frågor detsamma. Öfverhandtagande sjuklighet hindrade honom att infinna sig vid 1877 års riksdag, under hvilken han afled d. 28 april 1877. Gift med Sissa Thomasdotter. Nilsson, Sven (i Efveröd), riksdagsman. Född i Efveröds socken af Kristianstads län d. 4 nov. 1831, där fadern var kyrkvärd och nämndeman. Sedan N. 1854 genom gifte med Elna Eriksdotter kommit att öfvertaga ett hemman i Efveröds kyrkby, idkade han därstädes jämte jordbruk brännvinsbränning och senare mejerihandtering. På grund af det anseende, han tidigt lyckades förvärfva sig bland ortens befolkning, lämnades honom en mängd förtroendeuppdrag, bland dessa främst att nämna ledamotskap i länets landsting, som tillföll honom redan vid antydda institutions uppkomst 1862 och som han ständigt bibehöll med undantag af år 1868. 1881--83 satt han såsom vice ordförande i landstinget och från 1884 till sin död såsom ordförande. 1870 tog han plats i Riksdagens Andra kammare såsom representant för Albo och Gärds härads domsaga och fick detta sitt mandat förnyadt för alla de följande riksdagsperioderna under sin lifstid. Tidigt kom han genom sitt öppna redbara väsen samt sin lyckliga förmåga att klart och redigt uttrycka sina tankar att intaga en framskjuten plats bland den mera liberalt anlagda fraktionen af landtmannapartiet och höjde ofta sin stämma för folkupplysning och framåtskridande, den politiska och kommunala rösträttens utsträckning, m. m. Efter att hafva 1872--75 tillhört lagutskottet samt 1874--75 fungerat som statsrevisor, insattes N. 1876 i statsutskottet som han sedermera tillhörde under sin återstående riksdagstid (1891 som vice ordf.) Han gjorde sig därstädes så småningom känd som en af märkesmännen för den s. k. skånska fraktionen, som understödde de Posseska härordnings- och skatteförslagen 1883. Vid tullstridens utbrott tog N. afgjord ställning mot spanmålstullarna och förordnades af den Themptanderska regeringen till vice talman vid Majriksdagen 1887 och lagtima riksdagen 1888. Sedan frihandlarna genom 1890 års val kommit i besittning af stor majoritet i Andra kammaren, erbjöds N. ånyo vice-talmansplatsen men afsade sig densamma för att i stället vid 1891 års riksdag utöfva högsta ledningen öfver den kammarmajoritet, som kommit till stånd genom koalitionen mellan gamla landtmannapartiet och städernas frihandlare, och tack vare N:s frisinnade kynne erhöllo ock besluten inom 1891 års Andra kammare en bestämd framstegsprägel. Dock lyckades han ej hindra den af missnöjet med städernas frihandelstendenser framdrifna inskränkningen i deras representationsrätt. Vid riksdagens slut gaf N. alltigenom intryck af en man i sin fulla kraft; budet om att han d. 4 nov. 1891, samma dag han fyllde sextio år, aflidit i sitt hem i Efveröd, mötte öfverallt bestörtning. N. var ledamot af bland annat följande kommittéer: För öfverseende af gällande brännvinslagstiftning 1877--78, för landtförsvarets ordnande 1880--82 samt för granskning af ett förslag till instruktion för provinsialläkare m. fl. läkare samt utredande af därmed sammanhängande frågor 1885--87. Nissen-Saloman, Henriette, sångerska. Född af judiska föräldrar i Göteborg d. 12 mars 1819. Sedan hennes vackra, klangfulla sångröst vunnit den utveckling, att hon med fördel kunde göra en studieresa utomlands, begaf hon sig 1839 till Paris, där hon erhöll Garcia till lärare i sång och Chopin i pianospelning. 1843--44 var hon anställd vid Italienska operan i Paris, där hon i Adalgisas och Elviras partier rönte stor framgång men gjorde under bägge åren besök i sitt fädernesland, hvarest hon med sällspord framgång, lät höra sig på konserter i hufvudstaden, jämte Jenny Lind. I Paris uppträdde hon vid sin återkomst dit såsom Rosina i »Barberaren». Hennes förträffliga utförande af detta parti väckte så mycket större beundran, som det skedde utan föregången repetition. 1845 tog hon engagemang vid Italienska operan i Petersburg. Hon uppträdde sedermera dels konserterande dels på scenen i flera af Europas förnämsta städer; i London utförde hon Normas och Lucies partier, alltid med stort bifall, samt var under vintern 1849--50 engagerad för Gewandhauskonserterna i Leipzig. Gift 1850 med den danska violinisten och tonsättaren Siegfried Saloman, företog hon med honom vidsträckta konsertresor genom Sverige, Finland, Ryssland och Turkiet. 1859 antogs hon till lärarinna vid musikkonservatoriet i Petersburg och förestod ett af de mest besökta och berömda sånginstitut i det stora ryska riket till sin död, som inträffade d. 27 aug. 1879. Hennes 1881 på ryska, tyska och franska utgifna arbete L'étude du chant är en förtjänstfull, på mångårig erfarenhet grundad sångskola, som bl. a. blifvit antagen till begagnande vid konservatoriet i Bryssel. Nobel. Äldste kände stamfadern Olof bodde i slutet af 1600-talet i Nöbbelöfs socken i Skåne, efter hvilken släktnamnet Nobelius sannolikt antogs af sonen Peter, död 1707 som häradshöfding i Oland och Frösåker i Uppland och gift med Wendela Rudbeck, dotter af Olof Rudbeck d. ä. Släktnamnet förkortades till Nobel af dennes sonson, sjukhusläkaren i Gäfle, Immanuel. 1. Nobel, Immanuel, vattenminornas uppfinnare, sprängoljans upptäckare. Född d. 24 mars 1801 i Gäfle. Föräldrar: sjukhusläkaren i Gäfle Immanuel Nobel och Brita Katarina Ahlberg. Sonen i visade i ungdomen föga håg för studier och sattes därför af fadern i lära hos en skomakare. Men i stället för att göra skor sysselsatte han sig mest med att rita fartyg, hvarför en vän öfvertalade fadern att låta sonen på försök, och såsom förberedelse för en möjligen blifvande