han landstigningen på Själland, öfvergången af Düna, slaktningen vid Klissow, träffningen vid Pultusk, hvarefter han erhöll generallöjtnants grad 1704. Vid k. Stanislai kröning i Warschau följande året befordrades N. af Carl XII att med en liten härafdelning af tre kavalleriregementen och två regementen infanteri, skydda staden för ett befaradt fiendtligt anfall. Denna försiktighet visade sig särdeles välbetänkt, då midt under kröningshögtidligheterna general Paykull med en öfverlägsen sachsisk kår i ilmarscher nalkades Warschau. En häftig drabbning uppstod, d. 21 juli 1705, som slutade så, att N. dels tillintetgjorde och dels fördref den fiendtliga styrkan samt gjorde en mängd krigsfångar, bland hvilka fiendens öfverbefälhafvare äfven befann sig. I slutet af sistnämnda år utnämndes N. till k. råd och president i Göta hofrätt samt blef någon tid därefter, på samma dag, d. 26 juni 1709, både friherre och grefve. Sedermera förordnad till guvernör öfver Estland och Reval, utnämndes han 1710 till general en chef öfver alla trupper i Finland och lyckades genom sin käckhet att i två år skydda landet mot ryssarnas infall. Död i sitt ståndkvarter Gislom d. 25 jan. 1712, till stor förlust för svenska hären, som efter N. fick till anförare den fege och oskicklige Lybecker, hvilken äfven varit hans närmaste företrädare och då visat sig lika litet vuxen sitt ansvarsfulla kall. Gift med Kristina Margareta Horn. Niger, Petrus Andreæ, biskop, krönikeskrifvare. Hans födelsetid och härkomst äro ingendera bekanta. Man har antagit, att han var en af de unga män, som på Gustaf I:s befallning underhöllos att studera teologien i Tyskland, för att sedan användas i svenska kyrkans tjänst. Första gången han finnes omtalad är 1541, då han kallas »officialis» i Västerås stift och »upptog räkenskaperna på konungens vägnar». 1584 antogs han till konungens hofpredikant och innehade detta förtroendekall, tills han 1556 befordrades till biskop i Västerås. Död därstädes d. 5 okt. 1562. Under konungens sista sjukdom var han ständigt vid hans läger och höll 1560 en märklig predikan öfver honom, utg. 1620 af Sylv. Phrygius. I vår äldre litteraturhistoria är Petrus Niger, eller såsom han på svenska kallades Peder Andersson Svart, ett aktadt namn genom de arbeten, han lämnat efter sig. Till dessa räknades länge det bekanta verket Historia om de forna Västerås stifts biskopar, utgifna af A. A. von Stiernman 1744, ett i anseende till innehållets noggrannhet dyrbart verk och äfven till stilen mera vårdadt än den tidens annalistiska arbeten. Det torde emellertid få anses af nyare forskningar ådagalagdt, att detta arbete förskrifver sig från 1600-talet. Däremot är det fullt utredt, att Peder Svart är författare till Gustaf I:s krönika, utgifven af G. E. Klemming 1870, som egentligen var afsedd att utgöra en vederläggning af några danska uppgifter om Gustafs lif och regering och sträcker sig från konungens födelseår till hans äldste son prins Eriks födelse 1533. Af honom är ock det bekanta arbetet The svenskes rätferdelige och uomgångelige gensvar. Riktadt mot den danska rimkrönikan och affattadt på vers, trycktes detsamma 1558. N. var den förste af Västeråsbiskoparna som ingick äktenskap och hade till hustru en Britta Larsdotter. Nilson, Lars Fredrik, kemist. Född d. 27 maj 1840 i Skinberga socken invid Söderköping. Föräldrar: landtbrukaren Nikolaus Nilsson och Birgitta Katarina Peterson. Student i Uppsala 1859, blef N. 1865 fil. kandidat och 1866 fil. doktor, hvarefter han s. å. öfvertog en docentur i kemi. Sedan han 1872--75 nästan oafbrutet innehaft förordnanden att förestå dels adjunkturen, dels professuren i kemi, vid Uppsala universitet, utnämndes han 1875 till adjunkt och laborator i kemi och 1878 till e. o. professor i analytisk kemi. Från Uppsala förflyttades han 1882 till Stockholm, där han anställdes såsom föreståndare för den agrikulturkemiska afdelningen vid Landtbruksakademiens experimentalfält. Sedan han erhållit riksstatens mindre resestipendium, företog han 1873 och 1878 studieresor i utlandet. Kallad 1875 till ledamot af Vetenskapsakademien, erhöll han af denna flera belöningar, bl. a. 1880 dess stora medalj i guld öfver Berzelius. N. blef 1882 ledamot af Fysiografiska sällskapet i Lund, 1887 af Landtbruksakademien och 1889 af Vetenskapssocieteten i Uppsala. De afhandlingar i kemi, som N. i stort antal författat, äro intagna i Vetenskapsakademiens och Vetenskapssocietetens i Uppsala publikationer samt i olika utländska tidskrifter. Hans forskningsarbeten hafva i synnerhet gällt den oorganiska kemien, och resultaten däraf hafva i flera fall varit ägnade att i den vetenskapliga världen väcka liflig uppmärksamhet. Viktigast af dessa är utan tvifvel hans 1879 gjorda upptäckt af ett nytt element, skandium, hörande till jordartmetallernas grupp, och som i minimala mängder förekommer i flera sällsynta mineral. Upptäckten af skandium är i teoretiskt hänseende synbarligen intressant, emedan dess tillvaro och viktigaste egenskaper blefvo förutsagda, af den ryska vetenskapsmannen Mendelejeff, långt innan detta grundämne upptäcktes. Af stor vetenskaplig betydelse är äfven N:s i förening med O. Pettersson utförda undersökningar öfver den sällsynta metallen berylliums specifika värme och klorberylliums ångtäthet. Därigenom blef den länge omtvistade frågan om berylliums atomvärde afgjord. N:s undersökningar och skrifter hafva vidare bl. a. afhandlat arsenikens sulfurer 1871, selensyrliga salter 1874, platinans klorsalter, dubbelnitrit och jodonitrit 1876--78 äfvensom flera sällsynta jordarter: ytterbium, torium m. fl. I sin befattning såsom agrikulturkemist sysselsatte han sig i synnerhet med undersökningar af komjölkens fett. Död d. 14 maj 1899. Gift 1871 med Alva Carolina Forssman. Nilsson, Kristina, se Casa Miranda. Nilsson, Per (i Espö), riksdagsman. Född d. 12 maj 1816 uti Grönby socken i Vemmenhögs härad af Malmöhus län, hvarest fadern,