prisvärdt skick öfverlämnade till hofkonsistoriets arkiv. Skötseln af de ecklesiastika angelägenheterna hos den fångna arméen vållade honom mycket arbete och bekymmer. De krigspräster, som följt den öfverblifna svenska arméen i fångenskapen, voro sextiofem, men deras antal minskades efter hand af skilda anledningar. Genast vid fångenskapens början företog sig N. att med dessa sina ståndsbröder hålla ett slags prästmöte, hvarvid instruktioner meddelades åt de till olika platser förflyttade prästerna. Dessa hade att fullgöra de kyrkliga förrättningar, som hörde till den lutherska religionen, och i hvilka ingen hindrade de fångna krigsmännen att deltaga, då fullständig religionsfrihet blifvit dessa beviljad. Den kungliga hofstaten stannade i Moskva, där äfven fältkonsistoriet befann sig och fortfor med sina vanliga göromål efter svenska kyrkolagen. N., som hade att handhafva ledningen af hela denna organisation, mötte därvid allehanda svårigheter och obehag. Än hade han att kämpa mot en pietistisk rörelse bland de svenska fångarna i Sibirien, än att häfva uppkommet missförstånd prästerna emellan, än åter att afhålla fångarna från att bevista skådespel, såsom fallet var med dem som vistades i Tobolski, där »ett särskildt hus för komediers uppförande» blifvit inrättadt, än att söka stäfja krigsprästernas här och där framträdande alltför ovisa nit, o. s. v. Det sista konsistorium i Moskva höll N. i början af 1715 och blef någon tid därefter s. å. utlöst ur fångenskapen mot en rysk löjtnant och två präster. Han begaf sig i början af 1716 till Stralsund, där konungen då uppehöll sig och där N. anställdes såsom dennes biktfader och præses i fältkonsistoriet. Konungen följaktig till Skåne och på tåget mot Norge, utnämndes han 1717 till kyrkoherde i Klara och Olai (nuvarande Adolf Fredriks) församlingar i Stockholm. Vid sidan af sina prästerliga göromål sysselsatte han sig här med historiska och topografiska forskningar, hvarjämte han såsom ledamot af prästeståndet vid 1719, 1723 och 1731 års riksdag visade sig som »en skicklig statsman». Tio år efter sitt tillträde till kyrkoherdebefattningen utgaf han S:t Claræ Closter, så väl som den nuvarande kyrkan med alla dess tillhörigheter, jemväl om S:t Olofs kapell, som derunder lyder 1727. Det är ett ganska innehållsrikt och pålitligt samlingsverk, som ännu bibehåller sitt värde. N. innehade af ständerna förtroendet att vara bankofullmäktig samt ledamot af kommissionen öfver rikets försvarsverk och ecklesiastikdeputationen men entledigades från dessa sysslor, då 1731 åt honom uppdrogs att författa Carl XII:s historia. Detta arbete fullföljde han med ledning dels af egna iakttagelser, dels af upplysningar, som lämnades honom af den bortgångne hjältekonungens öfriga trogna följeslagare. Allt efter som det utarbetades, genomlästes det i handskrift af Ulrika Eleonora, som med egen hand gjorde åtskilliga rättelser, tillägg och uteslutningar, de sistnämnda företagna i fråga om sådant, hvars offentliggörande hon ansåg grannlagenheten förbjuda. Då det var fullbordadt, tillsattes en kunglig kommission för dess öfverseende, hvarefter det 1740 utkom i 2 delar under titeln Konung Carl XII:s historia samt öfversattes på franska af den bekante svenska litteraturforskaren Warmholtz 1747 och på tyska af J. H. Heubel 1745--52. Det är ett ganska omfångsrikt verk, dock mera krönikeartadt än lämnande en helgjuten, konstnärligt utarbetad bild af sitt föremål. Det mottogs af den svenska allmänheten »med begärlighet, belöntes hederligen, men har icke vunnit kännares bifall». (Warmholtz). De af censuren utmönstrade ställena blefvo, sedan de en längre tid endast varit spridda i handskrift, 1754 af T. Rothe utgifna från trycket under titel Anmärkningar vid Carl XII:s historia, hvarefter de hastigt öfversattes på danska och tyska samt 1769 omtrycktes i Stockholm. Af N:s öfriga arbeten kan nämnas Kirkis balker i Sverige eller alla Kongl. Bref, Resolutioner, Mandater, Förklaringar, Stadgar och Riksdagsbeslut, så ock Cleri Comitialis utgifna betänkanden ifrån begynnelsen af K. Gustafs regering 1521 till K. Fredrik I:s anträde till Regementet 1720. Detta i manuskript befintliga arbete blef ur N:s sterbhus inköpt af k. biblioteket. N. afled i Stockholm d. 24 mars 1744. Gift 1: 1715 med Regina Rehn och 2: 1726 med Katarina Henzig. Nordblad, Carl, läkare. Född i Gäfle d. 15 sept. 1778. Föräldrar: provinsialläkaren, assessor Erik Nordblad och Margareta Dorotea Strömbäck. Efter idkade elementarstudier i Gäfle blef N. student i Uppsala 1793 och erhöll medicine doktorsgraden i Lund 1800. Förordnad till provinsialläkare i Torneå distrikt s. å., tillbytte han sig 1801 provinsialläkarebefattningen i Söderhamn och befordrades 1830 till stadsläkare i Gäfle. Erhöll 1827 professors namn, heder och värdighet och blef 1840 ledamot af Vetenskapsakademien. Död i Gäfle d. 27 juli 1855. N:s lifsgärning utgjorde ett vackert intyg om, huru en till sena ålderdomen fortsatt mödosam läkarepraktik låter sig förenas med ett fortlefvande intresse för vetenskapliga undersökningar och meddelanden. Jämte tvenne medicinska handböcker: Sundhetslärobok för menige man 1827, samt Skeppsläkaren, eller anvisning att förekomma och behandla alla de ut- och invärtes sjukdomar, som allmännast inträffa under sjöresor 1842, öfvers. på norska 1843, har N. i Vetenskapsakademiens och Svenska Läkarsällskapets handlingar meddelat åtskilliga fysiologiska och kirurgiska iakttagelser samt utgifvit ämbetsberättelser för flera år. Gift 1: 1800 med Hedvig Margareta Forssvall, 2: 1813 med Anna Helena Holm och 3: 1833 med änkefru Margareta Elisabet Osenius, född Rosenbaum. Nordblom, Johan Erik, musiker, tonsättare. Född d. 12 april 1788 i Uppsala, hvarest fadern var skräddare. Af sina föräldrar sattes han 1803 i handel i Stockholm men återkom snart till Uppsala och studerade tonkonsten under Hæffner 1808--14. Sistnämnda år befordrad till musikdirektör vid Gäfle gymnasium, lämnade han denna befattning 1821