död, hvilken senare dock stod betydligt under hans förut utgifna skaldestycken. Innan han lämnade universitetet, författade han sina bekanta Runor af Norna Gest, hvilka 1824 först stodo att läsa i Götiska förbundets tidskrift, »Iduna», och särskildt utkommo 1825. Efter i Uppsala aflagda examina inträdde han 1823 på ämbetsmannabanan såsom e. o. kanslist i Konungens kansli och erhöll vid promotionen följande året lagerkransen. 1825 utkom första häftet af hans Dikter och s. å. vann han Svenska akademiens andra pris för skaldestycket Fosterlandskärleken. 1826 utgaf han en bearbetad öfversättning af Shakspeares Othello, uppförd 1827--30, andra häftet af dikterna och sången Markos Botzaris, erhöll af Svenska akademien Lundbladska priset samt dess stora pris för poemet Tassos död, ett skaldestycke skimrande af sydländsk färgprakt och affattadt i de mest välljudande verser. I detta poem, liksom i Kung Enzio i Nya dikter, 2 häften, 1827, hade N. hunnit höjden af konstnärskap såsom lyrisk skildrande skald och erhöll sistnämnda år af kronprinsen Oscar ett understöd, som tillika med ett dylikt af Svenska akademien satte honom i stånd att anträda en resa till Italien. Här tillbragte han några månader, utan tvifvel de lyckligaste i hans lif. Emellertid började kassans tillgångar sina och det var blott med mycken möda och under utståndna vedervärdigheter, han förmådde tillryggalägga återfärden till fosterlandet. Här skulle han nu fortsätta sin ämbetsmannabana, på hvilken han 1826 avancerat till kopist i Krigsexpeditionen, men denna verksamhet var honom på det hela motbjudande, hvarför han bedref den med allt annat än kraft. Författareskap blef så hans egentliga sysselsättning. 1831 erhöll han ånyo Svenska akademiens andra pris för skaldestycket Månskensnatten i Albano. Sina intryck från den italienska resan tolkade han vidare i Minnen från södern, 1831, 1839, samt i Hesperider, en samling af poem och noveller, som skördade lifligt bifall. Han ägnade sig ock åt arbete för teatern, i det han öfversatte Schillers Röfvarbandet 1834 och Orleanska jungfrun 1836. Men under allt detta var fattigdom och brist i allt mer ökad grad hans lott, och han hade att utstå »en kedja af förödmjukelser och behof, hvilka slutligen förkrossade den arme skaldens hjärta». För att rycka honom undan det närvarande behofvet och gifva honom tillfälle att mera ostördt arbeta, tog en af hans Uppsalavänner, frih. Hugo Hamilton, honom till sig på sin egendom Boo i Nerike. Här vistades han ett par år, men återvände till Stockholm och försjönk i djupt armod, tills han slutligen fann ett skydd hos bokhandlaren Ad. Bonnier. Åt denne utarbetade han texten till »Pittoreskt universum», 1:sta bandet 1838, och sålde åt honom förlagsrätten till sina samlade skrifter. Äfven lämnade han texten till Fosterländska bilder. Han utgaf äfven vid denna tid, 1838, i förening med G. K. Norling det mystiska arbetet Syner och röster ur det fördolda. Hans sista arbete, Lejonet i öknen 1838, var en apoteos öfver Napoleon. Detta blef hans svanesång. Den varmhjärtade skalden, hvars nöd under hans sista lefnadsdagar lindrades genom ett understöd af Svenska akademien, inslumrade i den sista hvilan d. 7 febr. 1839 samt begrofs vid sidan af sin vän Stagnelius på Maria kyrkogård. Inom skaldekonsten synes N. med förkärlek hafva fästat sig vid Italiens mästare, hvilkas språk och versformer han tillägnade sig så fullkomligt, att han i Rom skref italienska poem, som vunno allmänt bifall. Med Petrarca och Tasso var hans skaldegenius också närmast befryndad, i det han mer utmärkte sig genom ljufhet och ömhet, i förening med ett klangrikt språk och harmonisk versifikation, än genom originalitet eller djärf poetisk flykt. Hans Samlade dikter, som första gången utkommo i fyra delar 1839--41, hafva upplefvat fyra nya upplagor. Hans Runesvärdet öfverflyttades till franskan 1846 och till finskan 1855. N:s syster, Carolina Ulrika, f. 1801, d. 1850, var äfven begåfvad med poetiska anlag och utgaf 1840 ett häfte Dikter. Nicander, Henrik, matematiker. Född d. 18 april 1744 i Vrena socken i Södermanland, där föräldrarna voro bondfolk. Sedan N. genom att dela sin tid åt andras undervisning, uppehållit sig fyra år på Strängnäs gymnasium, inskrefs han 1763 som student i Uppsala och eröfrade den filosofiska graden 1767. Förordnad 1770 till astronomie docent, flyttade han efter några år till Stockholm för att biträda Wargentin och intog vid dennes död 1784 hans plats såsom Vetenskapsakademiens astronom och sekreterare. I denna befattning verkställde han icke blott alla astronomiska observationer utan redigerade alla af akademien utgifna kalendrar och almanackor från 1784 till 1803, då han för sin vacklande hälsa nödgades begära afsked. 1790 hade han blifvit antagen till sekreterare i Tabellkommissionen och inlade stora förtjänster om dess arbeten, hvarför han belöntes med kanslirådsvärdigheten 1814. Utom af Vetenskaps-, Landtbruks- och Musikaliska akademien var N. ledamot af flera lärda och patriotiska sällskap både i och utom Sverige. Af hans många vetenskapliga uppsatser, af hvilka Vetenskapsakademiens handlingar ensamt innehålla tjugutre stycken, torde hans inträdestal i nämnda samfund: Om de gamla romerska, grekiska och hebreiska mått, mål och vigter, förtjäna största uppmärksamheten. Han afled i Stockholm d. 12 febr. 1815. Ogift. Nieroth, Carl, krigare. Född i Finland omkring 1650; son af Reinhold Nieroth och Elisabet Farensbach. 1671 antogs N. till kornett vid generallöjtnant Wolmer Wrangels regemente, bevistade fälttåget mot Brandenburg och kriget mot danskarna i Skåne samt utnämndes 1679 till löjtnant vid drabanterna. Befordrad 1692 till öfverstelöjtnant vid södra skånska rytteriet, introducerades han 1693 på svenska riddarhuset. 1695 förflyttades han till lifdrabantkåren och blef 1700 generalmajor och chef för Smålands kavalleriregemente. I denna egenskap bevistade