartini, tog han mod till sig och begärde mästarens tillåtelse att få åhöra musikundervisningen, hvilket beviljades, då Tartini med förundran upptäckte den förmente betjäntens stora musikaliska insikter och upptog honom bland sina lärjungar. N. skilde sig genast från Wesström och förvärfvade under ett treårigt studium i Tartinis skola, hvartill äfven kom undervisning af den namnkunnige musiklärde Martini, den stora musikaliska bildning, som gjorde honom till en af sin tids utmärktaste tonkonstnärer. 1777 kallades han af Gustaf III till Stockholm för att reorganisera hofkapellet och komponera musikverk för den nya svenska operainrättningen samt leda deras inöfning för scenen. Han komponerade först operan Amphion, som under hans eget anförande gafs första gången 1778 och rönte stort bifall. Då ett år förflutit sedan hans hitkomst, och han icke kunnat erhålla längre tjänstledighet från sin kapellmästarebeställning i Dresden, den han tillträdt 1776, måste han återvända hem. Han återkom emellertid i juli 1782 till Stockholm och inöfvade där sin redan förut i Dresden fullbordade opera Cora och Alonzo, hvars första uppförande ägde rum vid det då nyuppförda operahusets invigning d. 30 sept. s. å., och som mottogs med ännu större bifall. Han kvarstannade sedan mer än ett år i Stockholm, sysselsatt med kompositionen af operan Gustaf Vasa, hvilken likväl ej kom att uppföras förrän 1786. Detta mästerverk, hvartill Kellgrens inspirerade penna lämnat texten, rönte utomordentlig framgång och blef så populärt, att, såsom Geijer säger, »bildade svenskar kunde en stor del af denna så väl musik som ord utantill». N., som 1786 avancerat till öfverkapellmästare i Dresden, afled därstädes d. 23 okt. 1801. Naumann. Släkten härstammar från Sachsen och inflyttade till Sverige i medlet af 1700-talet. 1. Naumann, Christian, rättslärd. Född i Malmö d. 1 juli 1810. Föräldrar: åldermannen vid snickareämbetet i nämnda stad Johannes Naumann och Cecilia Florman. Sedan N. vid Lunds universitet, där han blef student 1826, blifvit 1832 promoverad filos. magister, ägnade han sig åt rättsstudiet, ingick 1834 som e. o. kanslist i Ecklesiastikexpeditionen af konungens kansli, samt tjänstgjorde under riksdagen 1834--35 såsom kanslist i bondeståndet. Efter att ha aflagt juris utriusque-kandidatexamen i Lund 1836, förordnades han s. å. att mot särskildt arfvode ur akademiekassan handleda de studerande i deras studier af lagfarenheten. 1838, en tid, då näringsfrihetens omfång utgjorde en med särdeles liflighet omfattad ekonomisk tvistefråga, utgaf N. sin afhandling Landsköp enligt svensk lag, hvari han ådagalägger nödvändigheten af frigifvandet af handeln på landet. Utnämnd till vice häradshöfding 1839, tjänstgjorde han vid den märkliga 1840--41 års riksdag, den s. k. revolutionsriksdagen, såsom förste notarie i bondeståndet samt förrättade såsom tillförordnad äfven sekreteraregöromålen därstädes under någon del af samma riksmöte. I juli 1841 utnämndes han till sekreterare och ombudsman vid Lunds universitet samt utsågs följande året till sekreterare i det af K. Maj:t särskildt förordnade utskott för granskning af lärosätets konstitutioner och styrelselagar. 1844 utgaf han första bandet af sitt stora arbete: Sveriges statsförfattningsrätt, hvilket, sedermera fortsatt, fullständigt utkom med 4:de bandet 1874. Under d. v. universitetskansleren kronprinsen Carls vistelse i Skåne 1847--48 innehade N. förordnande att tjänstgöra såsom kanslersekreterare för Lunds universitet och utnämndes 1852 till professor vid Lunds universitet i stats- och processrätt. Redan 1845 hade han utgifvit en afhandling De delictis publicis, præcipua juris publici et criminalis ratione habita, hvilket arbete 1849 efterföljdes af skriften Om straffrättstheorin och penitentiärsystemet, öfversatt på tyska med en förordande inledning af C. N. David. 1854 utkom första upplagan af hans bekanta edition af Sveriges grundlagar, försedd med parallellställen, fastställda ändringar, noter, prejudikat och anmärkningar. Den historiska inledningen till denna af sakkunniga auktoriteter varmt lofordade grundlagsedition utkom särskildt i omarbetad form 1864 under titeln Svenska statsförfattningens historiska inledning, hvilket arbete varit mycket användt vid det förberedande historiska studiet vid universiteten. Efter föregånget specimen inför juridiska fakulteten vid universitet i Kiel promoverades N. 1854 vid nämnda universitet till juris utriusque doktor samt utnämndes i dec. 1860 till ett af de då lediga justitierådsämbetena, där han kvarstannade till 1877, då han erhöll afsked med pension. Under den tid N. var ledamot af landets högsta domstol, anlitades hans framstående förmåga för flerahanda uppdrag utanför den trägna ämbetsutöfningen. Sålunda tillhörde han i flera år Stockholms stadsfullmäktige samt biträdde vid åtskilliga sällskaps välgörenhetsinrättningar. Men företrädesvis upptogos hans lediga stunder af hans fortsatta författareverksamhet. Sålunda var han sedan 1864 utgifvare af Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, i hvilken träffas ett stort antal afhandlingar af honom, däribland den märkliga, äfven i »Revue de droit international» intagna uppsatsen Om främlingars asylrätt i Sverige. Bland hans öfriga arbeten förtjäna framhållas den 1857 utkomna broschyren Hvilken är svenska statsreligionen? Hvad förstodo 1809 års lagstiftare med den i 16:de § regeringsformen stadgade religionsfrihet, hvilket