verksamhet. Sina därunder gjorda rön och erfarenheter har han meddelat i en mängd afhandlingar, offentliggjorda företrädesvis i »Hygiea» och »Nordiskt medicinskt arkiv». Bland de af honom med lyckligt resultat utförda operationer hafva i synnerhet en mångfald ovariotomier ådragit sig uppmärksamhet. Gift 1866 med Laura Constance Pistolekors, född i Ratasalmi i Finland d. 1 mars 1839, som under signaturen Lago gjort sig känd såsom tonsättarinna af körer, visor, violin- och pianosaker m. m. Nibelius, Gustaf, biskop. Född d. 18 juni 1789 i Grangärdes församling i Dalarne. Föräldrar: prosten och kyrkoherden i Stora Skedvi, teol. doktor Simon Nibelius och Kristina Ulrika Boëthius. Efter fem års akademiska studier blef N. filos. magister i Uppsala 1812. Han hade då nyss anträdt en resa till England, hvarest han öfvertog befattningen som lärare för svensk-norska ministerns i London, v. Rehausens, barn samt biträdde som själasörjare vid svenska församlingen därstädes 1813--15. Sedan han 1817 återkommit till fäderneslandet, aflade han s. å. i Uppsala teol. kandidatexamen, lät prästviga sig 1818 och kallades omedelbart därefter till docent i dogmatik och moralteologi. Teologie licentiat 1820, utnämndes han 1822 till filosofie lektor vid Västerås gymnasium, blef 1827 kyrkoherde i Hubbo prebendepastorat och 1829 i Skerike samt 1831 teol. doktor. Utnämnd 1833 till kyrkoherde i Fellingsbro af Västerås stift, tillträdde han denna befattning 1835. Uppförd å första förslagsrummet till den efter Kasper Wijkman lediga biskopsstolen i Västerås, utnämndes han till detta ämbete 1839. Under sin ämbetstid i Fellingsbro bevistade han såsom fullmäktig för stiftet riksdagen 1834--35, hvarunder han till en början antogs tillhöra oppositionen. Med själfständighet och kraft uppträdde han emellertid städse, äfven under de riksdagar, som inföllo under hans biskopstid, och dem han alla bevistade såsom själfskrifven ledamot af sitt stånd. Han ansågs därvid vara den mest frisinnade bland biskoparna. Död genom vådlig händelse under segling utanför Strömstad d. 14 juli 1849. Med en djup fond af lärdom förenade N. ett barns fromma sinnelag och vann alla, med hvilka han kom i beröring, genom sitt öppna och oförställda väsen. Äfven i yttre hänseende var han en lyckans gunstling, och få personers lefnad torde förete en så oafbruten kedja af lycka och medgång som hans. Ogift. Nicander, Anders, ämbetsman, vitterhetsidkare. Född d. 28 aug. 1707 i Näshults socken af Växiö stift, där fadern Magnus Nicander var kyrkoherde. Både vid skola och universitet väckte N. en viss uppmärksamhet genom sina latinska skaldestycken men synes knappt ha aflagt någon akademisk examen, då han 1729 ankom till Stockholm och antogs till auskultant i Svea hofrätt. I hufvudstaden erhöll han 1732 plats såsom lärare för presidenten grefve A. Fersens söner Axel och Carl och emottog genom sin patronus ett anbud från ryska ministern att ingå vid kejserliga kansliet i Petersburg. Kärleken till fäderneslandet förmådde honom dock att stanna i Sverige och nöja sig med den obetydliga aktuarietjänsten i Tullarrende-societeten, han genom sin gynnare vunnit, hvarjämte han förskaffade sig, hvad han behöfde genom öfversättningsarbeten. 1736 sökte han eloqu. et poës. professionen i Uppsala, men hans ansökan, ehuru skrifven på latinsk vers, lämnades utan afseende, och N. blef i stället 1737 kontrollör vid stora sjötullen i Västervik. Härifrån befordrades han 1758 till Manufakturkontorets ombudsman och packhusinspektor, hvarjämte hans gamla gynnare Fersen, som var landtmarskalk vid 1761 års riksdag, åt honom utverkade en årlig pension samt professorstitel, det senare på grund af hans meriter såsom latinsk skald. Död i Västervik d. 8 mars 1781. N. skref vers äfven på andra språk såsom svenska och tyska, men alltid på hexameter. Hans betydelse består egentligen däri, att han, genom sina öfversättningar af Virgilii skrifter, sökt tillämpa den latinska prosodien på svenska språket och därigenom i sin mån bidragit till bestämmandet af reglerna för en svensk metrik. I ännu högre grad kan han sägas hafva gjort detta genom sin 1737 utgifna skrift Oförgripeliga anmärkningar öfver svenska skaldekonsten. Ett annat originalarbete af honom var Gamla sanningar i ny drägt, 1766--67, ett slags versifierad samling af tänkespråk. Hvad beträffar hans öfversättningar af Virgilius, utkommo af Aeneiden två sånger 1751 och Eçloger 1752. Hela Aeneiden hade han emellertid bland åtskilliga andra öfversättningar utarbetad i handskrift på »svensk-heroisk vers» och uppmuntrades för densamma af ständerna 1756 med en ansenlig penninggåfva. Gift 1: 1737 med Gertrud Durietz, 2: 1744 med Eva Bök, 3: med Elisabet Schörling och 4: 1758 med Lovisa Apiarius. Nicander, Carl August, skald. Född d. 10 mars 1799, i Strängnäs, där fadern var konrektor vid skolan. N. fick redan i ungdomen smaka fattigdomens bitterhet. Tidigt faderlös och därigenom med mor och syster lämnad i ganska torftiga omständigheter, kunde han likväl genom enskildt och offentligt understöd genomgå gymnasium i Strängnäs, där han knöt förtrolig vänskap med den blifvande skalden Erik Sjöberg, känd under signaturen Vitalis, och redan då röjande sina skaldeanlag. Det lyckades honom äfven att komma till Uppsala, där han inskrefs som student 1817. Efter att 1819 ha meddelat några smärre poem, Sånger af August, i den af Bruzelius utgifna »Kalender för Damer», hvilka väckte mycket bifall, särdeles bland »Nya skolans» anhängare, utgaf han följande året sin dramatiska dikt Runesvärdet och den förste riddaren, hvilken äfven mottogs gynnsamt af kritiken och fäste allmänhetens uppmärksamhet vid den unge skalden. Detta större arbete efterföljdes 1822 af en samling lyriska stycken, Fjärilar från Pinden samt 1823 af idyllen Rosalfs lefnad och