början af år 1782. Han innehade den därefter ända till 1820, sedan han under sin långa tjänstetid blifvit teologie doktor i Köpenhamn 1806 samt 1812 erhållit kanslirådsvärdigheten och innehaft ett af förslagsrummen till biskopsstolen i Hernösand. Under sin vistelse i Lund gjorde sig N. ett berömdt namn såsom en särdeles framstående latinsk vältalare och höll såsom sådan af snillrika tankar och behaglig stil utmärkta parentationer öfver åtskilliga bortgångna samtida. Om hans mångsidiga lärdom och beundransvärda makt öfver språket vittna för öfrigt hans många akademiska afhandlingar, 158 till antalet, hvilka delvis äro af estetiskt innehåll. Efter sitt afskedstagande tillbrakte han det mesta af sina återstående lefnadsdagar i sin födelsebygd, blef vid promotionen i Uppsala 1824 jubelmagister och afled därstädes, under sysselsättningen att ordna akademiens orientaliska handskriftsamling, d. 11 jan. 1826. Under senare delen af sitt lif utgaf han åtskilliga öfversättningar af handskrifter rörande Turkiets och Arabiens geografi och historia, såsom: Beskrifning om regementsförändringen i Cirkassiska riket af Schili Effendi 1816, Gihan Numa, Geographia orientalis, I, II, 1818, Turkiska rikets annaler, sammandragne ur dess egna urkunder, I--IV, 1822. Af professor J. Norrman utgåfvos M. Norbergi Selecta opuscula academica, 2 del., 1817--19. En betydlig del af sin samlade förmögenhet eller 25,000 kr., anslog han 1811 till Lunds universitet, hvarest den utgör grundfonden för den professur i lefvande språk som efter honom kallas den Norbergska. Norby, Sören, krigare. Egentligen tillhörande danska historien, har N. äfven en plats i den svenska såsom mäktigt ingripande i vårt lands öden mot slutet af unionstiden. Han var af en fyensk adelssläkt. Redan under Svante Stures tid, som hade att föra en oaflåtlig kamp med Danmark, omtalas N. såsom den där 1509 med en dansk flotta härjade Finlands kuster och satte sig i besittning af Åland. I den fejd, konung Hans hade att föra med svenskarnas bundsförvanter Lybeckarna, ledde han mot dem krigsrörelser både till lands och sjöss, hvarefter han 1515 blef af Kristian II tillsatt som höfvitsman på Island. Här kvardröjde han till 1517, då han deltog i det danska krigståget mot Sverige. 1519 fick han af Kristian Gotland i förläning och eröfrade därjämte Öland. Med danska flottan ankom han 1520 till Stockholm och deltog i högtidligheterna vid konungens kröning, då han bar spiran och blef slagen till riddare. Han var den, som på konungens uppdrag fängslade de svenska herrarna. Emellertid ogillade han blodsdåden i Stockholm och skänkte sitt beskydd åt många svenska män, som togo sin tillflykt till hans skepp. Under Gustaf Vasas befrielsekrig sökte han i det längsta lägga hinder i vägen för dess lyckliga utgång, i synnerhet genom att förse Stockholm och de öfriga af svenskarna belägrade platserna vid Östersjön med tillförsel, men sedan svenskarna från Lybeck erhållit örlogsskepp, tillfogade de N. ett grundligt nederlag i Stockholmsskären. Äfven sedan Kristian II:s sak i Sverige var ohjälpligt förlorad, höll sig N. kvar på Gotland, hvarifrån han uppbringade och plundrade lybeckarnas fartyg och segerrikt bestod flera anfall af svenskarna. Kristians sak förblef den djärfve riksamiralen -- ty denna titel förde han -- trogen, äfven sedan denne 1523 fördrifvits från Danmark och efterträdts af sin farbror Fredrik I. Men då Kristian icke förmådde lämna honom understöd från Tyskland, öfverlämnade N. 1524 Gotland till Fredrik, på det ön icke skulle gå förlorad för Danmark. Han förbehöll sig dock att få sitta kvar där som länsherre under sin lifstid. Mot Gustaf Vasa visade han sig fortfarande fientlig. Han hade, medan Kristina Gyllenstierna hölls fången i Köpenhamn, ägnat henne sin beundran och anhållit om hennes hand. Efter hennes frigifvande förnyade han till henne sitt giftermålsanbud, som hon dock afvisade, hur mycket än N. sökte beveka henne genom att lofva henne sin medverkan till hennes sons, Nils Stures, upphöjande på svenska tronen. Då den danske konungen icke höll den med N. gjorda öfverenskommelsen, uppreste han sig mot honom. Djärft företog han ett krigståg till Bleking och Skåne, där han till en början vann flera framgångar, men slutligen besegrades af Johan Rantzau och inneslöts i Landskrona. Då under tiden lybeckarna förstört hans flotta och fattat fast fot på Gotland, trädde han åter i underhandling med konung Fredrik. Det kom till ett nytt fördrag dem emellan, enligt hvilket N., mot fullständigt afträdande af Gotland, erhöll Sölvesborg i förläning. Därifrån fortsatte han sina sjöröfverier, hvarvid i all synnerhet lybeckarnas fartyg fingo sitta emellan, men sedan en förenad svensk-dansk flotta 1526 gjort slut på hans välde, flydde han till Ryssland, där tsar Vasilej III i tre år höll honom i fångenskap. Sedan han genom bemedling af Kristian II:s svåger Carl V 1529 erhållit friheten, gick han i kejserlig krigstjänst och stupade vid belägringen af Florens 1530. Nordberg, Göran Andersson, präst, historieskrifvare. Född i Stockholm d. 3 sept. 1677. Föräldrar: hökaren Anders Svensson och Elisabet Jönsdotter. Redan vid fem års ålder sattes N. i Klara skola och blef, fjorton år gammal, student i Uppsala 1691. Filosofie magister och prästvigd 1703, anställdes han s. å. såsom e. o. predikant vid artilleriet. Svenska krigshären låg då vid Thorn, hvarför N. begaf sig dit och följde sedan ända till 1709 alla härens tåg i Polen, Sachsen och Ryssland. På grund af »sina gåfvor och den särdeles nåd, han stod uti hos konung Carl XII», steg han ganska hastigt i graderna och blef 1707 förste predikant vid Lifdrabantkåren samt ordinarie hofpredikant. Efter slaget vid Pultava föll han i rysk fångenskap. Här tilläts han stanna hos den likaledes fångne öfverste-marskalken grefve Carl Piper, med hvilken han flyttades från den ena ryska staden till den andra. Ett bland hans första göromål var nu att ordna hof- och fältkonsistoriets handlingar, dem han i