Blifven student, biträdde han 1810 en kyrkoherde med predikande och uppehöll sig därefter några år i Västergötland som informator. 1813 begaf han sig till Uppsala, hvarest han s. å. aflade examen för inträde i rikets rättegångsverk, och antogs kort därpå till auskultant i Göta hofrätt. Under det han de närmast följande åren innehade åtskilliga förordnanden såsom domare i landsorten, befordrades han inom hofrätten 1816 till vice häradshöfding, 1818 till titulär häradshöfding med tur och befordringsrätt, 1821 till kanslist och 1824 till civilnotarie. Utnämnd 1827 till ordin. domhafvande i Nordals, Sundals och Valbo häraders domsaga i Dalsland, blef han följande år på förslag af sin yngre bror Vilh. Sam. N. (se nedan), som var bataljonsläkare vid Lifgardet till häst och ägde inflytande hos dess chef, grefve Magnus Brahe, kallad till Stockholm för att vid den då begynnande riksdagen biträda Brahe i egenskap af så väl hans enskilda rättegångsbiträde som handsekreterare, det sistnämnda särskildt med afseende på Brahes ställning såsom enskild förmedlare mellan konungen och riksstånden, i främsta rummet bondeståndet. Han ådagalade i denna sin befattning så stor skicklighet, att han tillvann sig ej blott Brahes utan äfven Carl Johans synnerliga ynnest. Följden blef, att han 1830 förordnades till polismästare i Stockholm, 1831 erhöll lagmans titel och allt mer af konungen togs i anspråk såsom dennes privata rådgifvare samt hos denne vann ett allt större inflytande. Denna hans ställning gjorde, att oppositionen, på samma gång den icke kunde förneka hans arbetsförmåga, nit och skicklighet, gjorde honom till föremål for en stigande ovilja. Långt ifrån att däraf skadas, befästades han i konungens förtroende. Förordnad 1836 till underståthållare i fyra månader, förrättade han äfven någon tid under öfverståthållarens tjänstledighet dennes tjänst. Då 1837 konungen förklarade sig hafva utsett N. till tillförordnad justitiekansler istället för den, som då innehade detta förordnande, rönte detta förslag motstånd af statsrådets samtliga ledamöter, men konungen stod fast vid sitt beslut. N. öfvertog sålunda justitiekanslersämbetet, hvarpå han 1838 erhöll fullmakt såsom ordinarie innehafvare. Förbittringen mot honom hade nu emellertid stigit till sin höjd, och under den starka jäsning, som s. å. härskade i hufvudstaden med anledning af Crusenstolpeska tryckfrihetsprocessen, fick N. uppbära sin dryga andel af den allmänna oviljan. Denna gaf sig till och med uttryck i hotande folkdemonstrationer mot honom, hvilka åter hade till följd militära åtgärder till ordningens upprätthållande. För att bereda honom en lugnare verkningskrets och tillmötesgå den tillämnade nya justitiestatsministern grefve A. Posse, hvilken gjort till villkor för sitt öfvertagande af antydda ämbete, att N. skulle aflägsnas, förflyttades han i mars 1840 till landshöfdingsplatsen i Kalmar, hvarest hans ämbetsutöfning, under en tolfårig tjänstetid, betecknades af många kloka och gagnande åtgärder. I okt. 1843 erhöll han af konungen såsom ett sista bevis på dennes gunst adlig värdighet. Introducerad på riddarhuset 1845, deltog han dock aldrig därstädes i riksdagsförhandlingarna. Död i Kalmar d. 9 okt. 1852. Gift 1829 med Amanda Olivia Melin. 2. Nerman, Vilhelm Samuel, läkare. Född i Halland den 23 febr. 1795; den föregåendes bror. Student i Lund 1811 och med. kand. därstädes 1819, företog han kort därpå en resa till England för att öfva sig vid Londons lasarett, blef efter sin hemkomst 1820 med. licentiat och året därefter kirurg. magister. Förordnad 1821 till bataljonsläkare vid Jämtlands fältjägareregemente, kallades han året därpå till docent i anatomi och kirurgi vid Karolinska institutet och förflyttades såsom bataljonsläkare till Lifgardet till häst, 1825 förklarad som medicine doktor, erhöll han 1829 fullmakt som hofmedikus och befordrades s. å. till regementsläkare vid hästgardet. Utom i den praktik, som ålåg honom i hans egenskap af militärläkare, rådfrågades han ofta af andra och var länge i rop, d. v. s. att det hörde till god ton att vara hans patient, det högsta, en praktiserande läkare kan eftersträfva. Han var tillika 1833--52 läkare vid Karlsbaderinrättningen i Stockholm. I författareväg riktade han i synnerhet »Tidskrift för läkare och farmaceuter» med flera uppsatser. Han erhöll 1832 titel af lifmedikus. Död i Stockholm d. 28 febr. 1865. Gift 1826 med Emma Elisa Melin. 3. Nerman, Gustaf Magnus, väg- och vattenbyggare, kommunalman, skriftställare. Född d. 6 juli 1827; den föreg. son. Student i Uppsala 1846, utnämndes N., efter utgångsexamen från högre artilleriregementet vid Marieberg, 1852 till löjtnant vid väg- och vattenbyggnadskåren, vid hvilken han 1858 blef adjutant, 1859 kapten och 1870--75 tjänstgjorde som byråchef. 1875 utnämndes han till major och chef för mellersta väg- och vattenbyggnadsdistriktet, från hvilka befattningar han 1893 tog afsked. N., som företagit omfattande utländska resor, har verkställt en mängd undersökningar och kostnadsförslag angående anläggning af järnvägar, landsvägar, broar, kajar, hamnar, kanaler, slussar och dockor, upprensning af farleder, sjösänkningar och torrläggningar af sank mark, och själfva verkställandet har ofta verkställts under hans ledning. Från 1870 var han disponent för Sandarne mekaniska verkstad till 1877, då den härjades af eldsvåda. Under en lång följd af år gjorde sig N. känd som en af Stockholms vaknaste och mest nitiska kommunalmän samt var stadsfullmäktig och ledamot af drätselnämndens första afdelning därstädes 1866--83. I tidningar och tidskrifter har N. infört ett stort antal uppsatser rörande handel, sjöfart, industri och hydrografi samt därjämte författat ett sextiotal särskildt utgifna arbeten i liknande ämnen, af hvilka följande här må anföras: Handbok i civilingenjörvetenskap 1852,