vetenskaplig skriftställareverksamhet. Anseende såsom själfständig forskare hade han först vunnit genom sitt grundliga arbete Ornithologia suecica, tryckt i Köpenhamn, I 1819 och II 1821. Därpå följde de två första delarna af Skandinavisk fauna, d. I Däggdjuren, 1820; d. II Fåglarna, utgörande en bearbetning af Ornithologia suecica, 1824--28. Dessutom hade han i det 1822 utkomna arbetet Historia molluscorum Sveciæ terrestrium et fluviatilium framlagt resultaten af sina studier af lands- och sötvattensmolluskerna. Hans undersökningar af petrifikaten i de skånska sandstens-, stenkols- och kritlagren gåfvo upphof till hans Petrificata svecana formationis cretaceæ 1827. 1838 lät han viga sig till präst och erhöll s. å. fullmakt att vara kyrkoherde i Nöbbelöf och Skifvarps pastorat såsom personligt prebende, afgick från professionen såsom emeritus 1856 blef filosofie jubeldoktor 1862 samt medicine hedersdoktor vid Lunds jubelfest 1868. Ledamot af Vetenskapsakademien hade han blifvit redan 1821 och var slutligen vid sin död, som inträffade i Lund d. 30 nov. 1883, ledamot eller hedersledamot af mer än trettio in- och utländska lärdomssamfund. Af Vetenskapsakademien hugnades han 1836 och 1856 med dess stora Linnéanska guldmedalj, och af Svenska akademien fick han 1862 mottaga Carl XIV Johans pris för literära förtjänster. »Hvar och en, som något skall framtränga på naturforskningens bana,» -- säger prof. Fries i en biografi öfver N. -- »måste ovillkorligen ägna sig däråt, medan sinnet är öppet för naturens intryck, för den rena kärlek, som älskar utan att fråga hvarför? Det var under denna ålder, N. grundlade den skärpta iakttagelseförmåga, hvilken ur denna konkreta världen framtvingar den abstrakta sanningen; ur nämnda skola utgick han för att grundlägga en ny æra för zoologiens studium i Sverige, liksom sedermera ur barndomens dunkla sagovärld småningom Skandinaviens urinnevånare för honom klarnade». Med oförtröttad flit fortsatte N. såsom professor sina forskningar och sitt författarskap. Såsom en ny frukt däraf är att nämna det betydelsefulla arbetet Illuminerade figurer till Skandinaviens fauna, I 1832; II 1840, upptagande tillsammans 200 planscher, af V. och M. von Wright samt M. Körner. Följde så 3:dje delen af Skandinavisk fauna, Amfibierna, 1842, och till sist 4:de delen, Fiskarne, 1852--55. Härmed afslutades »Nilssons fauna», ett nationalverk, som, ehuru till innehållet strängt vetenskapligt, är af ett så underhållande framställningssätt, att det af allmänheten omfattats med lifligare intresse än något annat vetenskapligt verk. Genom sina forskningar inom den förgångna djurvärld, som gömmer sig i våra yngre jordbildningar, hade N, kommit ett godt stycke in på geologien, och därifrån var steget endast helt kort till fornforskningen. Samtidigt med statsrådet Thomsen i Köpenhamn hade han under sina studier kommit till insikt om, att den förhistoriska tiden i Norden måste indelas i tre stora tidsåldrar, en sten-, en brons- och en järnålder, representerande skilda och hvarandra efterföljande bildningsperioder i det mänskliga utvecklingsarbetet. I inledningen till andra upplagan af sin fågelfauna, 1834, framställde han först sina åsikter om den arkeologiska etnografin, men utvecklade den kort därefter fullständigt i sitt ryktbara arbete Skandinaviska Nordens urinvånare, 4 häft. 1838--43. Detta stora verk, som utkommit i nya upplagor, och öfversatts på tyska, engelska och franska, gjorde hans namn kändt både i den gamla och nya världen såsom en af grundläggarne till den moderna jämförande fornkunskapen. Efter N. har ett fossilt växtsläkte Nilssonia blifvit uppkalladt, liksom åtskilliga djur- och växtarter efter honom ha erhållit sina namn. Gift 1824 med Elisabet Cecilia Berg. Nilsson, Sven (i Österslöf), riksdagsman. Född i Kiaby socken i Villands härad af Kristianstads län d. 15 nov. 1813. N., som af naturen var väl utrustad på hufvudets vägnar, intager ett märkligt rum bland vårt lands »selfmade» män. I yngre år sysselsatte han sig med skomakeriarbete, liksom hans fader. Emellertid finnes han vid trettio års ålder vara gårdsbrukare i Ifvetofta socken, där fadern inköpte ett hemman. Slutligen från 1861 intill sin död bebodde och skötte han ett af honom själf inköpt hemman. Uppfylld af kunskapsbegär, använde han redan som ung skomakare hvarje ledig stund till läsning af de böcker, han kunde komma öfver. I all synnerhet tilltalade honom studiet af lagboken. Han hade emellertid redan uppnått 34 års ålder, innan han fick lära sig skrifva och räkna. Hans förvärfvade lagkunskap satte honom därefter i stånd att uppträda såsom sakförare, i hvilken egenskap han ock mycket anlitades af ortens allmoge. Tillika blef han i vidsträckt mån använd i kommunala värf och valdes 1862 till riksdagsman för Villands härad i bondeståndet, som han äfven tillhörde sista ståndsriksdagen. I den nya representationen tillhörde han sedan Andra kammaren från dess första riksdag 1867 ända till sin död. N., som på sina fem fingrar kände till vårt indelningsverk och noga begrundat dess försvarsvärde och dess betydelse ur beskattningssynpunkt, var den förste, som inom den nya representationen väckte fråga om försvarsväsendets ordnande på nya grunder. Den omfattande sakkunskap, han därvid ådagalade, väckte icke ringa uppseende, så mycket mer som han ägde stor förmåga att enkelt och klart framställa sakförhållandena och gifva skäl för sina påståenden. Icke alldeles oförtjänt var den benämning, »den lille generalen i Österslöf», man tilldelade honom. Också fann man honom vara själfskrifven till en plats i de särskilda utskott, som 1869, 1871 och 1875 tillsattes för försvarsfrågans behandling. Äfven tillhörde N. 1868 års särskilda utskott för behandling af frågan om besparingar i den civila förvaltningen. Ledamot af konstitutionsutskottet 1870, tillhörde han samma utskott 1872--76 och utsågs till statsrevisor 1870 och 1871. N. tillhörde landtmannapartiet men följde icke i alla