kreerades han vid jubelfesten i Uppsala 1893 till fil. hedersdoktor. N. afled d. 10 dec. 1896 på sin villa i San Remo och jordfästes i Storkyrkan i Stockholm d. 29 dec. s. å., hvarefter stoftet brändes i krematoriet vid Nya kyrkogården. Ogift. N., som redan under sin lefnad frikostigt understödde vetenskapliga sträfvanden, (han anslog till ex. 65,000 kr. till Andrées nordpolsfärd), efterlämnade ett testamente, genom hvilket han gjort sig känd såsom en af alla tiders och alla lands största donatorer. Han anslog nämligen hela sin förmögenhet, uppgående till mer än 30 millioner kr. till en fond, hvaraf räntan årligen skall utdelas åt dem, som under den närmast förflutna tiden »hafva gjort mänskligheten den största nytta». Räntan delas i fem lika delar, som tillfaller: »en del den, som inom fysikens område har gjort den viktigaste upptäckt eller uppfinning, en del den, som har gjort den viktigaste kemiska upptäckten eller förbättringen, en del den, som har gjort den viktigaste upptäckt inom fysiologiens eller medicinens domän, en del den, som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk riktning, och en del åt den, som har verkat mest eller bäst för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser». Pristagarna inom de fem olika afdelningarna utses af följande institutioner: i fysik och kemi af svenska Vetenskapsakademien, i fysiologi eller medicin af Karolinska institutet i Stockholm, i litteratur af Svenska akademien i Stockholm, i freds- och förbrödringsarbetet folken emellan af en utaf norska Stortinget utsedd kommitté af fem personer. Prisen utdelades första gången med stor högtidlighet i Stockholm och Kristiania 1901 å Alfred Nobels dödsdag den 10 dec. (Om Nobelstiftelsen se utförligare i Almanack för alla 1903, sid. 133 samt 135 f.) Nohrborg, Anders, bättringspredikant. Född d. 9 maj 1725 i Norbergs församling af Västerås stift, där fadern, Olof Nohrborg, gift med Kristina Barchæus, då var komminister. Vid tjugu års ålder afgick N. från gymnasium i Västerås till universitetet i Uppsala och erhöll där efter sju års grundliga studier filosofie doktorsgraden 1752. Sedan han ytterligare i tvenne år beredt sig för det prästerliga kallet, till hvilket han invigdes 1754, anställdes han såsom pastorsadjunkt vid finska kyrkan i Stockholm och kvarstannade på denna underordnade plats i elfva år eller till 1765, då han på förslag af riksrådet, grefve H. H. von Liewen kallades till e. o. hofpredikant. Hans af naturen klena hälsa var då redan bruten genom öfveransträngningar, och han afled i Folkärna prästgård i Dalarna d. 30 nov. 1767 vid ett besök hos sin därvarande svåger. Bland svenska predikoförfattare intager N. ett af de allra förnämsta rummen. Hans berömda postilla, som efter hans död utkom 1771 under titeln: Den fallna människans salighetsordning, föreställd i åtskilliga betraktelser öfver de årliga sön- och högtidsdagars evangelier, anses icke allenast för en andaktsbok, ur hvilken allvarliga sinnen än i dag kunna hämta en sund uppbyggelse, utan ock för en väl uppställd dogmatik, där äfven teologen kan hafva åtskilligt att lära. Utgifvandet besörjdes af den aflidnes broder, prosten Daniel Nohrborg, och boken försågs med ett utmärkt företal af öfverhofpredikanten Gabriel Rosén, som själf var en af tidehvarfvets yppersta predikanter. Den har ända in i senare tid utkommit i nyare upplagor och blifvit öfversatt på finska och norska. Nolcken, von. Den ätt med detta namn, som vunnit så väl svensk som finsk-rysk friherrevärdighet, inkom till Sverige under Carl IX:s regering. Efter att sedermera under ett århundrade varit bosatt på Ösel, hvilken ö 1645 blef svensk besittning, återvände den till Sverige med Erik Mattias v. N. (N. 1) hvilken 1726 naturaliserades som svensk adelsman och 1747 upphöjdes i friherrligt stånd. I Sverige utdog ätten på svärdsidan 1877, men en gren däraf är bosatt i Livland, och denna blef 1812 naturaliserad som finsk-rysk friherrlig ätt. 1. Nolcken, Erik Mattias von, diplomat. Född i Riga d. 24 maj 1694. Föräldrar: öfversten och landtrådet på Ösel Christofer Reinhold von Nolcken och Ingeborg Kristina Stackelberg. Till afslutning af sina i Uppsala idkade studier hade N. företagit den sedvanliga utrikes resan samt under återvägen hunnit till Stralsund, då staden inneslöts af de belägrande arméerna. Han måste därför stanna kvar och uthärda belägringens alla vidrigheter samt begaf sig efter stadens kapitulation 1715 till Holland, därifrån ministern Görtz skickade honom med en angelägen depesch till Sverige. Här träffade han Carl XII i Lund och blef på hans befallning genast anställd som e. o. kanslist i Utrikes expeditionen. Befordrad 1718 till ord. kanslist, följde N. 1719 grefve Lillienstedt till fredskongressen på Åland och tjänstgjorde 1720--25 och 1726--30 såsom kommissionssekreterare vid hofvet i Berlin, hvarefter han 1730 utnämndes till regeringsråd i Pommern. Då vid tsar Peters död 1725 riksrådet Josias Cederhielm sändes såsom särskild ambassadör till Ryssland för att främja Sveriges intressen hos de nya maktägande, hade N. på egen bekostnad uppehållit sig i Petersburg och därunder gjort iakttagelser, som satte honom i stånd att vid sin hemkomst meddela viktiga upplysningar om ställningar och förhållanden i Ryssland. Då han därjämte 1726 varit i tillfälle att inför sekreta utskottet blotta den mellan Preussen och Ryssland ingångna alliansen, ansågs han med rätta hafva gifvit prof på diplomatisk skicklighet. Man fann därför regeringen hafva gjort ett godt val, då den 1738 afsände honom såsom envoyé extraordinaire till hofvet i Petersburg. Också fullgjorde han detta uppdrag med stor skicklighet under synnerligt kinkiga omständigheter. Trots all diplomatisk smidighet lyckades det honom dock icke att, i enlighet med det nu till makten komna Hattpartiets plan, på de fredliga underhandlingarnas väg förmå Ryssland att till Sverige återlämna de förlorade Östersjöprovinserna. Då följden häraf blef Sveriges