krigsförklaring mot Ryssland, återvände han till fosterlandet 1741. Då detta krig tog en för Sverige olycklig vändning, fann kejsarinnan Elisabet, hvilken mot slutet af 1741 bemäktigat sig tronen, så mycket mindre skäl att infria de lösliga och endast muntligt gifna löften, som N. lyckats aflocka henne till Sveriges förmån. Djupt beklagade N. utbrottet af detta krig, hvilket han gjort allt för att förebygga. Hans varningar hade emellertid undanhållits sekreta utskottet, liksom han själf lämnats i okunnighet om Hattstyrelsens beslut och åtgärder till krigets framkallande. När motgångarna för de svenska vapnen ökade sig och hos Sveriges styrelse framkallade önskan om en snar fred, uppdrogs i febr. 1742 åt N. att begifva sig till Moskva för att därstädes verka i detta syfte. Den långväga färden gick öfver Torneå och var lika besvärlig som fruktlös. Slutligen kom det på hans lott att efter långvariga och svåra förhandlingar jämte riksrådet Cedercreutz underteckna fredsföredraget i Åbo 1743. S. å. blef han vice och året därpå ordinarie statssekreterare. Upphöjd i friherrligt stånd 1747, blef han s. å. hofkansler samt 1758 president i Göta hofrätt. Han afled i Stockholm 1755. Gift 1: 1731 med Kristina Margareta von Lode och 2: 1741 med friherrinnan Anna Regina Horn. 2. Nolcken, Carl Adam von, agronom; den föregåendes sonsons son. Född d. 20 juli 1811 på Jordberga i Källatorps socken af Malmöhus län. Föräldrar: landshöfdingen, friherre Erik Reinhold von Nolcken och friherrinnan Anna Magdalena Eleonora Strömfelt. Efter att hafva tillbragt flera år i Köpenhamn, sysselsatt med studier under ledning af den bekanta professor H. N. Clausen, fortsatte N. 1830--34 sin vetenskapliga utbildning i Uppsala, där han var inackorderad i E. G. Geijers hus. Sedan han 1835--36 genomgått en kurs vid Nonnens landtbruksinstitut å Degeberg, ägnade han sin tid och sina krafter åt skötseln af sitt färderneärfda gods, Jordberga, hvars värde han förökade genom förbättringar och försköningar. Han har för öfrigt efterlämnat det vördade och älskade minnet af en man, uppfylld af människovänliga afsikter och nitälskande för allmogens sociala och moraliska framåtskridande. Detta ädla mål fullföljde han, hvad hans egna underhafvande beträffar, genom att bl. a. 1842 på sitt gods upphäfva den betungande och förnedrande hofveriskyldigheten. Äfven verkade han för folkupplysningens sak genom utgifvande af tvenne små samlingar folkskrifter: Den lilla bondevännen 1839 och Läsning för allmogen 1855. Död på Jordberga d. 3 sept. 1857. Gift 1843 med grefvinnan Sofia Henrietta Margareta Dorotea Ehrensvärd. Nonnen, Eduard, det rationella landtbrukets grundläggare i Sverige. Född d. 30 juni 1804 i Hamburg. Föräldrar: handlanden därstädes John Nonnen och Anna Matilda Lorent. N., hvars föräldrar 1809 öfverflyttade till London, fick därstädes sin första uppfostran. Sedan familjen 1819 bosatt sig i Göteborg, kvarstannade N. i denna stad till 1821, då han afreste till Stockholm, för att fortsätta sina studier i kemi, botanik och veterinärvetenskap. För sin utbildning i det praktiska landtbruket vistades han först 1823 vid Engeltofta i Skåne och sedermera vid Möglin, där han åtnjöt den berömde Thaers handledning 1824--26. Äfven uppehöll han sig någon del af sistnämnda år på Schiebare i Schlesien hos den framstående agronomen Albrekt Block. Sedan han 1827 företagit en utländsk resa och ägnat sig åt praktiska studier i Tyskland, England och Skottland, inköpte han 1828 egendomen Degeberg i Skaraborgs län. Denna egendom, som befann sig i fullkomligt lägervall, då N. blef ägare af densamma, förvandlade han inom få år till en mönstergård och inrättade här det första landtbruksinstitutet i Skandinavien 1835. Rikets ständer hade 1834 för detta ändamål tilldelat honom ett årsanslag å 5,000 rdr b:ko, som de 1844 höjde till 10,000 rdr b:ko. N. leddes vid detta företag af den hos honom djupt rotade öfvertygelsen, att ett grundligt studium af landtbruket och därmed sammanhängande vetenskaper vore en nödvändig förutsättning för att kunna blifva en praktiskt duglig jordbrukare. Dessa grundsatser kunde icke annat än förefalla såsom underliga nyheter i ett land, sådant som vårt, där jordbruket hittills bedrifvits helt slentrianmässigt utan nämnvärda insikter i sättet för dess rationella behandling. Emellertid hade det af N. gifna exemplet på, hur en jord bör skötas för att löna odlarens möda, det mest välgörande inflytande, och den ofantliga utveckling jordbruket sedan dess vunnit i vårt fädernesland, kan till stor del betraktas som en frukt af N:s verksamhet på Degeberg. Därigenom att en vetenskaplig undervisningsanstalt för jordbruket uppstod, vanns det dubbla målet: kännedom om sättet för ett rationellt jordbruk och adlandet af opinionen för det förut tämligen föraktade yrket. Emellertid var det ett ingalunda lätt värf, N. hade att utföra. Det fordrades både mycken möda och stora omkostnader, innan Degeberg kom i det skick, att det kunde mottaga lärare och lärjungar. När omsider detta inträffade, blefvo lärjungarna indelade i tvenne klasser, af hvilka den högre, som motsvarade elevkursen vid de nuvarande svenska landtbruksinstituten, upphörde d. 1 okt. 1862, sedan statens landtbruksinstitut vid Ultuna blifvit organiseradt och kommit i full verksamhet, och den lägre, som var en föregångare till de lägre landtbruksskolorna, nedlades vid N:s död, som inträffade å Degeberg d. 2 mars 1862, efter det han kort förut blifvit hedersledamot af Landtbruksakademien. För öfrigt var N. ledamot af Vet.- och Vitt.-samhället i Göteborg sedan 1834 och af Vetenskapsakademien sedan 1856. Denna akademi lät 1898 öfver honom prägla en minnespenning, och i sammanhang därmed författades af dess præses, C. Lovén, en skildring af hans lefnad. Human och välvillig, upplyst och verksam utan buller, hade N. allestädes vunnit vänner och lämnade sålunda både i den enskilda