Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nicander, Carl August - Nicander, Henrik - Nieroth, Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
död</i>, hvilken senare dock stod betydligt under hans
förut utgifna skaldestycken. Innan han lämnade
universitetet, författade han sina bekanta Runor
af Norna Gest, hvilka 1824 först stodo att läsa
i Götiska förbundets tidskrift, »Iduna», och
särskildt utkommo 1825. Efter i Uppsala aflagda
examina inträdde han 1823 på ämbetsmannabanan såsom
e. o. kanslist i Konungens kansli och erhöll vid
promotionen följande året lagerkransen. 1825 utkom
första häftet af hans Dikter och s. å. vann han
Svenska akademiens andra pris för skaldestycket
Fosterlandskärleken. 1826 utgaf han en bearbetad
öfversättning af Shakspeares Othello, uppförd
1827–30, andra häftet af dikterna och sången Markos
Botzaris, erhöll af Svenska akademien Lundbladska
priset samt dess stora pris för poemet Tassos död,
ett skaldestycke skimrande af sydländsk färgprakt
och affattadt i de mest välljudande verser. I detta
poem, liksom i Kung Enzio i Nya dikter, 2 häften,
1827, hade N. hunnit höjden af konstnärskap såsom
lyrisk skildrande skald och erhöll sistnämnda år af
kronprinsen Oscar ett understöd, som tillika med ett
dylikt af Svenska akademien satte honom i stånd att
anträda en resa till Italien. Här tillbragte han
några månader, utan tvifvel de lyckligaste i hans
lif. Emellertid började kassans tillgångar sina och
det var blott med mycken möda och under utståndna
vedervärdigheter, han förmådde tillryggalägga
återfärden till fosterlandet. Här skulle han nu
fortsätta sin ämbetsmannabana, på hvilken han 1826
avancerat till kopist i Krigsexpeditionen, men denna
verksamhet var honom på det hela motbjudande, hvarför
han bedref den med allt annat än kraft. Författareskap
blef så hans egentliga sysselsättning. 1831 erhöll han
ånyo Svenska akademiens andra pris för skaldestycket
Månskensnatten i Albano. Sina intryck från den
italienska resan tolkade han vidare i Minnen från
södern, 1831, 1839, samt i Hesperider, en samling af
poem och noveller, som skördade lifligt bifall. Han
ägnade sig ock åt arbete för teatern, i det han
öfversatte Schillers Röfvarbandet 1834 och Orleanska
jungfrun 1836. Men under allt detta var fattigdom och
brist i allt mer ökad grad hans lott, och han hade att
utstå »en kedja af förödmjukelser och behof, hvilka
slutligen förkrossade den arme skaldens hjärta». För
att rycka honom undan det närvarande behofvet och
gifva honom tillfälle att mera ostördt arbeta, tog
en af hans Uppsalavänner, frih. Hugo Hamilton, honom
till sig på sin egendom Boo i Nerike. Här vistades
han ett par år, men återvände till Stockholm och
försjönk i djupt armod, tills han slutligen fann
ett skydd hos bokhandlaren Ad. Bonnier. Åt denne
utarbetade han texten till »Pittoreskt universum»,
1:sta bandet 1838, och sålde åt honom förlagsrätten
till sina samlade skrifter. Äfven lämnade han texten
till Fosterländska bilder. Han utgaf äfven vid denna
tid, 1838, i förening med G. K. Norling det mystiska
arbetet Syner och röster ur det fördolda. Hans sista
arbete, Lejonet i öknen 1838, var en apoteos öfver
Napoleon. Detta blef hans svanesång. Den varmhjärtade skalden,
hvars nöd under hans sista lefnadsdagar lindrades genom ett
understöd af Svenska akademien, inslumrade i den sista
hvilan d. 7 febr. 1839 samt begrofs vid sidan af sin
vän Stagnelius på Maria kyrkogård. Inom skaldekonsten
synes N. med förkärlek hafva fästat sig vid Italiens
mästare, hvilkas språk och versformer han tillägnade
sig så fullkomligt, att han i Rom skref italienska
poem, som vunno allmänt bifall. Med Petrarca och
Tasso var hans skaldegenius också närmast befryndad,
i det han mer utmärkte sig
genom ljufhet och ömhet, i förening med ett
klangrikt språk och harmonisk versifikation, än genom
originalitet eller djärf poetisk flykt. Hans Samlade
dikter, som första gången utkommo i fyra delar
1839–41, hafva upplefvat fyra nya upplagor. Hans
Runesvärdet öfverflyttades till franskan 1846 och
till finskan 1855.
N:s syster, Carolina Ulrika, f. 1801,
d. 1850, var äfven begåfvad med poetiska
anlag och utgaf 1840 ett häfte Dikter.
Nicander, Henrik, matematiker. Född d. 18 april
1744 i Vrena socken i Södermanland, där
föräldrarna voro bondfolk.
Sedan N. genom att
dela sin tid åt andras undervisning, uppehållit sig
fyra år på Strängnäs gymnasium, inskrefs han
1763 som student i Uppsala och eröfrade den filosofiska
graden 1767. Förordnad 1770 till astronomie
docent, flyttade han efter några år till Stockholm för
att biträda Wargentin och intog vid dennes död 1784
hans plats såsom Vetenskapsakademiens astronom och
sekreterare. I denna befattning verkställde han icke
blott alla astronomiska observationer utan redigerade
alla af akademien utgifna kalendrar och almanackor
från 1784 till 1803, då han för sin vacklande hälsa
nödgades begära afsked. 1790 hade han blifvit antagen
till sekreterare i Tabellkommissionen och inlade stora
förtjänster om dess arbeten, hvarför han belöntes
med kanslirådsvärdigheten 1814. Utom af Vetenskaps-,
Landtbruks- och Musikaliska akademien var N. ledamot
af flera lärda och patriotiska sällskap både i och
utom Sverige. Af hans många vetenskapliga uppsatser,
af hvilka Vetenskapsakademiens handlingar ensamt
innehålla tjugutre stycken, torde hans inträdestal i
nämnda samfund: Om de gamla romerska, grekiska och
hebreiska mått, mål och vigter, förtjäna största
uppmärksamheten. Han afled i Stockholm d. 12
febr. 1815.
Ogift.
Nieroth, Carl, krigare. Född i Finland omkring 1650;
son af Reinhold Nieroth och Elisabet Farensbach.
1671 antogs N. till kornett vid generallöjtnant
Wolmer Wrangels regemente, bevistade fälttåget
mot Brandenburg och kriget mot danskarna i
Skåne samt utnämndes 1679 till löjtnant vid
drabanterna. Befordrad 1692 till öfverstelöjtnant
vid södra skånska rytteriet, introducerades han 1693
på svenska riddarhuset. 1695 förflyttades han till
lifdrabantkåren och blef 1700 generalmajor och chef
för Smålands kavalleriregemente. I denna egenskap
bevistade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
