rusthållaren Nils Jönsson, då var boende. Sin barndom och första ungdom tillbragte han i föräldrahemmet, där han tidigt fick vänja sig vid kroppsarbete och utbildade sig till en duglig landthushållare. I läsning var modern hans enda lärarinna, men på den grund, hon lade, förstod Per N. sedermera att genom egna studier tillägna sig en ganska omfattande boklig bildning. 1840 köpte han Rydeholms väderkvarn och gifte sig s. å. med en hemmansägaredotter Hanna Jönsdotter från Espö. Men då hans håg företrädesvis var riktad åt jordbruket, sålde han efter ett par år kvarnen och inköpte ett skattehemman Sjötorp i Dalby socken af Torna härad, hvilket han 1856 utbytte mot det hemman i Espö, som han innehade till sin död. Redan tre år förut hade han börjat sin riksdagsmannabana såsom ombud i bondeståndet 1853--54 för Torna och Bara härader och valdes 1856, sedan han flyttat till Espö, till riksdagsman för Oxie, Skytts och Vemmenhögs härader, hvilken valkrets han äfven företrädde vid 1859--60 och 1862--63 års riksdagar. Då 1864 Vemmenhögs härad afsöndrades från Oxie och Skytts härader samt förenades med Ljunits och Herrestads härader till en domsaga, blef N. representant för sistnämnda domsaga vid sista ståndsriksdagen 1865--66. Efter den nya riksdagsordningens införande representerade han i Andra kammaren ända till sin död Vemmenhögs härad. Under alla dessa riksdagar innehade han en mängd förtroendeuppdrag, så väl inom bondeståndet, som inom Andra kammaren. 1853--54 var han suppleant i konstitutionsutskottet, 1856--58 ledamot i bevillningsutskottet och vid alla riksdagar under tiden 1859--70 ledamot af statsutskottet. Vid 1871 års lagtima riksdag öfverflyttades han till konstitutionsutskottet, som han därefter oafbrutet tillhörde. 1857, 1868 och 1869 utsågs han till statsrevisor, och 1860--63 var han ledamot af styrelsen för Riksbankens afdelningskontor i Malmö. Alltsedan de nya kommunalförordningarnas antagande, 1862, tillhörde han Malmöhus läns landsting. Af öfvertygelse ifrare för representationsreformen, slöt sig N. efter densammas införande till landtmannapartiet men gick i många frågor dock sin själfständiga väg. Varmt intresserad för kulturfrågor, sökte han främja statslifvets sunda utveckling i demokratisk riktning. Hans erfarenhet och sunda omdöme gjorde honom till en af de mest använda män vid våra riksdagar liksom inom det kommunala lifvet i hans hembygd. Hans kärlek för studier, särskildt af allt, som rörer Nordens forntid och Skånes äldre historia, föranledde honom att samla ett särdeles rikhaltigt bibliotek, omkring 3,000 volymer, samt anlägga vackra samlingar af mynt och nordiska fornsaker. I Skånes fornminnesförenings tidskrift för 1871 träffas en uppsats af N. om Gamla seder och bruk bland allmogen inom Vemmenhögs härad vid början af 19:de seklet. 1879 utgaf han en Förteckning å almanackor för Skåne från 1660, då provinsen blef förenad med Sverige, till och med 1878. Han afled i Espö d. 3 dec. 1879. Nilsson, Sven, zoolog, arkeolog, universitetslärare. Född i Alfastorp af Asmundstorps socken i Skåne d. 8 mars 1787. Föräldrar: landtbrukaren Nils Nilsson och Thora Svensdotter. N. blef student i Lund 1806 och promoverades 1811 till filos. magister. Då prof. A. J. Retzius anmodat honom att kvarstanna vid universitetet, utgaf N. 1812 en akademisk afhandling De variis mammalia disponendi modis och kallades s. å. till docent i naturalhistoria samt amanuens vid Lunds universitets naturaliekabinett. Vintern 1815--16 tillbrakte han i Köpenhamn, för att studera geologi hos statsrådet Wad och anatomi hos prosektorn Gebhard. Med sin färd till nordliga Norge 1816 började han raden af sina forskningsresor, företagna icke blott inom den skandinaviska norden, utan många gånger till utlandet. Under dessa resor sysselsatte han sig hufvudsakligen med däggdjurens och fåglarnas klasser men företog äfven etnografiska och arkeologiska forskningar, lät afteckna folkdräkter, uppletade fornsaker, upptecknade traditioner samt gjorde allehanda samlingar och studier för en blifvande naturbeskrifning öfver Skåne, Utnämnd 1816 till ekonomie adjunkt, aflade han två år senare med. kand. exam. och förordnades 1819 till intendent vid förenämnda naturaliekabinett, hvilken institution, grundlagd af Retzius, under N:s händer vann en rik och hastig utveckling. 1821 erhöll han professors namn, heder och värdighet och året därefter professors lönetur. 1826--27 företog han å offentligt uppdrag undersökningar af fiskeriförhållandena vid västkusten och fortsatte därmed 1832. Han var då sedan 1828 intendent vid Vetenskapsakademiens i Stockholm zoologiska samling. Detta nu så rika och utmärkta museum, som, då det af N. öfvertogs, befann sig i det uslaste skick, förflyttades af honom 1829 från akademiens gamla hus vid St. Nygatan till dess egendom vid Drottninggatan, ordnades på ett tidsenligt sätt och ökades hastigt dels genom gåfva af den stora Grillska samlingen på Söderfors, dels genom insända naturföremål från jägare och zoologer, med hvilka N. satte sig i förbindelse. Före sin afresa till Stockholm hade N. bevistat det naturforskaremöte, som 1828 hölls i Berlin. Som hans intendentsbefattning vid Vetenskapsakademien endast stödde sig på konstitutorial, beslöt han vid prof. Falléns frånfälle 1830 att söka komma i besittning af dennes professur i naturalhistoria vid Lunds universitet. Han föreslog därför och fick till efterträdare vid Riksmuseum docenten Bengt Fries. Vid sin återkomst till Lund 1831, förordnades han att förestå naturhistoriska professuren och utnämndes 1832 efter en skarp befordringsstrid till innehafvare af denna lärostol, som intill 1837 omfattade jämte zoologi äfven mineralogi. Därmed vidtog ett nytt skede af hans bana. Emellertid hade han redan under det nu tillryggalagda utvecklat en betydelsefull