och flyttade till Stockholm samt antogs i sept. 1824 till lärare i elementar- och kyrkosång vid Musikaliska akademien, af hvilken konstanstalt han kallades till ledamot 1827. Efter Hæffners död 1833 anställdes han såsom director musices vid Uppsala universitet, med hvilken befattning han två år senare fick förena organisttjänsten vid därvarande domkyrka. 1846 öppnade han i Stockholm ett sånginstitut, gjorde därefter åtskilliga konstresor i landsorten och uppträdde själf såsom sångare vid flera konserter. Död i Uppsala d. 26 dec. 1848. N. har komponerat en mängd större och mindre sångstycken, af hvilka många, såsom: Sången, med ord af Grafström; Ungmön i lunden, I fallets stund, Vyss, vyss, Vore du ett ax, m. fl., vunnit stor spridning och varit mycket omtyckta. Samma är förhållandet med åtskilliga af hans manskvartetter, såsom de ännu stundom sjungna: Härliga land, Forntida minnen samt O, låtom oss svärja ett fostbrödralag. Han komponerade äfven flera stycken för stor orkester, en flöjtkonsert, en fagottkonsert m. m. Genom sin Sångskola eller Lärobok i sång för lägre och högre undervisningsverk, 3 kurs., 1836--40, har han inlagt stora förtjänster om vokalmusiken, synnerligast vid våra läroverk. Gift med Johanna Elisabet Horner. Deras dotter Johanna Maria, född i Stockholm 1827, biträdde fadern på hans konstresor och vann såsom konsertsångerska i hufvudstaden bifall för sin vackra röst och väl nyanserade föredrag. Gift med tullkontrollören och tonsättaren P. A. Ölander. Sonen, Hjalmar Henrik N., född i Uppsala 1842, ägnade sig till en början åt affärslifvet, men sedan han 1864 rest öfver till Amerika, fick han där studera sång på bekostnad af sångerskan Parepa Rosa, som han sedan biträdde vid hennes konsertturnéer. Han har vidare med framgång sjungit på engelska teatrar. Nordenankar. Ättens förste kände stamfader var ryttaren Lars i Korparyd i Virserums socken af Kalmar län, hvilken lefde på midten af 1600-talet. Hans son kallade sig Corvinus efter nämnda ort och dennes sonson -- se N. 1 -- adlades 1756 med namnet Nordenankar, å hvilken ätts nummer hans båda bröder adopterades 1772. 1. Nordenankar, Johan, sjömilitär. Född d. 2 okt. 1722; son af prosten och kyrkoherden i Hagebyhöga af Linköpings stift Daniel Corvin och Kristina Lindevall. Efter någon tids vistelse i Uppsala, ingick N. 1749 vid amiralitetet och utnämndes året därefter till löjtnant. För att vinna praktisk erfarenhet i sitt yrke, sökte och erhöll han tillåtelse att gå i utländsk sjötjänst och tjänstgjorde någon tid dels på engelska, dels på maltesiska fartyg. Han deltog härunder i flera expeditioner och bevistade i maj 1752 en häftig sjödrabbning mellan maltesiska och algieriska galerer. Återkommen till Sverige, utnämndes han 1755 till kaptenlöjtnant och upphöjdes året därefter i adlig värdighet, då han antog namnet Nordenankar. Känd för utmärkta insikter, erhöll han 1760 förtroendet att undervisa rikets storamiral, den tolfårige prins Carl, i sjömansyrket, befordrades 1766 till kommendörkapten och 1772 till konteramiral och tjänstgörande generaladjutant vid flottan samt fyra år senare till vice amiral och amiralitetsråd. Erhöll på begäran afsked från sina militära befattningar 1791. Död, ogift, på sin egendom Fliseryd i Kalmar län d. 3 sept. 1804. 1789 kallades han till ledamot af Vetenskapsakademien, en utmärkelse, af hvilken han hade gjort sig väl förtjänt genom sina förträffliga sjökartarbeten. Han har äfven skrifvit åtskilligt i sjövetenskapen, såsom Inledning till styrmanskonsten 1756, Om förmonen och nödvändigheten af en sjömakt, Tal om strömgångarna i Östersjön, m. m. 2. Nordenankar, Johan Fredrik, militär. Född på Bankeberg i Småland 1769; den föreg. brorson. Föräldrar: öfversten Alexander Nordenankar och Kristina Dorotea Hammarskjöld. Antagen i krigstjänst 1778, utgick N. såsom artilleriunderlöjtnant i 1788 års krig och utmärkte sig på det berömligaste. Gustaf III, härom underrättad, ämnade först pryda honom med svärdsorden, men då han fått veta, att N. var blott underlöjtnant och helt ung, skickade han honom i stället två hundra riksdaler ur sin handkassa. N. återlämnade genast penningarna och yttrade till den, som hade i uppdrag att tillställa honom dem: »Jag slåss för min plikt, men ej för drickspenningar». Gustaf III tog svaret, såsom det ägnade en konung, och förvandlade penningbelöningen i en hedersvärja med silfverfäste, som på konungens vägnar tillställdes den unge krigaren. 1789 befordrad till löjtnant, utnämndes han 1794 till kapten vid Göta artilleri och blef 1798 major. 1808--09 var N. chef för artilleriet vid norska gränsen, och medveten om, ehuru ingen aktiv deltagare, i revolutionsförslaget. Han skördade ej heller någon af de frukter, som i rikligt mått tillföllo statshvälfningens befordrare. Redan året därefter begärde och erhöll han sitt afsked, som beledsagades af öfverstetiteln, och afled på Hammarsten, Grums socken i Värmland, d. 5 mars 1821. Gift 1798 med Fredrika Charlotta Löwenhielm. 3. Nordenankar, Fredrik Vilhelm, militär, politiker. Född på Hammarsten i Värmland d. 19 sept. 1800; den föreg. son. Aderton år gammal ingick N. som kornett vid Lifregementets husarkår, utnämndes till löjtnant 1824, ryttmästare 1827 och lämnade krigstjänsten med öfverstlöjtnants fullmakt 1850. Dessa militära befordringar midt under den djupaste fred visa, att det ej var på krigarbanan, N. förvärfvade sitt rykte. Detta skedde på riksdagsbänken, och det var i finansiella frågor, han först och egentligen väckte uppseende. I dessa inträngde han allt djupare och utvecklade med ökad parlamentarisk vana dem allt grundligare och klarare, så att han under 1830--40-talen gällde för ett orakel i finansväg, åtminstone för den mera liberala fraktionen af riddarhuset. Ädel, mild, upplyst och rättänkande, värderades och högaktades han af alla, äfven af dem, som i politiska och statsekonomiska frågor voro hans afgjorda motståndare. Död, ogift, i Karlstad d. 8 april 1858.